Skriv vad du GRYMT GÄRNA VILL SÄGA TILL EN SPECIELL PERSON MEN KAN INTE-TRÅDEN

Gör du det medvetet eller har du inte ens tänkt tanken?

Du är så jääävvllaa gullig och du har gett mig lycka i flera år. Jag är så förbannad på mig själv för att jag svek dig, och jag förstår inte hur du kunde förlåta mig. Jag är glad att du gjorde det, men jag har dåligt samvete för allt jag gjort.

Du är den bästa personen som finns, hur många gånger du än säger tvärtemot. Om jag kunde hjälpa dig mer skulle jag, jag lovar..

Jag crushar på dig! >.<

Desperat? Du ringer på 4 ibland 5 ställen bara för att fråga om jag vill va med dig, när du egentligen borde kunna tänka med hjärnan och fatta att jag måste packa och fixa massa grejer innan vi åker iväg imorgon. Och visst, du kanske packar på 5 minuter, men det gör inte jag så respektera det ok. Och jag vet inte om du är så himla bortskämd att du bara packar ditt eget sen är du klar? Men i min familj hjälps vi åt. Har ni hört talas om det? Till exempel mat, har ni nånsin med er mat? Eller är ni så himla rika så ni har ett färdigt kylskåp som står och väntar på er vart ni än ska med massa mat i? Eller är ni så himla rika så ni äter på restaurang varje dag?
Asså ni (och nu menar jag NI, din familj) måste börja fatta att alla inte är som er. Annars kommer alla tröttna på er. Men ni kanske inte bryr er om vänner. Ni kanske bara bryr er om pengar och att ni ska ha det bra och att eran bortskämda dotter ska få allt hon pekar på.
Skärp er. Titta på alla andra familjer! Rätta er efter samhället.
Och du, du behöver inte gå runt och skryta om erat FANTASTISKA, JÄTTESTORA, PERFEKTA NYA HUS hela tiden. Det är lite jobbigt. Till och med jag, som är din bästa vän, tröttnar på dig ibland. Och ibland vill jag säga allt det här till dig och din familj. Eller...du och dina föräldrar rättare sagt. Eller...du och din mamma. Mest iaf. Men om jag skulle säga det vet jag inte hur det här skulle sluta. Så jag säger inget.
Och btw behöver du inte skryta om Hugo. Jag vet hur han ser ut jag var inte blind när vi såg honom. Och jag vet att han är snygg ok? Men du behöver inte skryta och trycka ner mig. Hamnade han plötsligt högst upp på värdelistan i ditt liv? Eller kanske efter pengar då.
Ooooch btw ni 2 dom där rika föräldrarna. Lär erat bortskämda barn att stava. Det är liksom dags.

Ok asså jag behövde skriva av mig det här. Jag har gått och tänkt på det väldigt länge nu. Och egentligen älskar jag den här personen asmycket. Mer än ni kan tänka. Men ibland blir det för mycket. Så tack för mig. Förlåt om det var otydligt.

1. Grattis på födelsedagen, antar jag. Jag skickade faktiskt ett födelsedagskort, och i år får du till och med ett foto på mig. Varför, det vet jag inte. Du har ju slutat ge mig saker för längesedan. Ibland önskar jag att vi kunde prata, men det är alldeles för höga murar mellan oss och det kommer aldrig att gå.


2. Det känns som att du också lämnat mig, precis som alla andra. Fick inte ens säga hejdå på riktigt. Försöker intala mig själv att jag inte bryr mig, men det gör jag. Och det gör ont. Kanske, någon gång i framtiden, kommer våra vägar mötas igen.


3. Du har ingen aning hur orolig jag är för dig. Jag är förstås glad också, men samtidigt är jag så jävla orolig. Försöker att inte visa det, men det sitter och skaver. Det har ju hänt så mycket i ditt liv, och jag har varit där vid sidan och försökt lappa ihop det hela. Det har bara blivit en vana vid det laget. Jag hoppas bara att allting vänder och det blir bättre i ditt liv, för att du förtjänar ett fint liv.

Jag hör och ser er hela tiden i ögonvrån, ni smyger.. viskar, hotar, hatar, skriker.. bara så jag knappt hinner få en skymt av er. Men ni har inte en enda gång visat intresse av att föra en faktisk dialog med mig, bara smyger på mig som psykopater, som om jag inte vore sammarbetsvillig.. när ni har att göra med antagligen en av de mest fredliga människor ni (inte har) träffat. Det är som att ni för en envägsgrannfejd.
I don't get you people. Vi hade kunnat lösa det så lätt.

Ni ska börja gymnasiet till hösten, inte lågstadiet, så ta och mogna nån jävla gång.

O

Trots allt du gjort sitter jag fortfarande fyra år senare och tänker på dig. Jag önskar att du var här nu, jag vet inte vart i världen du är, men jag önskar att jag hade chansen att berätta allt jag inte hann berätta. Jag önskar att jag kunde få en förklaring till varför du lämnade mig, hade du en anledning eller tröttnade du bara på mig? Jag vet inte. Jag önskar att jag kunde säga hejdå, och berätta för dig en sista gång hur mycket du betydde för mig - och fortfarande gör. Till en viss del.
Jag var rädd för att bli lämnad, och det visste du. Du fick min värsta mardröm bli till verklighet. Jag hade blivit lämnad förr, men jag trodde aldrig att du skulle göra det. Jag trodde att du alltid skulle finna din väg tillbaka till mig, men det har du ännu inte gjort till denna dag. Så var du nu än är i världen önskar jag dig all lycka, allting du någonsin drömt om. Jag vill ditt bästa, du förtjänar att vara lycklig trots att det kanske inte är med mig. If you love someone you have to let them go. Så O, I'm letting you go.

Jag har märkt att du mår dåligt, du har ju till och med sagt det själv. Du kanske tror att jag inte förstår dig, vilket jag kanske inte gör till 100%. Jag har ju inte gått igenom samma sak, men jag kan väl iallafall försöka hjälpa dig. När jag träffade dig tidigare i år hade vi inte träffats på närmare ett år och jag märkte direkt att något var annorlunda, du var inte samma glada person längre. Det kan vara svårt att hitta ljuset i livet igen, men jag vet att du kan göra det. Du borde iallafall veta att jag finns där för dig.

Det här gäller faktiskt fler än en person. Men det är mest för att jag är människa...

Ja.

Nej.

Tack.

Snälla.

Hjälp.

Alltid.

Aldrig.

Jag vet vad jag pratar om.

Jag vet inte vad jag pratar om.

Jag tror dig inte.

Jag älskar dig.