prs yehet & kkaebsong

"Det finns både negativa och positiva aspekter, både till att vara kort och till att vara lång.. jag tror inte att du skulle gilla det något värst." svarar Joshua och drar tröjan över huvudet, för att sedan stoppa ned den under kostymbyxorna. Han börjar sedan att tassa fram till Zihao med tofflorna över fötterna, för att sedan hålla fram händerna till honom. "Kom, vi får hjälpa varandra helt enkelt."

”Men jag orkar verkligen inte resa på mig”, gnällde nittonåringen, som helt plötsligt blivit en jättebebis. Han putade med läpparna och lade sig platt ner på golvet, försökte att puffa upp kinderna så att han såg gullig ut. Hur nu någon som Zihao någonsin skulle kunna uppfattas son gullig när han såg sådär butter ut. ”Och så känner jag mig jävligt olustig, hela skinnet kryper och usch och fy”, fortsatte han med en klagande stämma. Jösses, kunde han bli mer negativ? Nope.

Eftersom att Joshua inte verkar kunna få upp nittonåringen på fötter, hukar han sig ner med en liten gnällning. Som sagt, varje rörelse gör ont. Efter detta lägger han sig raklång över Zihaos kropp.
"Då får vi stanna här helt enkelt." påpekar han med ett retsamt leende. "Ingen mat för oss."

Ingen mat? Gud, vilket dilemma. Zihao lutade pannan mot det svala golvet och och sträckte ut armarna framför sig så att de knakade till olycksbådande.
”Men”, gnällde nittonåringen, vars mage börjat kurra. ”Jag svälter..nåja, vi får väl helt enkelt acceptera vårt öde antar jag. Det har varit ett nöje att lära känna dig, Mr Lewis”, fortsatte han och frustade till. Och han som brukade tycka att drt var ynkliga och patetiska när de klängde på varandra. Vad var det här då? Sorgligt?

Joshua sluter ögonlocken och gäspar tyst medan han gömmer ansiktet mot nittonåringens rygg.
"Kom igen, upp med dig," mumlar han och slår hakan mot Zihaos rygg innan han försiktigt sätter sig upp. Aj, aj, aj. "Vi kan inte sitta här uppe hela kvällen, det kommer höja mer än ett par ögonbryn."

”Åhh, vad du är jobbig”, gnällde nittonåringen och följde Joshuas exempel, genom att sätta sig upp. Med ett högljutt, klagande, stön kom Zihao upp på fötter och sträckte ut händerna mot den yngre. ”Jag hoppas att vi får något gott, annars kommer jag att bli jävligt besviken”, muttrade han med smala, trötta ögon och gäspade. Urk, allting gjorde ont. Inte på samma sätt som han föreställde sig att artonåringens sår gjorde, utan snarare på ett mer stramande, olustigt sätt. Stackars, lilla Zihao.

"Jag är inte jobbig," protesterar Joshua och klamrar sig fast i nittonåringen för att sedan börja röra sig mot dörren och trapporna. "Tror att det finns säkert baozi om du vill ha det." gäspar han och tvingar sina ben att röra sig över trappen, håller armarna om sin överkropp. Såren dunkar, och det känns som att de slits av flera tussentals gånger, låter dem blöda och låter artonåringen förblöda.

När de började röra sig ner för trappan, betraktade Zihao den yngre med en extremt misstänksam blick.
”Du, ska jag bära dig? Kan bära dig om du vill, tror att mina ben börjar fungera igen”, sade han och slingrade en arm runt Joshuas midja. ”Vill inte att du ska typ ramla och dö”, förklarade nittonåringen sedan och flinade blekt. Jösses, tänk om de båda dog för att de föll ner för en trappa. Det fick absolut inte ske. Man kan inte tillåta sig själv att dö av något sådant när ett krig väntar en.

Joshua ruskar lätt på huvudet och tar den äldres hand som vilar vid hans midja i sin egna hand istället.
"Det är okej, behöver kunna gå själv." påpekar han med ett leende och lämnar en liten puss över Zihaos handrygg. "Om du bär mig, och dina ben inte har sin fullständiga styrka igen, kommer vi båda ramla och kanske dö.. en väldigt oturlig död."

”Jag tänkte precis på ett sådant scenario”, utbrast Zihao med uppspärrade ögon. ”Är du helt säker på att du inte kan läsa mina tankar? Alltså helt säker?” Undrade han misstänksamt och tillät ögonen att smalna en aning. ”Det skulle faktiskt inte förvåna mig om du kan det, bara att du vägrar att erkänna det för mig.” Nittonåringen putade ännu en gång med underläppen och sköt fram hakan en aning. Inga hemligheter här inte, även om Joshua troligen inte alls kunde läsa några tankar.