prs yehet & kkaebsong

"Vad i helskotta sitter ni här för?" frågar Samuel som stirrar ner på sin nätta lillebror och den stora vargen i hans famn. En väldigt roande bild. Han drar till sig kameran och snappar ett foto, jo han vet att Joshua själv brukar göra en liten samling på bilder varje år, som minnen, ibland tar familjen åt sig och hjälper till. Ja, Joshua måste ju också vara med på bilderna ibland. "Ska ni ha någon mat eller inte?" Artonåringen nickar kvickt och ställer sig upp, så snabbt han kan. Dock är det inte särskilt snabbt, tyvärr.
"Zihao, vad vill du ha? Ska vi fixa kött till dig?"

I Zihaos ögon hade Samuel varit läskig redan innan fullmånen, och nu var den intensifierat kanske tusen gånger. När Joshua kom upp på benen, slank han hastigt in bakom den yngre där han stod och tryckte med vaksamma ögon, blottade tänder och bakstrukna öron. Farligt. Problemet låg väl i att nittonåringen inte direkt hade några trevliga minnen av den jämnårige. Speciellt inga starka minnen som kunde tränga igenom den tjocka dimman som lagt sig över hjärnan. Han såg helt enkelt den yngres bror som ett hot, hur dumt det nu än lät. Stackarn kunde ju tyvärr inte riktigt styra över alla känslor fullt ut.

Joshua ser ner mot nittonåringen i tystnad, kanske rädslan för brodern ökat en hel del nu. Typsikt. Benen rör sig mot köket där maten står uppradad på köksbordet, de varma färgerna gör det hela mycket bättre.
"Godkväll," viskar han till sin kära mor, de har inte pratat någonting sen Xie föräldrarna klampat in. Joshua lämnar en liten puss på moderns kind innan han slår sig ner på en av stolarna.

Med uppspärrade ögon, slank Zihao förbi Samuel när han följde efter Joshua. Allt han kunde tänka på förutom skräcken som gång på gång sköljde över honom, var artonåringen. Nittonåringen ville inte vara så mycket som en centimeter från den yngre så han gjorde ett ytterst tappert försök till att hoppa upp i pojkvännens knä, bara för att misslyckas och slå nosen i golvet. Aj.
”Jag menar inget illa när jag säger det här..men har Zihao blivit mer korkad under dagens gång?” Undrade Weimin som satt på platsen mittemot Joshua.

Zihaos uppförande är både urgulligt och oroväckande. Han ser helt skräckslagen ut, och verkar inte vilja vara en endaste centimeter ifrån artonåringen. Joshua kan inte undgå att tycka synd om stackarn när han ramlar ner på nosen istället.
"Han åt choklad, vilket fick honom hemskt illamående och vinglig. Så antar att det kan vara pågrund av det." svarar han och böjer sig ner, även om kroppen gör något förskräckligt ont. Joshua tar tag i den äldre och gör ett tappert försök att bära upp honom, lyckas, och sätter honom i sitt knä. Visserligen gör det ont, men det är också supergosigt.

”Och det ger honom alltså tillåtelse att sitta i din famn och gnälla hella middagen?” Undrade Yaosu med ett höjt ögonbryn och lutade sig tillbaka mot stolsryggen. ”Han tar ju typ upp mer än hela stolen”, fortsatte tjugoettåringen och himlade med ögonen. ”Hur ska du ens kunna äta?”
Zihao blängde stint bort mot sin äldre bror och grävde ner ansiktet i Joshuas axel i ett försök att gömma sig från omvärlden. Omvärlden som helt plötsligt blivit väldigt skrämmande och allmänt läskig. Gud, nittonåringen visste att han betedde sig stört fånigt, men han kunde verkligen inte sluta. Är man feg så är man.

Utan att riktigt lägga större intresse till de två frågorna stryker Joshua fingrarna över den lena pälsen, att ha en stor varg i sitt knä är mysigare än vad det kanske låter som.
"Han har alltid tillåtelse att sitta i min famn.. att gnälla vet jag inte dock, han är rädd." påpekar artonåringen och skakar lite på huvudet, ja uppenbarligen är Zihao vettskrämd för allt och alla i denna stund, typiskt. "Äschdå, klart jag kommer kunna äta." armarna, som är slingrade runt vardera sida av den stora vargen sträcker sig efter den vegetariska maten på bordet, som ser så väldigt tilltalande ut. Dock gör varje rörelse ont, hela överkroppen skriker av smärta. Men han får helt enkelt försöka ignorera det.

Yaosu verkade inte kunna hindra sig själv från att himla med ögonen, samtidigt som han stoppade in en sked med ris och gryta i munnen.
”Alltså det spelar inte mig någon roll, tänkte mest på alla andra runt bordet”, sade han och ryckte på axlarna, med blicken fäst på sin två år yngre bror. Inte ens tjugoettåringen kunde förneka att brodern var löjligt söt, men han visste mycket väl att de där tänderna var livsfarliga och därför var det bäst att hålla avstånd.
”Jag har i alla fall inget problem med att Zihao sitter där, när de gifter sig och flyttar ut kommer alla säkert sakna deras konstiga bordsskick”, påpekade Weimin, klok som alltid.

Dumt låter Joshua blicken glida över bröderna, Samuel och Noah, och sin kära mor. Alla andra runt bordet? Är det dåligt bordsskick? Kanske artonåringen blivit lite väl van vid Zihaos skumma vanor, och därför inte ser dem som skumma längre? Hmh. Inte helt omöjligt. Kärleken gör en blind, som de säger.
"Om nu någon har problem med det kan vi alltid flytta på oss," svarar han och nickar lätt, Xie bröderna verkar inte ha det, men de hade ändå tagit upp ämnet. Joshua sträcker sig efter en köttbit, rynkar på näsan innan han håller den framför Zihaos mun. "Öppna."

När Joshua höll upp biten med kött rakt framför nosen på Zihao, gick ögonen i kors och fick honom att väldigt korkad ut. Han blinkade dumt några gånger innan han lydigt gapade och svalde köttbiten hel. Den där nedrans magen var väl tvungen att krympa någon gång? Annars skulle de få problem förr eller senare.
”Äsch, vi har inget problem med det, men det finns säkert en del männiksor som skulle bli besvärade av att sitta och titta på det där”, förklarade Weimin och skrattade till när nittonåringen gav sin fästman en puss tvärs över ansiktet. ”Om alla varulvar var som den där skulle ingen ha något problem med dem..”