De utvalda

Ethan nickade igen. "Jag vet" mumlade han. "Vi får lyda...". Han skulle praktiskt taget göra vad som helst om hans familj skonades...Torteras, själv tortera, till och med mörda.

Eletha nickade, det var detta hon rymt från och nu skulle de tillbaka. Tillbaka till helvettet, till slaveriet och utnyttjandet.

Ethan blundade tyst. Han skulle låta vad som helst hända med honom...Bli kungens knähund..Utan att han själv visste om det somnade han till, bakhuvudet värkte.

Simon somnade snart i Ethans famn och då lät sig även Eletha somna, hon kunde inte annat göra och det var det bästa sättet att få tiden att gå.

Vagnen ryckte till, några timmar senare, och Ethan vaknade till. De var inte vid slottet, inte ännu, men de var nog inte långt kvar. Han kände igen omgivningarna. Han kom plötsligt på en sak, deras hästar....Han hoppades innerligt att hans familj skulle komma ihåg dem och ta hand om dem.

Snart var de vid slottet och Eletha lät sig motståndslöst dra sig ur vagnen. Hon kände igen allt, borggården, allt och hon såg särlingarna, de såg sorgsna ut när de åter var tillbaka.

Ethan lät sig dra ur vagnen han med, och han bar fortfarande på Simon. Han såg inte på någon, bara på sin son och försökte lugna honom med sin blotta blick.
Han undrade vad som väntade dem där inne, deras gamla rum eller en fängelsecell...

Elethas kedjor försvann då hon inte längre gjorde motstånd. "Era gamla rum står redo, pojken förs till de andra särlingsbarnen för att tränas." sa Randa och log hemskt mot dem.

Ethan spärrade upp ögonen och stannade upp. "Snälla" bad han Randa och såg bedjande på honom. "Gör vad som helst, men ta honom inte ifrån oss....". Han svalde tårarna.

Randa log, "Jag tar honom, så jag vet att ni sköter er." sa han hotfullt och gjorde tecken åt en soldat som ryckte Simon från Ethan.