Prs mellan mig och Renesmee cullen 1

Jag pustade ut.
I samma ögonblick öppnades dörren på nedervåningen och Stefans varma röst nådde mina trumhinnor.
"Någon hemma?" Den var retsam, och jag skuttade nerför trappan för att möta honom.
Jag kysste honom på munnen snabbt.

Jag använde mig av min gåva.
Jag hade lätt kunna urskilja lögnen i hennes ord. Hon hade något att dölja. Hon var inte den enda som var bra på skådespeleri. Jag ställde mig på en gren i ett träd med bra utsikt in i hennes rum och lutade mig mot stammen.

"Hej." Sa jag och log.
Stefan var också vampyr, och jag hade hittat honom några månader efter Diegos försvinnande.
Jag älskade honom.
Han svarade mig och log tillbaka mot mig, det där söta leendet som jag älskade, som fick det att fladdra i bröstet.

Jag väntade otåligt och hörde ytterdörren stängas.
Jag landade på marken igen. I fönstret såg jag det jag inte ville se. Jag kände hur jag blev synlig. En av mina svagheter med min gåva. Jag blev synlig när jag blev förvånat ledsen eller arg. Jag fick så fort jag kunde kontroll över lina ben igen och försvann så fort jag kunde ut ur hennes trädgård och jag hoppades att hon inte sett mig.

[hon får ha sett honom]

Mitt i i kyssen stelnade jag till och såg hur en mycket välbekant ryggtavla försvann ut ur vår trädgård.
"Stefan, vänta lite." Mumlade jag och kurade ut i bara strumporna.
"Diego. Vänta." Sa jag så tyst så att han skulle höra men inte Stefan.

Jag låtsades som om jag inte hörde vilket var onödigt eftersom hon visste att jag hörde.

"Låt mig förklara." Sa jag lugnt och gick runt häcken där jag visste att han stod.

Jag vände mig mot henne med likgiltigt ansiktsuttryck som inte gick att tyda.

"Jag trodde du var död när du försvann. Jag var tvungen att gå vidare. Jag Villeneuve såra dina känslor tidigare så jag ljög. "

"Det ända jag behöver just nu är en vän som jag kan lita på. Just nu råkar jag inte ha någon."
Muttrade jag tyst.