PRS Lupple & Medi

"Fick en extra gnista av kärlek." Hon smekte hans arm och drog honom till sig och log ömt.
"Hon kommer bli så perfekt som Dorians fru. Kan hålla i honom lite." Hon log och smekte hans kind.
"Lathan min käraste jag älskar dig och jag avskyr tanken av att du nästan blev tvingad att döda mig."

Lathan nickade sakta och kysste henne mjukt.
"De är ett perfekt par. Hon kan hålla i honom och han kan lära henne att våga." Viskade han och började sakta knäppa av hennes kläder.
" Åh hysch älskade du, inte prata så dystert nu." Viskade han bedjande och såg på henne.

Hon såg på honom och låg stilla under honom och log svagt.
"Jag ska inte tala så me. Jag vill bara se min älskade make vid min sida tills tiden rinner ut." Hon kysste honom.

" Älskling, vår tid kommer aldrig rinna ut." Viskade han och greppade tag i hennes hand.
"Vi har för evigt." Viskade han och såg på henne.
"Jag vet att jag haft över tusen år med dig. Men det räcker inte. "Viskade han och såg på henne.
Såg på sin älskade älskling och smekte hennes kind.

Hon kysste hans läppar och pressade sig mot honom.
"Åh Lathan.!"

Willow såg sig om och gick ut till köket och gjorde iordning en omelett och satte sig för att äta och åt under tystnad och hörde hur regnet sakta föll utanför. Regnet hade ökat i styrka och nu blåste det, åskade och blixten slog ner då och då. Willow for upp och rusade till Dorians rum och slängde sig i hans famn och kröp darrande ner.

Dorian låg, fortfarande i djup dvala men kände den där underbara doften närma sig.
Det tog ytterligare en stund innan solen gick ned och det var samma stund som en blixt slog ned väldigt nära som han slog upp sina ögon.
Han blottade tänderna, helt omedveten om vart han var för tillfället tills han kände Willow darra och han vände blicken ditåt och såg på henne.
"Älskling. " Viskade han och la armarna omkring henne.

Hon borrade kroppen in i hans nacke och skakade krafftigt.
"Dorian!" Hon såg upp på honom och tårarna rann ner.
"Håll mig säker min älskade." Viskade hon och ryckte till av blixten igen.

Han såg henne, han såg hennes tårar och försökte torka bort dem.
Förstod att hon ville vara nära men han var törstig.
Han bet sammanbitet ihop och försökte stänga av lukt intaget.
" Andas." Viskade han och smekte hennes rygg sakta. Vände huvudet bort ifrån henne och bäddade försiktigt ned henne i sängen intill sig.

Hon kippade häftigt efter andan och greppade tag om hans arm.
"Snälla gå inte. " Bad hon och såg upp.
"Ta mig med i sånna fall. Jag vill inte vara ensam."

Han såg på henne, såg hennes bedjande blick och han ville inte lämna henne.
Men hon luktade så jäkla gott.
Hon kände hans grepp och hennes vener nästan stack i hans ögon.
"Älskling. " Flämtade han och lossade hennes grepp.
" Jag måste dricka. Och du är så lockande. " Viskade han och slöt ögonen hårt.
Men han kunde ju inte lämna henne.
Hon var verkligen rädd.
" Upp på min rygg. Håll jättegärna upp korset." Mumlade han och slog upp ögonen.