Skriva av sig-tråden

Jag älskar att hjälpa andra med deras problem, stötta och peppa. Men när det kommer till mina problem struntar jag i dom. Vissa kan tro att jag alltid är glad, tänker positivt, har det perfekt och får vad jag vill. Nej, så är det inte. Jag har gått igenom saker som många fått gå igenom. Mobbning.

När jag var 6 år gammal( år 2006) svimmade jag och slog tänderna i ett stengolv. Jag fick överbett. Utstående tänder.
Till en början accepterade alla mig. Men det var då det. Tiden gick och jag blev ofta kallad "kanin." Till och med min kusin kallade mig "kanin." Jag mådde dåligt så fort någon nämnde "kanin", orkade inte förklara för mina föräldrar vad som hände. Vad jag blev utsattes för.
Jag kände mig hatad, ful och tjock.

Tiden gick, killarna kallade mig ännu fulare saker. Min bästa vän ljög, andra kompisar snackade skit om mig. Jag ville dö. Jag hatade mitt liv.

Sist jag blev mobbad var för ett år sedan. På ett år har jag börjat acceptera mig, älska mig för den jag är. Men alla minnen finns kvar, de kommer följa med mig livet ut. Dom kommer aldrig försvinna, hur mycket jag än försöker.

Utan mina vänner och min storebror skulle jag aldrig ha klarat det här. Tack för allt. ♥

^Så hemskt

Jag är mobbad av dumma josse

lillamymin: Gud, jag förstår dig. Min mormor avled den 7 januari för att hon hade ALS. Träffade henna dagen innan hon avled på sjukhuset. Jag finns bara ett meddelande bort ♥

lillamymin och Nessilini - jag förstår hur det känns, min farmor dog förra året den 19 december, och hon led av Alzheimers Demens, och jag fick träffa henne dagen innan, fast hon sov under hela besöket för hon var så trött. det är självklart jobbigt, att förlora någon så nära. jag finns alltid här om någon av er skulle vilja prata om det. ♥

Stå på dig! Tänk inte för mycket - notera inte minsta detalj som skulle kunna tyda på ignorans. Negativa tankar får dig bara att lättare dra på dig negativ energi och tro på den "bittra sanningen" när det inte alls behöver vara på det viset. Det är ju jättebra att det finns två som inte gett dig negativa vibbar - håll fast vid dessa och var tacksam för den tid du får med dessa människor Vad gäller de övriga: fortsätt att umgås och ha roligt - fokusera på de trevliga stunderna och ta vara på det bra du fått och kommer få med alla. Men framförallt: tro på dig själv! Då är det mycket enklare att våga tro att andra inte dissar och ignorerar. ^^ Stå på dig och lev med ett leende! Tänk inte för mycket ♥



Du kommer fixa det! Våga vara glad och ge andra ett leende - hur eländigt och miserabelt det än känns att göra andra glada när man själv mår dåligt - men det hjälpte mig. Kanske hjälper det dig? Jag mådde inte alls bra från 13-14 till 19åring: först när jobb med inkomst droppade in (efter skoltiden) så att jag kunde lämna allt med bo-hemma-i-falsk-familj kände jag en fantastisk glädje och tacksamhet till livet igen. Jag har sedan våren (strax innan studenten 2010) varit lycklig och mått bra överlag. Och det är underbart att kunna säga hej till busschauffören (för att få ett leende och/eller en nick tillbaka). Det är underbart att kunna säga "ha en fortsatt bra dag" till kassörskan och det är extra underbart att kunna lämna över sin sittplats till nedslagen gamling på bussen ^^ Jag mår så himla bra av att kunna visa uppskattning till andra människor och kanske kan det kännas bättre om du gör något liknande? Eller åtminstone bara göra dig själv glad med leenden till dig själv? När det kommer störtregn och man vandrar ute kan jag inte annat än skratta och vara glad över situationen - för vad kan man göra annat än klampa vidare och bli blötare? ^^ Våga se framåt och vara tacksam över minsta grej i livet. Våga tro på dig själv och våga tro på att du kan få en enklare vardag som bjuder på mer lycka. ♥



Fortsätt håll den positiva andan uppe och fortsätt tro på att du är bra för den du är - för så är fallet. Du verkar vara en kanonfin människa med hjärtat på rätt ställe. ^^

När det kommer till att vilja hjälpa andra så förstår jag dig precis. Det var rent av den energin och positiva andan som höll mitt humör uppe under tonårssåren när mitt självförtroende var i botten, familjeförhållandena blev sämre - värre - värst och kraven på mig själv (ang ALLT: skolarbete, sportutövning m.m.) var skyhöga. Farligt skyhöga. Kanske är det liknande för dig? Det känns bra att kunna hjälpa andra om det så bara är för stunden. Om det så bara är för att locka fram minsta leende för en kort period. ^^

Men som tidigare nämnt: Fortsätt med den positiva energin och se framåt. Minnen kommer stanna kvar - ja! och det känns många gånger jobbigt - ja! Man vill många gånger fundera tillbaka och tänka "tänk om jag hade... tänk om det hade blivit så.... tänk om...". Men låt inte den negativa energin ta över. Tryck inte ner dig själv med den sortens tankar. Var tacksam för minsta lilla lärdom du kunnat ta med dig av erfarenheten och satsa på en ljusare framtid som bjuder till en finare vardag.

^^ ♥

Jag har bytt skola en gång, för typ 5 månader sen, Vill byta igen, men jag får inte. Mår inte bra, för mina sk. kompisar håller på hela tiden, kallar mig för saker och sånt. Och min mamma typ har länge blundat för alla tecken på att det är... eh... något fel på mig. I mitt huvud. Hon liksom vägrar acceptera det och stötta mig, nu tycker hon jag ska börja på nån jäkla yoga och hoppas att det ska lösa alla mina problem. Sen käns det som att alla mina "vänner" bara lämnar mig. Ingen tycker om mig på riktigt... Jag är liksom bara underhåll tills någon bättre dyker upp. En massa annat också som jag inte orkar skriva här och nu. .___.

JAg känner mig lite konstig. Jag fyller år på Måndag men, jag VILL liksom inte. Glädjen över snart få fylla år liksom dog bort när jag fick veta att jag inte skulle få Skyrim. Jag vet, det är bara ett spel, men jag har ALDRIG velat ha nåt så mycket och så när man är helt säker på att man ska få det så får man veta att man inte ska få det. Suck* Men jaja, det blir väl kul ändå, FÖR DÅ BLIR JA EN P12! OH NO!

Hej jag orkar inte leva mer. Jag kämpar och kämpar, med varenda steg jag tar, för att bli stark och lycklig igen. Men det tar så himla mycket kraft och trots att jag har kämpat så så ligger jag nu ändå i sängen utan någon kraft eller vilja att ta mig upp..

^JAg med