prs yehet & kkaebsong

Visserligen finns det trollkarlar som får förmågan att läsa tankar, men i såna fall hade det varit hela annorlunda från vad Joshua tänkt. De får det att låta som att de kan höra den andres röster, att de vet exakt vad personer tänker. Joshua själv kanske bara kan läsa av Zihao så bra, lärt känna honom till den nivån att han vet hur han tänker. Det känns mer logiskt.
"Väldigt säker, ja." svarar han och låter blicken glida över vardagsrummet. "Kanska bara känner dig för bra för mitt egna bästa?"

Ett litet skratt undslapp Zihao och han himlade med ögonen.
”Tror snarare att du känner mig för bra för mitt eget bästa”, rättade han med blicken fäst på en av sofforna. Den såg väldigt mjuk och komfortabel ut..Nej, absolut inte. Nu skulle de gå och socialisera sig och äta varm, god mat. ”Du, Joshua”, började nittonåringen som börjat vingla fram och tillbaka värre än ett skepp i storm. ”Jag tror att..Aj, aj, aj”, utstötte nittonåringen och föll huvudstupa ner mot golvet med en skräll. ”Bra timing, Zihao”, väste han till sig själv mellan sammanbitna tänder och knep ihop ögonlocken. ”Du kan, aj..du kan gå före.”

Nejmen herregud, skiftningen kommer verkligen i de sämsta stunderna någonsin. Stackarn. Joshua sätter sig ner på huk och stryker fingrarna över de röda lockarna.
"Nej, jag väntar med dig." viskar han försäkrande, pillar lugnande med lockarna, det måste vara den värsta smärtan. När alla leder knäcks, om formeras.

”Usch, nej snälla bara gå och håll för öronen eller något”, kraxade nittonåringen och skrattade ofrivilligt till. Herrejösses vad han var patetisk. Patetisk och ynklig på samma gång. Usch, usch, usch. ”Snälla?” Fortsatte han med ett magert, plågat leende och försökte sträcka ut lederna som absolut ville dra ihop sig och ta självmord. Så jävla värdelös att det inte var sant. Med ett stön virade Zihao armarna runt benen och kurade ihop sig till en liten boll, av både smärta och skam. Urk.

Joshua slingrar armarna om nittonåringen och nickar lätt.
"Zihao, jag ska gå," försäkrar han, jo han själv skulle nog vilja vara ensam i liknande stunder han också. "Inga nedvärderande tankar, okej? Att du klarat det här så många gånger som du gjort, är otroligt imponerande, du kan inte klandra dig själv för att du behöver gå igenom det här." Joshua gör ett tappert försök i att ställa sig upp, men misslyckas drastiskt och ramlar ner mot golvet igen Inte nog med att såren skriker av smärta, men nu gör även ryggen ont. Jippie.

Perfekt, ni låg de båda två på golvet och jämrade sig över sin egen respektive smärta.
”Jag älskar dug, Joshua, men ibland är du jävligt klumpig”, lyckades Zihao få fram samtidigt som benen i ryggen knakade till. I vanliga fall brukade det inte ens göra speciellt ont längre, men nu när allting var framtvingat kunde han inte hålla sig från att skrika till. Med lätt uppspärrade ögon, bet nittonåringen sig hårt i tungan. Det är vädligt ohyfsat att för det första, klösa sönder sönder golvet i någon annan hem och för det andra, skrika när alla andra försökte äta i lugn och ro.

"Hmh, det är inte bara jag som är klumpig, Zihao." påpekar artonåringen och stryker handen längs den andres rygg, försöker att ge honom någon tröst under skiftningen, särskilt nu när det verkar göra ännu ondare.

Nu var det alltså dags att börja påpeka hur klumpig Zihao var? Han sände iväg en bister blick mot Joshua försökte ignorera det faktum att kläderna han bar var så gott som förlorade. Väldigt förlorade, med tanke på att de började gå sönder i sömmarna och föll av den slanka kroppen med en lätt duns. De behövde verkligen köpa nya kläder, båda två. Hur många kläder hade nittonåringen inte haft sönder under de senaste åren? Alldeles för många. Stackars kläder.

Det är inte svårt för Joshua att läsa av nittonåringens tankar, när ansiktsuttrycket talar för sig själv.
"Zihao, jag menar klumpig som i att hälla i halva bubbelflaskan i vattnet." förklarar han och gör än ett tappert försök i att ställa sig upp från golvet. Härligt, nu gör både ryggen och alla sår ont. Toppen.

Jovisst var han klumpig på det sättet, men hade artonåringen verkligen varit tvungen att påpeka det i den stunden? Zihao ruskade på sig, med sammma bittra uttryck skrivet över sig. Återigen, stackars kläder som låg trasiga på golvet. Nittonåringen sneglade från trasorna till Joshua, blängde på honom i flera långa sekunder utan att ritkigt kunna bestämma sig för om halsbandet ens hade någon inverkan eller inte. Äsch, han kunde i alla fall tänka klart. Nästan.