The rich man's daughter(PRS)

(Ja, och kanske hennes far håller henne inne igen för att han är så rädd om henne så att hon rymmer och så xD)

Mona log svagt och fortsatte läsa. Historien slutade lyckligt även om det såg mörkt ut ibland. Tillslut stängde hon ihop boken och la sig ned hon med.

(Exakt xD)

Hilde hade redan somnat, det var väl inte meningen att hon skulle sova där. Men Hilde såg väldigt fridfull, samt gjorde hon faktiskt inte en fluga förnär.

(Så ska vi hoppa nu eller hur gör vi? xD)

Mona drog täcket över dem och somnade snart hon med. Hon sov tyst tills hon plötsligt oroligt vred på sig och kved till.

(Aaa, det kan vi ^^)

Efter ett års trogen och obetald tjänstgöring får Edward och Hilde gå. Det syntes att han ville bli av med dem, ryktet att han höll två laglösa hade spritt sig. Med hotet att upptäckte han en enda sak från dem skulle han anmäla dem släpptes de utan ett ord eller ett adjö till Mona fick de gå.

Efter någon månad hade Mona blivit sitt vanliga jag och skrattat mycket. Hon hade blomstrat och började växa upp, men hon var fortfarande lite av ett barn.
Den dagen då hon inte hittade Hilde eller Edward någonstans i hela slottet brast hennes hjärta, Hilde hade blivit hennes bästa vän, den hon alltid pratade och umgicks med, den hon grät ut till. Men nu var hon borta. Hon pratade inte med sin far på flera veckor efter det.

Hilde och Edward kom till stugan och började rusta upp den. Gamla kontakter sökte upp dem och snart var de inne i samma bana som förr. Enkelt var det inte och när ingen ville hjälpa. Dock var de hederliga förbrytare, de skadade aldrig någon och tjuvade de var det till de som var rika och kunde undvara. Visst gick Hildes tankar till Mona ibland, men tiden på slottet var som en avlägsen dröm.

Monas tystnad mot sin far fortsatte, och han blev nu vredgad på henne för att hon teg så. Så han gav henne utegångsförbud. Till och med då hon börjat prata igen så fick hon sitta inne.
Mona kände sig sorgsnare och sorgsnare, hon saknade Hilde och kände sig bara allmänt olycklig. Tillslut stod hon inte ut med allt, att sitta ensam och utan någon vän.
En kväll då alla gått och lagt sig klädde hon sig i en klänning i grovt och starkt tyg och drog på sig en mantel med huva. I en liten väska stoppade hon alla pengar hon ägde innan hon smög ut ur sitt rum och ut ur slottet. Ingen märkte henne, vakterna sov de med.
Då hon var ute började hon springa, hon visste inte vart hon skulle, bara bort, kanske söka ett nytt liv, kanske hitta Hilde.

Hilde sov lugnt i Edwards armar. De hade varit och lämnat stöldgods från kyrkan till en herre som skulle sälja det vidare och fått bra betalt. De hade firat med mat och vin, resterna stod på bordet då festen fortsatt till sängen.
De kunde väl räknas som ett par nu, inte inför gud, dit skulle de aldrig få sätta sin fot, men annars.

Mona tog sig in till staden och in i en gränd där det var torrt. Hon kröp ihop i ett hörn och virrade sin mantel om sig innan hon somnade till.
Nästa morgon fortsatte hon, hon köpte ett bröd av bagaren som hon sakta åt lite på innan hon gick vidare, hon såg faktiskt ut att passa in med sin huva uppdragen, hennes kläder var bara av lite bättre kvalitet.

Stugan som låg undangömd mitt inne i skogen hade gjorts grå för att inte synas, men tätats och snyggats till invändigt så det var riktigt hemtrevligt även om Edward stod för skurningen då Hilde inte klarade av det. Mycket av hennes förflutna låg som en svart klump i hennes själ och så skulle det förbli.
Edward hade försvunnit ut på uppdrag och Hilde plockade undan.