De utvalda

Ethan tog några steg fram och försökte ta tillbaka Simon. Men en annan soldat var snabbt och gav honom ett slag som fick blodet att börja rinna från läppen.
"Snälla" bad han igen och satte handen för sin mun. "Vi kommer lyda, ajg lovar".

Eletha kom fram till honom, "Han kommer få det bra, de är snälla där. Vi kanske får se honom." sa Eletha och strök undan blodet.

Ethan var förtvivlad. "Kanske?!". Han drog ett djupt andetag och började gå igen med nedsänkt huvud, Eletha hade ju haft så då hon var liten...

"Vi får nog." sa hon och åter var hon den Eletha som inte visade känslor, den som ingen kunde komma åt.

Ethan behärskade sig till de kom till sina rum. Han gick in i sitt och förbannade den bekanta synen, förbannade allt. De borde ha bott helt avskilda ute i skogen, då skulle ingen ha hittat dem! Han förbannade sig själv. Han satte sig på sängen och kramade en kudde så hårt att den nästan sprack.

Eletha kom in i sitt rum, nu var de alla skilda åt precis som Randa ville. Enade vi stå söndrade vi falla. detta visste Randa och han utnyttjade det till max.

Sedan kom tårarna. Ethan grät tyst. De hade förlorat så mycket...Tillslut lugnade han ner sig och torkade bort blodet från läppen.

Eletha grät tyst och stilla rakt ner i kudden så ingen skulle höra eller märka något, hon hade blivit svag och blödig, den gamla Eletha skulle aldrig gråta.

Efter något som kändes bara några minuter rycktes dörren upp. Soldater. Ethan reste sig tyst. "Kungen vill se dig och särlinghoran" sa vakten hånfullt och drog Ethan ut ur rummet.

Soldaterna kom och hämtade även henne och Eletha följde lugnt med. Hon såg på Ethan men sa inget, vad fanns att säga?