prs yehet & kkaebsong

Med putande läppar försöker Joshua att glida bort från Zihaos slickande så bra som möjligt, dock är det i princip omöjligt när den stora vargen sitter på honom. Hur envis får man egentligen vara? Det pipande som flyr från nittonåringens mun får honom att skratta till, innan han gör sitt välkända lilla hundgnällande.
"Yaosu, jag förstår att du tänker på det viset. I början kanske det blev mer att tolerera, med tanke på att ni faktiskt vill stanna. Men desto mer ni varit här, har man ju såklart funnit tycke för er, vilket leder till att vi vill ha er här, inte sant?" säger modern, ser på sin äldsta son först, för att sedan låta blicken glida till den yngre brodern.
"Helt ärligt har man ju vant sig vid att det är dubbelt så många i huset, skulle bara bli tomt om ni lämnar." svarar Joshua sanningsenligt med ett leende på läpparna. "Plus, om ni åker härifrån, vem ska jag sticka sockor till?"

”Jo, men det är väldigt svårt för oss att se saken på det sättet” förklarade tjugoettåringen med ett litet leende. ”Nåväl, vi vill i alla fall att ni, speciellt Ms Lewis då, ska veta att vi är väldigt tacksamma för att ni låter oss stanna här. Hade vi inte fått göra det hade hela bunten behövt bo under samma tak som vår kära moder”, fortsatte Yaosu med ett litet skratt och skakade på huvudet åt Zihaos evinnerliga gnällande.
”Joshua har faktiskt poäng, jag måste stanna här för att han ska någon att sticka sockor åt”, instämde Weimin och nöp till nittonåringen riktigt hårt i skinnet, under den tjocka pälsen. ”Tycker på riktigt synd om dig, Joshua. Men jag antar att drt är omöjligt stt styra över vem man blir kär i..” mumlade han därefter och drog kvickt undan fingrarna när Zihao högg mot dem. Hoppsan, där hade sextonåringen gått över gränsen.

"Det är klart det är svårt för er att tänka på det viset," börjar Ms Lewis och skakar lätt på huvudet åt tjugoettåringens ord. "Men ni ska få klart för er att det är så vi tänker, så då är det ett mindre bekymmer." Fortsätter hon och fortsätter att äta sin måltid.
"Men jag är glad över att vara kär i Zihao, det dåliga är att vi är lika envisa." Svarar Joshua sextonåringen och gosar ner ansiktet i den varma pälsen. "Zihao, du tvättar inte mitt hår genom att skicka det, särskilt inte när du ätit rått kött, tyvärr."

Nittonåringen lutade sig tillbaka och betraktade Joshua med en sned blick innan han fick för sig att rulla ihop sig till en liten boll. Liten, host. Det resulterade mest med att han var nära på att störta ner mot golvet igen.
”Är du glad över det? På riktigt?” Undrade Weimin nyfiket och sneglade på artonåringen med en skeptisk blick. Fanns det någon som var udda nog att vars glad över att vara kär i en sådan klumpig varelse? Verkligen?
”Weimin, du är verkligen dum ibland”, utbrast Yaosu och himlade med ögonen. ”Det går inte att förklara känslor på det sättet.”

Joshua ser mot Weimin med ett litet leende, kanske det är lite konstigt, hur olika de två turturduvorna är varandra i andras ögon.
"Jag är väldigt glad över det," svarar artonåringen sanningsenligt med händerna i Zihaos päls. Han rör ut några tovor, innan han masserar musklerna vargen byggt på sig. Sen nickar han instämmande, låter blicken glida mot sin bror och Noah som lämnar matbordet efter de ställt in sin disk. "Det är faktiskt väldigt svårt att sätta ord på känslor."

”Hm, synd”, muttrade Weimin och började plocka undan sin egen disk. ”Har aldrig haft några sådana känslor, var mest nyfiken”, fortsatte han och log gulligt mot Ms Lewis. ”Tack för maten.” Och med de orden försvann han ut från köket för att sedan släntra upp för trappan. Nåja, Zihao kunde i alla fall höra hur sextonåringen tassade upp för stegen. Med ett ynkligt läte, ruskade han på sig och gömde ännu en gång ansiktet mot Joshua. I början var det ganska intressant att kunna hörs i princip allting, men såhär på efterhand blev det bara jobbigt.

Artonåringen sträcker sig efter än en köttbit för att sedan hålla den framför fästmannen.
"Öppna munnen, du behöver mer i magen."Påpekar Joshua med ett leende, fingrarna bakom Zihaos öron. Åh herregud, varje jävla rörelse gör så förbaskat ont, tvingar artonåringen att knipa ihop innan han fortsätter att massera Zihao.

Nittonåringen gapade ännu en gång lydigt och smaskade i sig köttbiten på mindre än en sekund. Varför var kött tvunget att vara så förbaskat gott för? Zihao kunde se både hur Joshua tyckte att det var äckligt, plus det simpla faktum attden yngre hade ont. Och hade artonåringen ont, då hade den äldre också det. I några sekunder tittade han osäkert in i de mörka ögonen, försökte tyda blicken vilket inte direkt ledde till någonting, innan han kravlade sig ner på golvet.

När den andre skuttar ner från platsen i Joshuas famn, känner han sig genast mycket mer tom.
"Men.." gnäller han tyst och gör än en gång ett tappert försök i att ställa sig upp. Dumma ben som vinglar till konstant. Tillslut kommer han upp på fötter och tassar fram till diskmaskinen och ställer ner disken.
"Hur är det med dig? Det ser förskräcklig ut?" Undrar modern oroligt och går fram till sin yngre son, kan han inte gå?
"Äsch, en blandning av hemskt förkylning och ramlanden i skogen har tagit kål på mig." Ljuger han med en lätt gäspning." Tack så mycket för maten mamma." Än en gång sträcker Joshua på sig och lämnar en puss på hennes panna.

Med blicken först fäst på Ms Lewis och sedan Joshua, slingrade Zihao sig omkring deras ben innan han stannade till vid fästmannen och satte sig ner vid dennes fötter. Blicken var ganska uppenbar, talade klart och tydligt om för den yngre att nittonåringen kunde bära honom om han så ville det. Om inte, sure. När han väl satt där och filosoferade, kunde han inte undgå att lägga märke till att han antingen var väldigt stor eller att det var artonåringen som var väldigt kort. Det var troligen en blandning? Eller hade den andre krympt? Nej, folk som bara är arton år krymper inte. Zihao fick helt enkelt skylla på sin längd, som på något sätt måste ha konverterats under skiftningen. Stor och lurvig - världens gosigaste nallebjörn.