Skriv vad du GRYMT GÄRNA VILL SÄGA TILL EN SPECIELL PERSON MEN KAN INTE-TRÅDEN

Jag hoppas du hör mig imorgon när jag sjunger och minns det... Förra gången sa du att jag har en vacker sångröst!!!

Som om han skulle störa er om ni bara lät honom vara! Och för sjuttioandre gången, NEJ jag är inte kär i honom, jag är bara snäll mot honom

En del av mig kommer nog alltid älska dig, det var vi så länge.
Vi behövde varandra en gång i tiden, vi hade bara varandra, men så blev allt så fel.
Jag undrar om vi inte växte ifrån varandra, jag fick nog med mitt liv och du med ditt liv och plötsligt hade vi inte plats för varandra mer.
Det är nog den största sorgen, att det blev så här.
Men jag kan inte ändra detta och inte du heller.

Min syster...(Utan att vara det, du var som en syster för mig ändå)

Tacktacktacktacktack! Det behövdes verkligen!!!!❤❤❤❤❤❤❤

Tack och lov! I’m done with you! Men ni då? Jag är såååå inte ”done” med er!! Kommer sakna er så sjuuukt mycket! Försvinn inte!!! ♥

Du sa att jag sjöng fint igår och att sången passade min röst. Det var det som gjorde min dag!❤️

Kan inte ens vänta till sommarlovet är över! Bara glöm inte bort mig...

När inget tydligen har något värde att säga eller skriva, varför skrev jag nått från första början för att vara snäll, visa att en del av mig alltid kommer vara hos dig.
Du är bara en sak mot mig, föraktfull och skrattar åt mig när jag är ledsen bara för att du inbillar dig att jag skulle prata om dig.
Med vilken rätt?
Varför skulle jag prata illa om dig?
Jag är inte en sån person.
Men uppenbarligen du.
Så varför bryr jag mig om dig?
Jo, för att jag alltid gjort det, och det kommer inte ändras.
Frågan är om du känner nått, eller verkligen är lika kall som du verkar vara.
Jag är arg, men också ledsen, och känner mig så ensam utan dig. Stundvis totalt ensam, men du, du bytte samma dag, som om jag inte var värd något, som om det bara är att byta person. Du hade lika gärna kunnat slå till mig, så ont gjorde det.
Du måste verkligen se ner på mig.
Gör du det?
Jag är totalförvirrad och helt ensam i min sorg.
Kommer du skratta åt mig igen eller försöka förstå hur ledsen jag är?
Jag vet inte.
Jag kan bara hoppas på någon förståelse, någon liten omtanke från dig.
Men det är nog att hoppas på för mycket i nuläget.
Har du glömt vem som hjälpte dig, vem som såg till att du fick hjälp från första början?
Det var jag.
Men har jag fått nått tack för det, nej, bara utbrott och oförståelse.



Det här är osammanhängande och förvirrande, jag vet. Men jag är så förvirrad.
Och ensam.

Ena sidan av mig saknar dig som fan medan andra sidan aldrig mer vill se dig igen

Jag vet att det var många år sedan nu men jag tror jag fortfarande älskar dig men jag förstår inte hur.
Jag mins när du frågade mig om jag ville vara i hopp med dig då sa jag ja.
Men jag tror jag ångrar det valet för då skule du inte kunat såra mig så här.
Efter det så dumpade du mig och sa masa elaka saker.
Jag tror jag vet varför du gjorde det.
Dina väner bad dig eller hur?
Är dina väner mer värda än mig?
Dina väner mobbade mig och du gick bara förbi.
Du sa att du älskade mig men var det värkligen sant.
Det sista du sa till mig var att du inte visste ifal du älskade mig.
Och allt däta och mycket mer var för 6 år sedan.
När du drog så sa min bästa vän att du hade varit i hopp med henne och det var samtidigt du var i hopp med mig.
Men jag tror fortfarande att jag älskar dig jag klankade bara är galen.
Jag tror jupt där ine älskar du mig.
Men om du gör det bäreta.