Prs med Wolf

Anaid rynkade på näsan.
"Den jag skulle gift mig med...inte den jag...ugh...skulle älska!" Anaid skakade på huvudet, "Tro mog Aimil, det kommer inte finmas något kvar av honom om han tror att han kan vinna mog genom...det här"
Anaid visade med handen mot Sham.
"Så, han är läkt nu" Norman vände sig mot de andra och näsblodet ran längs läppen, "Benet är så gott som nytt igen, men jag tror att han bör ta det lugnt när han vaknar för säkerhetens skull"
Norman torkade bort sitt blod med handen.
"Ska jag bära honom?"

Aimil fnös.
"Du lär knappast orka honom. Han är tyngre än han ser ut. Tro mig, jag har burit honom många gånger", sade hon med ett slugt leende och böjde sig fram. Hon lyfte upp den tunga vargkroppen och hängde Sham över axeln med ett stön. Rascal log litet när han såg henne. Hon älskade att briljera med sin styrka. Även om Sham var den starkaste av de tre, var Aimil flera gånger starkare än Rascal och hon brukade alltid gnida det i hans ansikte. Hon slängde med håret och log igen.
"Skulle vi gå då?" sade hon och började vandra tillbaka till gläntan.

Norman fnös åt Aimil.
Han var en av de starkaste männen i sin släckt. Han var starkare än Adam trotts de två års skillnad mellan dem. Hans muskler brukade imponera på de flesta han mötte och många misstog honom för Adam. Men just nu var han tacksam för Aimils kaxighet, att hela Sham tärde mer på Norman än han erkände.
"Anaid och jag bör nog ta bort de andra järnkäftarna först..." Norman nickade mot ställena där Anaid pekat, "För säkerhetens skull"
Anaid nickade instämande.
"Ni andra kan gå tillbaka under tiden"

Rascal nickade och följde efter Aimil. Han sneglade då och då på Minosa.
"Harald... Är han, älskar han Anaid?" frågade han tveksamt. Han visste att Anaid inte älskade honom, men han kände sig ändå hotad av honom.
Det var fånigt, det visste han, men svartsjuka bryr sig inte om hur fånigt det är.

Minosa log brett utan att titta på Rascal. Hon förstod precis varför Rascal frågade.
"Älskar är att ta i, men jo han har...öhm...visat intresse kan man säga...jag vet inte hur det ligger till nu, senast jag såg honom var för ett år sedan,...och jag vet också att han gillar de flesta tjejer..." Minosa hade aldrig berättat det för någon men hon hade egna erfarenheter av Harald och dem var inte posetiva.

Anaid och Norman desarmerade de tvp andra fällorna under tystnad. När de var klara förstörde Anaid metallen med hjälp av magi för att de aldrig skulle kunna användas igen. Norman bar Anaid på vägen tillbaka men nu pratade dem.
"Varför sköt Adam mig? Och varför gjorde du inget åt det! Du bara lät honom göra det!"
Norman skakade på huvudet.
"Jsg föredrar en levande syster framför en död, och jag tror inte Adam menade att skjuta dig han siktade antagligen på Rascal"
Anaid blängde på sin bror.
"Gör det saken bättre? Han sköt mig Norman! Jag kunde dött!.."
"Men det gjorde du inte! Jag räddade dig och det är inget du borde gnälla för! Hade jag inte valt dig framför Adam hade du varit död nu"
Anaid suckade.
"Jag vet men jag tror inte det spelar någon, om Harald är efter oss är antagligen våra bröder och mängder med soldater det också, jag sade aldrig till de andra men bara Adam och Vagn hittar i den här skogen, även om Harald vet var fällorna var gömda måste någon visat honom vägen dit..."
Norman fick ett alvarligt uttryck i ansiktet.
"Även om det du säger stämmer, lova mig att du inte låter någon eller något hände vare sig Vagn eller Adam, inte något allvarligt i alla fall..."
Anaid nickade. Även om hon kanske inte kunde lova något var både Adam och Vagn hennes bröder. Och även om de hatade henne och hon dem ville hon hälre att de skulle vara vid liv än döda.

Rascal fnös. Harald lät verkligen som en dynghög.
De nådde lägret. Aimil lade den medvetslösa Sham vid elden och redde ut tovorna i pälsen och slickade bort blodet. När han var ren lutade hon sig tillbaka. Rascal satte sig på andra sidan om Sham och betraktade hans ansikte.
"Jag hoppas han bet av en rejäl bit av den där Harald", sade han och tänkte på blodet Sham haft runt munnen. Han måste ha lyckats bita Harald innan han svimmade.
"Hörrni! Han håller på att vakna", sade Aimil plötsligt när Shams ögon rörde sig bakom ögonlocken. Han öppnade sakta sina gula ögon och såg på ansiktena omkring honom. Han försökte resa på sig, men föll ned igen med ett grymtande. Aimil höll tillbaka honom när han försökte igen.
"Du är fortfarande svag Ailean, vila upp dig innan du försöker med något", sade hon mjukt.
"När du kan förvandla dig igen måste du berätta vad som hände", sade Rascal och Sham gav honom ett varggrin till svar.

