prs yehet & kkaebsong

Ett leende sprider sig över de fylliga läpparna, klart Joshua vill det.. men kanske han gör det allt för självklart, allt för desperat.
"Skulle ha varit perfekt om du velat gå och borsta tänderna och använt tandtråd, men det är tur att jag känner dig såpass bra som jag gör." påpekar artonåringen med ett nöjt litet leende, innan han låter händerna glida upp mot de röda lockarna. "Men du har faktiskt sköljt av, och luktar betydligt bättre, så ja.. en kyss eller två skulle inte sitta fel." huvudet faller lite på sniskan medan ögonen sjunker ner i den andres mörka iris. "Märker du det nu? Att jag är en perfektionist?"

Nej, det hade han allt märkt tidigare faktiskt. I samma sekund som de två ungdomarna börjat umgås mer på riktigt, hade Zihao insett att den yngre var en väldig perfektionist.
”Det är klart att jag inte märker det nu, insåg det nästan samma dag som vi hade vår första, riktiga konversation”, förklarade nittonårongen med ett snett leende och kupade händerna omkring Joshuas ansikte. ”Så när märkte du att jag är världens mest stökiga, o-organiserade varelse?” Undrade han därefter. Långsamt lutade han sig aningen närmare artonåringen och strök läpparna utmed käkbenet för att därefter leta sig upp mot kinderna. De där älskvärda, perfekta kinderna..Han fick verkligen aldrig nog av dem.

"Ungefär samtidigt.. eller ja, har väl fått några ledtrådar under alla år på skolan då du stökat till men de var inte lika självklara som när vi först hade vår första, riktiga konversation." svarar Joshua, som än en gång får en djup röd färg över de puffiga kinderna när han känner Zihaos läppar mot sin hud. Artonåringen, vars läppar vid detta tillfälle skriker efter uppmärksamhet, flyttar sig närmre den äldre och pressar sina läppar mot Zihaos.

”Sa ju att du var desperat efter kyssar”, mumlade Zihao och bemötte varsamt den lilla kyssen, med händerna kupade omkring de puffiga kinderna som blivit lätt rosiga. ”Det måste verkligen vara så att motsatta poler dras mot varandra, för vi är verkligen varandras motsatser”, viskade nittonåringen och drog sig undan en aning, sköt några rosa hårstrån åt sidan. Om det inte stämde, vad kunde annars förklara deras konstiga dragning till varandra? Det var helt enkelt tvunget att vara så.

Joshua kan inte undgå att skratta till åt Zihaos ord, herregud det stämde in så jävla bra.
"Hmh, det är iallafall så när det kommer till oss." nickar artonåringen instämmande med fingrarna om den andres tröjtyg, pillar förstrött med det. Jo, han vill alltid ha någonting att göra med fingrarna, annars blir han aningen rastlös. "Vi är nog definitionen av motsatta poler dras mot varandra."

Zihao drog fingrarna genom Joshuas rosa lockar några gånger, med samma leende dansandes över de smala läpparna.
”Vi är definitionen av så många olika saker”, mumlade han och nickade några gånger, i samma veva som magen gav ifrån sig ett gurglande ljud. ”Jag svälter, tror du att middagen är klar eller?” Klagade nittonårigen och gjorde en grimas. ”Svälter samtidigt som jag mår lätt illa..bra kombination.” Ibland var han verkligen allt annat än normal.

Det kan vara både positivt och negativt att vara definitionen av olika saker, och Joshua hindrar sig själv från att fråga Zihao vad det är för något.
"Det tror jag nog..." börjar han funderande och sätter sig långsamt upp, tvingar upp sin kropp som gör ont för varje sekund "Tror du att du skulle kunna hämta en ren tröja till mig?"

”Absolut”, sade Zihao och satte sig upp i sängen med en liten grimas. Okej, benen var tvungna att börja fungera någon gång, eller hur? ”Vad vill du ha för tröja då? Vilken färg? En stickad? Långärmad?” Rabblade han vidare och lät fötterna finna golvet innan han slutligen kom upp på lätt ostadiga ben. Efter lite vinglande fram och tillbaka, börjar nittonåringen röra sig mot garderoben där han stannade till och grep tag i möbeln. Nej, benen verkade inte ritkigt vilja fungera fullt ut.

Joshua följer nittonåringen med blicken, noterar hur han svajar till och behöver gripa tag i garderoben för att hålla balansen.
"Ta den beiga stickade, tack" svarar han och låter benen glida över sängen, de bara fötterna kommer i kontakt med det svala golvet. Artonåringen sträcker sig efter ett par tofflor, låter fötterna glida i dem och blir återigen varm. "Kanske vi bägge två behöver någon som kan bära oss ner för trappen.."

Nittonåringen plockade ner tröjan från galgen den hängde på och slängde plagget bort mot Joshua.
”Ingen kommer orka bära mig, jag är alldeles för lång och tung”, muttrade Zihao och sjönk ner på golvet med en utdragen suck. ”Ibland önskar jag att jag kunde vara kort och lätt och söt, livet hade varit så jävla mycket enklare då..åtminstone i vissa situationer,” fortsatte han klagande och betraktade artonåringen samtidigt som han gnagde sig själv i underläppen.