Rollspel för Snigelklubben

((Alice, Choppa försökte ha ett samtal med kvinnan och du skriver att hon följer efter dig, och sen ber du om hjälp? o.o Du måste tänka på att alla får utnyttja henne owo))

Elvira:
Sätter mig upp även om blodet rinner ner i ansiktet och huvudet känns som gjort av bly.
Vampyr... Vampyr... Vad dör vampyrer av? Vitlök? Eller är det sant? Solljus... Eller är det kanske också en myt? Heligt vatten finns inte här. Inte kors heller tror jag. Fast kanske.. Kan man.. Tälja ett? Funkar det? Eller kanske en påle?
Tankarna snurrar så snabbt att jag blir yr men reser min ändå upp.

( ok Kim men det var för att det kändes typ fejl att bara gå iväg och lämna alla bara så där...)

(Du kunde gjort något annat?)

Som vad?

Inte vet jag owo

Ok... Fortsätt skriva du tänker på set till nästa gång

skriv nu då

Jag tror inte det. ^^

Hehe, här kommer det:

Ofelia satt kvar vid det stjärnklara vattnet, det tycktes vara förtrollat, och hon kunde inte ta sin blick i från det, just som hon var rädd att det skulle försvinna om hon inte vakade över det. Hon hörde skrik långt borta, som från en annan värld, ibland trodde hon att hon såg stora ögon i skogen, som hungrigt stirrade på henne. Men ögonen verkade inte vilja komma i närheten av ljuset från silverkällan.
Ofelia kunde inte sluta fundera på vad källan kunde göra, och varför varelserna med röda, ilsket stirrande ögon inte kom nära källan.
Med bultande hjärta sträckte hon fram handen och doppade fingret i vattnet.
Vattnet var iskallt och hon rös till när hon nuddade ytan. Cirklar spreds ut över vattnet från stället där hon nuddat vattnet. Plötsligt kände hon en underlig känsla i fingret hon doppat i vattnet. Fingret, som förut varit bränt och fullt av sår, var nu helt oskatt!
Försiktigt doppade hon hela handen, och alla sår försvann, även födelsemärken! Hyn tycktes bli helt perfekt, och Ofelia kunde ju inte veta att spegeltjärnen kunde ge konsekvenser.
Allt slutade med att hon doppade hela sig i tjärnen, och märkligt nog kändes hon inte blöt alls!
Hon kände sig jättebra, bättre än vad hon gjort ända sen de hade blivit strandade på ön.
Även smärtan där varulven bitit henne var som borta. Ljuset som sken från tjärnen tycktes lysa från henne, och plötsligt såg hon vägen tillbaka till planet, bekymmerslös vandrade hon tillbaka, hon visste inte att hon hade gjort ett stort misstag...