prs yehet & kkaebsong

"Zihao, snälla, ingen puss när du ätit rått kött," gnäller Joshua och viker raskt undan från den sliskiga pussen, även om det är väldigt mysigt. Artonåringen skrattar lätt åt Weimins ord innan han låter soppan fylla hans mun, så mycket bättre, han har visst varit väldigt hungrig. "Dödsätare skulle nog låta dem vara också." påpekar han och kliar Zihao bakom öronen. "Lyckligtvis sitter vi inte på någon fin restaurang, då skulle vi säkerligen inte agera på samma sätt, eller hur?" blicken vilar på sin fästman ett kort slag medan ett leende stryker sig över läpparna.

Men mina pussar är ju alldeles underbara. Zihao betraktade Joshua med stora, runda ögon och gnällde högljutt. Vid artonåringens nästa ord, tystnade han nästan genast och flackade med blicken. Alltså, helt ärligt hade nittonåringen troligen hållit på ungefär likadant även om de suttit på en fin restaurang. Skillnaden hade väl varit att den yngre inte tillåtit det beteendet på samma sätt som han gjorde nu.
”Jag är faktiskt förvånad över att de ens vill komma åt honom nu, så feg och kelig som han är”, muttrade Yaosu och petade i sin mat. ”De borde vara mycket mer benägna att få tag på dig och Samuel, med tanke på att ni faktiskt kan göra motstånd..”

Blicken glider ner mot sin överkropp, där Zihao vilar. Benägna att få tag på dig och Samuel... orden ekar i Joshuas huvud gång på gång. Det är precis vad de gjort, fått tag på honom. Och de hade även varit nära på att döda honom.
"Dödsätare är duktiga på att ändra på det, torterar dem tills det inte finns några känslor kvar." berättar Joshua med rynkade ögonbryn, ja det har hans lärare gjort klart för honom, att många dödsätare inte har samma tro som Voldemort själv, utan de blev tvingade. När Zihao sedan gnäller högljutt, lämnar artonåringen en liten puss på hans nos istället, visserligen vill han inte ha några pussar från den andre, när han ätit rått kött. Men det betyder inte att han inte kan pussa Zihao.

”Tror du någonsin att den där skulle kunna bli elak och ond? För helt ärligt tvivlar jag på det”, fnissade Weimin när den äldre brodern började stryka nosen över Joshuas ansikte. ”Vilken gullegris”, fortsatte han och stoppade in en sked med gryta i munnen, som han satt och tuggade på samtidigt som blicken följde Zihao. Japp, nittonåringen var verkligen en klumpigt stor, gullig kelgris. Men det skämdes han inte över längre, då fästmannen inte verkade ha någonting emot det krävande, irriterande beteendet. Innan hade han gjort det, extremt mycket faktiskt. Det hade ju förvisso inte gått att hindra då heller, men nu vågade han åtmsintone tillåta sig själv att dras med helt. Troligen för att han var lätt skräckslagen dock, och ville känna artonåringens närhet.

Joshua förblir tyst, låter blicken vila på Zihao medan han stryker fingrarna genom den varma pälsen.
"Inte villigt nej, men om vi alla blir torterade tillräckligt länge så att vi sedan förlorar förståndet, och lär oss en ny verklighet från dödsätare, kan vi definitivt bli elaka och onda." svarar han med ett svagt leende, den bistra sanningen. I ett försök att komma på andra tankar för han än en sked med soppa till munnen och njuter av den varma maten. Gud så gott. Modern är en riktig mästerkok. "Men jo, Zihao är en riktig gullegris."

Weimin ryckte lite på axlarna och fortsatte att sleva i sig maten under tystnad, samtidigt som en viss kelgris började slicka sin pojkvän över håret. Extremt underliga insikter, men det var ingenting att göra åt den saken. Joshua behövde helt enkelt lukta Zihao, annars skulle han faktiskt förlora förståndet förr eller senare.
”Förresten”, började Yaosu plötsligt och lät skeden han höll i handen glida ner i skålen med mat. ”Jag ber om ursäkt för det som hände under förmiddagen..det var förvisso inte direkt vårt fel på något sätt”, började han och tittade från Weimin till Zihao. ”Men..vi ber ändå om ursäkt.”

"Zihao, vad sa jag nyss?" Frågar Joshua, som rynkar lite på näsan när nittonåringen börjar slicka och tvätta hans hår. Rått kött, mums. När Yaosu sedan öppnar munnen klamrar artonåringen sig fast i Zihao. "Nejmen sluta, klart ni inte ska be om ursäkt över det."
"Herregud nej, det är ingen fara alls ska ni veta." Instämmer modern som genast skuttar in i konversationen. "Det var riktigt trevligt att träffa er far, förhoppningsvis kan vi komma bättre överens med er mamma för eller senare. Men det är ingenting ni tre ska oroa er över."

”Men det är bort fel att vi bor hos er som en drös med ohyfsade barbarer”, påpekade Weimin med rynkade ögonbryn och sngelade bort mot Zihao, som inte alls verkade ha lyssnat på det Joshua nyss sagt. Nej, orden hade gått in genom ett öra och ut genom det andra. Nu när han väl börjat med sitt tvättande kunde han inte sluta.
”Ja, Weimin har rätt”, mumlade Yaosu med ett bister leende och skakade på huvudet. ”Om vi inte hade insisterat på att stanna här, vilket vi också ber om ursäkt för”, fortsatte han och sände en mörk blick mot nittonåringen. ”..så hade de aldrig klampat in.”

Joshua vänder raskt på huvudet från Zihaos slickande, det är som att den äldre inte verkar kunna sluta nu. Hur ska han kunna gömma sig från honom nu då? De två brödernas blickar är fästa på nittonåringen, som inte riktigt verkar ha förstått det än.
"Om vi inte velat ha er här skulle ni ha fått det klart för er." svarar Samuel med munnen full av potatis, nom nom nom. Joshua nickar lätt instämmande, brodern hade trots allt rätt.
"Vi vill ju ha er här," påpekar han med ett varmt leende, bröderna ska inte tro att de är i vägen. För det är de verkligen inte. "Så ni behöver verkligen, verkligen inte be om ursäkt för någonting."

Hallå? Varför vek Joshua undan med huvudet för? Zihao började ännu en gång pipa högljutt och lutade sig envist efter de rosa lockarna i ett försök att fortsätta tvätta dem. Ja, han hade verkligen fått för sig att han tvättade dem när han egentligen bara smutsade ner dem.
”Vill ni ha oss här eller tolererar ni oss bara?” Undrade Yaosu med ett höjt ögonbryn och läpparna i ett snett leende. ”Jag hade inte direkt blivit överlycklig om två, i princip okända, personer kom och bosatte sig permanent, utan några som helst planer på att lämna”, fortsatte han bittert och vände blicken mot Zihao. ”Herregud, sluta smutsa ner hans hår. Zihao. Han vill uppenbarligen inte ha någon hjälp med att tvätta det.”