Varför sa du inget Tramptass? [sv]

Ja jag försöker hålla den så

toppenrätt inställning!

Hej folk här har ni nästa del och jag hoppas ni gillar den jag hoppas ni anser att det håller måttet ^^

Sirius följde Remus spår men hur snabb han än var hann han inte ikapp varulven, men trotts att han var trött och utmattad sänkte han inte tempot. Det var hans fel att Remus var ute och han kunde aldrig förlåta sig själv om Remus bet någon. Inte för att han brydde sig om personen som skulle bli biten mer för att Remus skulle för alltid hata sig själv och Sirius kunde inte stå ut med att han var den som i så fall hade orsakat det. Han blev förfärad när han upptäckte att de var i Hyde park, det här var alldeles för nära centrum, Sirius var glad över att det var mitt i veckan, det betydde att det inte var så många människor ute under natten. Längre fram tornade slottet upp sig och han såg Remus springa åt det hållet och han ökade stegen när han såg sin fästman närma sig en av vakterna. Skräcken i vaktens ögon var påtaglig och Sirius rusade in i Remus som föll omkull på marken och vakten såg skrämt på dem. Det var egentligen inte konstigt, framför honom stod det två gigantiska hundliknande djur och vad vakten visste var minst en av dem fientligt inställda. Sirius kände smärtan i revbenen när Remus knuffade omkull honom och morrade högt och visade högtänderna. Blacksonen övervägde situationen, han ville inte skada Remus men just nu var han farlig. Animagusen stod snart på fötter igen och skakade på huvudet och såg på vakten, han fick helt enkelt strunta i att han såg att han förvandlade sig till människa. Sirius kände den välbekanta känslan hur benen blev längre och armarna kortare och hur han snart stod upp på två ben. Vakten stirrade på honom och han såg ut som om han inte kunde bestämma sig i fall han drömde eller inte. Sirius tog tag i hans gevär och kände smärtan i revbenen när han rörde sig.
”Skjut den” sa vakten förskräckt och Sirius såg på honom och siktade på varulven, han kunde inte ens kalla den Remus längre. Den kom närmare och han koncentrerade sig och när han tog ett språng emot honom svingade han gevärets handtag emot varulvens huvud och slog till hårt. Ett gny hördes från varulven innan den föll ihop.
”Varför sköt du inte?” frågade vakten förskräckt.
”För att han är min vän” svarade Sirius utan att se på vakten. Han försäkrade sig om att Remus var utslagen, när han låg stilla på marken såg han nästan oskyldig ut. Men Sirius viste att han inte skulle ligga stilla länge till så han drog fram sin stav och lamslog honom innan han såg på vakten ”Du har aldrig sagt det här!” sa han bara hotande och mannen nickade. Det var ingen mening att Sirius ens försökte sig på en glömskeförtrollning för den hade bara gjort allt värre. Han räckte över geväret till vakten igen och tog tag i Remus och transfererade sig hem. De landade utanför dörren som fortfarande stod öppen och han gick in. Korridoren låg fortfarande svart och han tände ljuset och låste dörren noga bakom sig och tog med Remus in i vardagsrummet och la honom på golvet och la sig trött på soffan men han vågade inte somna förens Remus hade förvandlats tillbaka. Klockan slog sex och Sirius hoppades solen skulle gå upp snart. Han behövde inte vänta länge, en halvtimme senare såg han solens första strålar över Themsen och att Remus nu var sitt vanliga jag, han låg och sov som om inget hade hänt. Blacksonen la en filt över honom där han låg och la sig sedan till rätta på soffan och somnade.

När Remus vaknade var klockan närmare nio och han undrade varför han låg på golvet. Han visste att det hade varit fullmåne igår, men han kunde inte minnas något, vilket var ovanligt. Remus satte sig halvt upp och försökte minnas vad de gjort, han mindes alltid något. Han såg att Sirius sov på soffan och han tänkte först väcka honom men sedan såg han blåmärken och såren han hade. Över revbenen hade han ett stort blåmärke och det såg väldigt ömt ut, Remus chansade på att han hade minst två brutna revben. Han såg sedan såret i Sirius panna, det hade blött och nu hade blodet stelnat. Den före detta professorn trollade fram en skål med varmt vatten och en trasa och började tvätta bort blodet. Vad hade han och Sirius egentligen gjort? Den svart håriga mannen sov djupt, han märkte inte ens när Remus rörde honom. Snart var vattnet rött men allt blod var borta och Remus strök sina kära över kinden och såg sedan på sig själv, han hade också flera blåmärken och var mörbultad. Han verkade inte vara i lika dåligt skick som Sirius. Hade han och Sirius slagits? Men varför skulle de göra det och varför skulle Sirius ge sig på honom när han var varulv? Plötsligt greps Remus av panik, säg inte att…att han var ute på gatorna igår? Säg inte att han skadade någon och Sirius fick hindra honom? Remus kände paniken sprida sig, han ville bara ruska om Sirius och fråga men den andra mannen såg ut att behöva vilan. Plötsligt hördes det en knackning på rutan och han såg två ugglor utanför. Långsamt reste han sig upp och gick fram för att öppna. I samma stund som rutan gled undan flög ugglorna in. Remus kände genast igen dem, ministeriets ugglor. Han teg försiktigt emot dem och öppnade det brevet med hans namn och det var som han hade misstänkt han hade varit lös på gatorna igår, han oroade sig för vad som hade hänt, tänk om han hade dödat någon eller värre bitit någon. Han hörde hur Sirius vaknade och han såg oroligt på honom.
”Vi har ställts inför rätta. Vi skall vara på ministeriet i morgon”

Jättebra

Tack så mkt nu blev jag glad

Såå underbart, precis som vanligt Honey ♥

Tack Olivia kul att du gillade det kära du ♥

OMG du får sluta att sluta när det är som mest spännande!!!

men as bra skrivet ♥

Hahaha då är det ju inte kul xD

tack kära du ♥

Cara Riddle Har du lagt ut den på fanfiction.net?