De utvalda

Det knackade på dörren. Utanför hördes en hård mansröst som sa åt honom att han skulle ut och träna om en timma.
Ethan tog sig upp mödosamt. Han tog på sig rena och hela kläder som dolde han skador. Eller ja det mesta av dem, han hade några skärsår i ansiktet.
Han tog sig sedan ytterst långsamt ner till köket för att få något i sig. Efter en halv tallrik med gröt var han äntligen ute.

Eletha vände sig om då hon såg honom, "Ethan." sa hon och kom fram till honom med en blick på Randa men han nickade lov. "Vad har hänt?" frågar hon och ser hans ansikte.

Ethan mötte inte hennes blick, han såg inte på något egentligen, utan var bara tom i blicken. "Du vet nog" mumlade han. "Straff".

Eletha nickade och tog sakta hans hand. "Gjorde dem dig mycket illa?" sa hon och försökte dölja oron.

Ethan ryckte på axlarna. "De skar mig, band mig och tog mig, allt gjorde ont bara". Han började gå mot en bana. Han kände sig tom inuti.

Eletha nickade, hon kände sig arg, ledsen men mest tom, uppgiven. Hon hade aldrig sett honom så. Hur kunde det vara såhär? Varför var det såhär?

Ethan tog några knivar. Han hade inte använt sin gåva på ett tag. Han kastade utan att tänka, men träffade alltid mitt i prick.

Eletha suckade och lämnade honom, det stod några män på rad, adelsmän. Hon skulle krossa deras ben till de ville betala skatt till Randa.

Ethan kastade en blick på männen men kände för tillfället inget medlidande med dem. Han tänkte inte lägga sig i för att skydda sin familj. Han kom och tänka på SImon då, han hoppades de var goda mot honom.

Eltha började, hon försökte att inte höra deras skrik och kraset av ben som krossades, men hon kunde känna det och hon hatade det av hela sitt hjärta.