Minosa kunde inte låta bli att tycka att Sham var en väldigt fin varg. Hon hade alltid gillat hundar -och hund liknande djur- Sham i vargform var lik en av hennes schäfrar från när hon var liten. Mitt i hennes tankar kom Anaid och Norman tillbaka.
Anaid log när hon såg att Sham var vaken.
"Sham! Hur mår du? Vad hände?" hon tog sig ner från Normans armar och satte sig vid Rascal.
"Vem..." Anaid avbröt sig tvärt.
Innifrån skogen knäcktes grenar och buskar prasslade. Det lät som om någon försökte smyga men inte var särskillt bra på det. Försiktigt reste Anaid på sig. Smärtan i såret brände under klänningen men hon hade inte tid att bry sig.
Astrid rynkade på näsan.
"Är det bara jag som tycker att det luktar sprit...?"
Minosa och Norman nickade instämmande.
"Precis som..." började Minosa men hon han inte avsluta meningen innan något stort, lockigt och rött kastat sig över henne från buskarna.
Minosa skrek och föll omkull på marken med sin anfallare över sig. Men skriket övergick i gapskratt och den rödhåriga personen var snart den som låg under Minosa.
"Claude! Vad gör du här galning? Är du full igen?"
Den rödgåriga unga kvinnan log ett brett leende under Minosa.
"Kan du ge dig på lantis! Och vad gör du själv förresten?"

Rascal såg upp samtidigt som Anaid reste på sig. Han hade också hört det. Aimil höll för näsan.
"Fy, vilken stank!" sade hon äcklat när den starka doften av alkohol fyllde gläntan. De hoppade båda framåt när Claude störtade in i gläntan och hade slitit henne i stycken om inte Minosa förvånat dem med sitt skrattande. De såg villrådigt på varandra och slappnade av lite.
"Um... Känner ni varandra?" frågade Aimil och såg förvirrat ner på båda kvinnorna. Sham kunde inte se vad som hände från marken och han var fortfarande för svag för att kunna ställa sig upp, så han morrade bara lågt. Rascals hjärta bultade ännu. Han hade trott att det var Harald som attackerat och hans sinnen var fortfarande på helspänn. Det kändes som om hans inre höll på att explodera, han hade för mycket energi att göra av med.

Minosa skrattade och hjälpte Claude upp. Men hon hann inte svara Aimil innan Claude själv hade gjort det.
"Det är...hick...oartigt att säga att någon stinker, vet du inte det?" Claude skrattade flummigt och fortsatte, "Och vad är du för en då? Och vad är det där och...och...och"
Claude gjorde en paus.
"Lustigt när man glömmer av vad man tänkt säga...är det inte?" Claude lutade sig med hela sin kroppsvikt på Minosa och hickade igen.
Anaid kliade sig generat på näsan och Astrid suckade med ena handen framför ögonen.
Minosa knuffade undan Claude och tog ett steg åt sidan. Claude fortsatte.
"Varför glor alla på mig som om jag vore..." Claude snurrade ett finger runt högra örat, "Knäpp!"
Sedan skrattade hon igen försökte luta sig mot Minosa som tog ytterligare ett steg åt sidan.
Anaid suckade.
"Det här är Lady Claude, min, Normans och Astrids...kusin..." Anaid såg frustrerat på sin fulla kusin, "Hur många glas har du druckit Claude?"
Claude skrattade igen.
"Två eller tre...eller...var det kanske sex...? Hahahahah jag vet inte...!"
Anaid skakade på huvudet.
"Hon har en del problem med spriten..."
Claude såg på Anaid med stora hundögon.
"Varför säger du så kusin...? Jag trodde du var min vän...!" sedan började hon stor gråta och försökte luta sig mot Aimil i stället men Minosa drog snabbt bort henne.
"Okej Claude, nu vill jag att du sitter snällt och fint ner här..." Minosa tryckte ner Claude på marken igen.
"Ska jag sitta på marken...! Vad kul!" Claude hickade och skrattade som ett litet barn.
Astrid satte handen mot pannan suckade djupt.
"Claude vad gör du här?"
Claude hickade igen.
"Harald ville att jag skulle visa honom var Anaids fällor fanns i skogen...såååå...jag gjorde det, men då kom Adam och Vagn å några andra och sade att jag skulle gå tillbaka till slottet sååå jag gjorde det, men så hörde jag Anaids ljuva stämma...hahahah...och följde efter den istället!"

Aimil ryggade undan när Claude försökte luta sig mot henne och såg äcklat på den fulla kvinnan. Alkohol var inget som brukades av hamnskiftare så hennes beteende var fullständigt oförståeligt för dem.
"Vad är det för fel på henne...?" viskade Aimil till Rascal som ryckte på axlarna. När Claude avslöjade vad hon gjorde där mörknade Aimils ögon.
"Du? Du visade honom fällorna?" sade hon lågt, men hotfullt och gick bestämt fram till Claude tills hon stod bara några centimeter från hennes ansikte. Eftersom sprit var fullständigt främmande för henne kunde hon omöjligen veta att den fulla kvinnan inte var i sitt rätta sinne. Hon blottade sina tänder i en arg grimas och slungade en knuten näve rakt mellan Claude's ögon.
"Aimil!" utbröt Rascal häpet. Aimil var inte någon som tappade besittningen så lätt. Shams skador måste verkligen ha påverkat henne. Han rusade fram och drog tillbaka henne. Han var lättad när hon lät honom göra det, om hon tagit i hade han inte haft en chans.
"Se på henne, hon är knappast medveten om vad hon gör", sade han och Aimil blev slapp i hans armar.
"Jag vet, jag bara... Jag var så arg", mumlade hon och Rascal släppte henne. Hon lade till rätta håret som fallit ner i ansiktet och kramade sina armar.
"Jag ber om ursäkt."