prs yehet & kkaebsong

Än en gång verkar det som att Zihao inte riktigt gillat orden som slunkit ur hans mun, men nittonåringen hade faktiskt sagt det till honom först. Orättvist, plus hade Joshua endast ramlat på sin stackars röv för att såren skrikit av smärta, om det gör honom klumpig, so be it.
"Är du arg på mig nu, eller?" frågar han med ett lätt ursäktande leende, innan han börjar röra på benen, väldigt långsamt då allt gör ont.

Inte direkt, men kanske en gnutta. Eller? Nej, han hade på riktigt ingen om vad som rörde sig inne i huvudet på honom för tillfället. Det var som en stor tornado dragit förbi hjärnan och kastat om precis allting. Kanske det var därför som han släpade benen efter Joshua och morrade dovt, ungefär som en väldigt trög gräsklippare. Vad höll nittonåringen ens på med? Blottade tänder, hotfulla läten? Gud, han hade haft på känn att någonting skulle gå snett.

Joshua stannar till och sjunker ner på huk, tillåter sig själv att stirra in i de mörka ögonen, som på något sätt är ännu mörkare i vargform.
"Tror du att halsbanden fungerar? Eller har du förlorat all kontroll?" viskar han aningen oroligt. Det är rätt idiotiskt egentligen, om Zihao nu förlorat all kontroll, kommer han ju säkerligen inte kunna svara på den frågan. Dumma Joshua.

Tystnad. Öronen flög tillbaka upp på huvudet och ögonen blev aningen rundare innan de nästan genast smalnade igen. Jaha, bra där, Zihao. Nu var han av någon anledning rädd för Joshua också, vilket resulterade i någon konstig mix mellan ynkliga läten och andra extremt udda ljud. Fegis. Artonåringen var typ det minst skrämmande i hela universum och han skulle aldrig göra någonting dumt mot lilla, host, skräckslagna Zihao. Och det var han tvungen att intala sig själv om och om igen, kanske hundra gånger innan det slutligen bankades in i skallen på honom.

Dumt stirrar Joshua på nittonåringen, blinkar några gånger innan han drar in honom i en varm kram. De bakstrukna öronen, de runda ögonen, herrehud så söt.
"Du vet att jag inte kommer göra dig illa, söta, dumma lilla Zihao." viskar han och ruskar på huvudet innan han lämnar en drös med pussar över det yviga ansiktet. "Jag älskar dig alldeles för mycket."

Urk, vad feg nittonåringen var. Speciellt efter som tankarna var alldeles luddiga och minnena bleka. Men de fanns åtmsintone där vilket bara bevisade att Yaosu var ett komplett geni. Hur hade båda de andra bröderna blivit så ruskigt smarta när Zihao själv var så otroligt, jävla dum i huvudet hela tiden? Det var verkligen någonting han aldrig skulle förstå sig på. Med världens mest ynkliga läte, kröp han halvt om halvt upp i Joshuas knä, som den jättebebis han var. Herregud.

Gud, Joshua får nästan lust att brista ut i gråt, så söt är Zihao. Armarna slingrar sig runt den stora vargen innan han gömmer ansiktet i pälsen, ihoptrasslade på golvet i hallen.
"Får jag sjunga lite för dig?" frågar han lätt, stryker fingrarna försäkrande över den lena pälsen. Utan att vänta på ett svar harklar han sig lätt, sång har han alltid gillat. Det är dock osäkert på om Zihao vet om det eller inte. "Picking up my old guitar,
The confession that I couldn’t make
Pretending I made one song, I’m about to tell
Just listen, I’ll sing for you
I love you a lot but I don’t say the words,
It’s awkward that pride doesn’t allow me
Today I will take courage and tell you, but just
Listen to it carelessly, I’ll sing for you" börjar han i en viskande liten ton, så att bara Zihao kan höra med sin skarpa varghörsel.

Det tog ett ganska bra tag för nittonåringen, som blivit alldeles stel i kroppen, att mjukna. Men allt eftersom de ljuva tonerna letade sig in genom öronen, slappnade han av mer och mer. Vad i helvete? Kunde Joshua sjunga sådär bra? Ursäkta? Zihao lät huvudet falla på sned och betraktade den yngre med en såndär löjligt förtrollad blick. Kunde den här människan bli mer perfekt eller? Det började faktiskt luta åt ett nej. Egentligen hade svaret befunnit sig i nej-rutan under de senaste åren, men fet verkade som om han var tvungen att kryssa i den om och om igen.

Att Zihao mjuknar i kroppen får Joshua att lugna sig lite, förhoppningsvis kanske det får honom att må lite bättre. Låten kommer till sitt slut, och Joshua höjer blicken till den äldres ögon istället för att gömma dem i hans päls.
"Vad tycker du?" frågar han och låter huvudet falla på sniskan, ett svagt leende över läpparna. "Är jag okej?"

Okej? Okej?Joshua hade tydligen ingen aning om hur begåvad han var när det kom till att sjunga. Med en fnysning blängde han stint på den yngre. Vilken otroligt dum fråga. Om artonåringen så ville, skulle han säkert kunna bli hur känd som helst för sin vackra sångröst. Nej, Zihao talade inte om känd på samma sätt som en lokal sångare eller så, utan snarare om hela-världen känd. Att den andre inte insåg det fick honom faktiskt nästan att bli arg. Va? Arg? Kanske? Usch vad förvirrad han var.