Skriv vad du GRYMT GÄRNA VILL SÄGA TILL EN SPECIELL PERSON MEN KAN INTE-TRÅDEN

Jag kan inte säga något till dig, för du finns inte längre. Vill bara säga att jag är så glad att vi sågs i höstas. Och att jag är ledsen över att jag inte hälsade på trots att jag sade att jag borde och om jag inte visade tillräckligt mycket tacksamhet för de där vackra presenterna du skickade, trots att jag uppskattade dem mycket. Och att vi inte kunde jämföra ditt Lund med mitt Lund. Och att det är så orimligt att det är såhär, så fruktansvärt orimligt.

Är det verkligen så roligt att skratta åt någon som är ledsen, eller skriva hånfullt bara för att du tror att jag skulle mena dig?
Gadda ihop dig med någon annan, gilla det den andra skriver, bara för att man tror något.
Vad ger dig rätten till det som hände för ett par månader sen?
Varför?
Det är så jävla taskigt.
Och du ska vara emot sånt, och så har du gjort det själv för ett tar månader sen.
Du är inte så mycket bättre än de människor som du tyckte höll på förstöra ditt liv för något år sen, det du gjorde är likvärdigt med det.
Om du har någon form av känsla för rätt och fel borde du ta bort det där.
För du ville bara jävlas och skratta åt mig för att du trodde jag menade dig.
Jag menade aldrig dig, du fanns inte ens i mina tankar då, och det säger jag nu. Men det är tydligt att du menade mig, och att du gaddade ihop dig med någon annan och bara var elak.

Borde ha sagt det direkt men kunde inte, det hände saker som gjorde att jag inte orkade, men skriver nu istället.
Tänk efter innan du håller på.

Det är redan tillräckligt det som hänt, du behöver inte göra saken värre.
Du är inte en elak människa.
Så varför gör du så?

Jag tror inte att du inser hur mycket skit du snackar. Det är nästan smärtsamt att se. Men jag kan bara stå och titta på, för att det är meningslöst att försöka resonera med dig. Du måste alltid få sista ordet, oavsett om du har rätt eller inte. Det är så irriterande, men jag har börjat att strunta i dig och inte lyssna på vad du säger. Det är tur att jag slipper dig ett tag nu, jag försöker aktivt att bara undvika dig och ditt skitsnack. Är bara så jävla trött på dig nu. Du och dina åsikter, och din oförmåga att tänka kritiskt. Men jag ger upp, tänker inte låta dig förpesta mitt liv. Synd bara att andra kommer lida på grund av det.

Och M, jag är ganska trött på dig också. Det är så enkelt att se att du ljuger, och jag litar inte på dig längre. Hur mycket du än försöker att bygga upp vår relation, det kommer bara aldrig att hända.

Det finns inget som känns bra egentligen när man är sjuk, riktigt sjuk.
Och rädd, så jävla rädd. För att det ska bli värre, för att det ska bli farligt.
Du är den jag helst skulle vilja berätta det här för eftersom jag tror du skulle förstå.

Kaos.

Det värsta är att du aldrig sa något, du gav mig aldrig en chans att bemöta det du ansåg att jag gjorde mot dig. Varför inte?
Hur skulle jag kunna veta då du aldrig någonsin sa något?
I det läget får du skylla dig själv att det blev som det blev.
Jag var i alla fall öppen med dig, även om det var ältande och på fel sett, men det var inte du.
Jag vet fortfarande inte vad du pratade om och jag tvivlar på att jag någonsin kommer få veta det nu.
Och ärligt talat, vill jag ens det.
Både ja, men också nej.
Är det ens värt det i nuläget.
Du sa inget förut, varför skulle du säga nått nu.

Trots att jag stundvis är ledsen mår jag väldigt bra över att det är över, allt kaos mellan oss är borta.
Och jag hoppas, hoppas att det även gjort gott för dig.
För jag vill inget hellre än att du ska må bra.
Det här är det sista jag skriver till dig och jag önskar dig kärlek och lycka i livet. ♥
Du kommer alltid ha en plats i mitt hjärta, alltid. Och jag bär dig alltid med mig i det halsband du gav mig. Jag hoppas att även du kan finna mig i något jag gett dig, det omtanke och värme jag känt för dig.
Adjö älskade du. ♥

"Du är ju fullkomligt efterbliven. Låt mig vara och visa aldrig ditt face här igen. Tack."

Du var så mycket mer än en vän för mig.
Du var mitt solsken under molniga och molnfritt dagar.
Du var något att se fram emot varje dag, varje vecka, hela tiden liksom.

Jag kommer ihåg när du hade varit online, men inte svaritat på mitt medelande. Då tänkte jag att du bara hade varit online lite snabbt och inte hunnit. Nu tänker jag att du kanske försökte lämna mig, men inte visste hur. Nu förstår jag hur trött du måste ha varit på mig hela tiden, även om det var du som drog igång allt.

Jag gillar personer som är som du, som ditt riktiga jag.Jag gillar förresten personer som den jag trodde att du var också.

*suck* Bara lägg av

Jag vill vara din vän!