The marauder's map [SV]

Snälla mer! NU!

När kommer nästa kapitel???

Kan inte lova något, men kan nog inte skriva imorron, kanske tors, och fredag..
Vi får se...

LOVA att lägga upp ett nytt kapitel på torsdag!!!
(och ett till på fredag)

Åååååh, du är så himla duktig! Önskar att jag kunde skriva så bra, fast det är nog omöjligt...


MER, MER, MER!

" ny läsare " underbar story inte bra att börja läsa något bra mitt i natten och man vägrar sluta läsa

.... :O

Kul med julfest men ju mer kapitel ddt finns destå bättre! Maja du är fantastiskt de där mörka blickarna kunde jag bara se framför mig

Omr.
Slog mig att jag inte lagt upp ett kapitel på mer än en vecka.
Sorry gott folk, får skylla på att min mobil kraschade...

Här kommer det! *trumvirvel*


Kapitel 32 ~ Julfesten
Det är torsdag kväll, och för andra gången på en vecka är det fest.
Den här kvällen lyckas jag fly från Lily, så jag har samma klänning och inget smink alls. En av fördelarna med att vara metamorfmagus.

Än en gång går jag arm i arm med Te in i en sal. Men den här gången är salen betydligt mindre, och vi är inte hedersgäster. Professor Snigelhorn står i portvalvet med en helt främmande man.
"Kendra min flicka!", utbrister han och tar min han. Han skakar sen så exalterat att jag tror den kommer hoppa ur led. "Välkommen till min lilla fest!" Han vänder sig mot Te. "Och du måste vara Kendras dejt", säger han och skakar även Tes hand.
"Ja, professorn", säger Te.
"Horace, min gosse! Kalla mig Horace." Professor Snigenhorn - Horace - skrockar lite. "Alla dessa regler om namn." Jag ler brett och skrattar jag med. Av erfarenhet har jag lärt mig att bara spela med.
"Det här är Dorén", säger han och vänder sig åt den långa, blonda mannen. Hade han inte varit runt 35 skulle han nog vara ganska snygg. "Men ni vet ju vem det är!" Professor Snigelhorn skrockar igen.
Jag står mest och ler, för jag har ingen aning om vem denna Dorén är.
"En ära", Te tar tag i Doréns utsträckta hand. "Jag har alltid gillat Roth Hoops. Och speciellt räddningen världsmästerskapen -77. Otroligt." Jag fattar att det måste röra sig om quidditch.
"Fantastiskt", säger jag och tar Doréns hand.
"Tackar", ler han med förvånansvärt lätt röst. "Men dig känner jag igen, Hogwarts förekämpe."
"Ja, det är jag det."
"Och du Beblon." Han vänder sig imponerat mot Te
"Beauxbatons", säger Te sammanbitet.
"Sak samma, va? Välkomna från mig med."
Jag kväver ett skratt och går in i rummet, som är överfullt av elever och dekorationer. Utmed alla väggar hänger gardiner. Det finns en dussintal små bord runt om i rummet och tofsarna som är överallt är tillräckligt många för att alla i rummet, runt 50st, skulle få tio var. Te visslar dovt.
"Ser det alltid ut såhär?", säger han storögt. Han ser ut som om han försöker ta in allt på en gång. Jag dunkar honom på ryggen.
"Japp, varje år." Han ser lite överväldigad ut.
"Coolt."
Lily och Peter kommer gående.
"Den där Dorén, jag blir galen", säger Peter och himlar med ögonen.
"Beblon. Han sa Beblon till Beauxbatons." Te knyter frustrerat nävarna. Jag kan inte längre låta bli att skratta, Lily och Peter klarar inte heller av den otroligt skrattretande situationen.
"Inte kul", muttrar Te. Han kollar runt i rummet igen.
"Okej, vad ska vi göra idag?", frågar Lily när skrattattacken lagt sig.
"Vet faktiskt inte." Jag rycker på axlarna.
"Göm mig", piper Lily och gömmer sig bakom Peter. Jag låter blicken svepa över rummet. När jag ser honom kan jag inte låta bli att le. "Vad gör han här? Han är inte med i Snigelklubben."
Patric Nem kommer gående mot oss.
"Hej Lily", säger han. "Vad gör du bakom Pettigrew?"
"Okej, vad är det du inte fattar? Håll, dig, borta." Hon pratar med honom som om han är tre, men Patric bara skrattar.
"När är våran nästa dejt då?", frågar han.
"Aldrig."
"Jag skickar en uggla." Han går igen.
"Hur kan man vara så otroligt jobbig?", frågar Lily buttert.
"Är han alltid så?", frågar Peter.
"Dessvärre." Hon ger hans ryggtavla en mörk blick. "Men det ska inte förstöra våran kväll."
"Jag är hungrig", säger Peter.
"Du är alltid hungrig."
"Ja Kendra, men idag åt jag faktiskt ingen middag."
"Ingen av oss gjorde det", svarar jag och Peter himlar med ögonen. Trots det går vi och hämtar lite mat.
När vi äter kommer professor Snigelhorn och Dorén och slår sig ned vid vårt bord. Professor Snigelhorn bredvid mig, och Dorén bredvid honom.
"Har ni trevligt, barn?", frågar professor Snigelhorn med ett brett leende på läpparna.
"Ja", säger vi med en mun, men jag tror att vi alla ljuger.
"Stämningen är inte på topp bland er", säger Dorén på ett sätt som gör mig galen. Jag känner mer och mer hur jag inte gillar denne Dorén.
"Vi har inte kommit igång än, det är allt," ursäktar Lily oss. Professor Snigelhorn beter sig som om han inte ens hört.
"James, Remus, sätt er här, vänner!", säger han. Remus börjar med en avvisande gest, och jag andas ut, men sen ändras hans ansiktsuttryck och de slår sig ned. Jag flyttar mig lite närmare Te för att komma lite längre bort från Remus. Hjärtat sjunker som en sten i magen när han kollar runt på alla runt bordet. När hans blick dröjer sig på Te, en iskall blick, får jag lust att smälla till honom, men när han sen kollar på mig med ett halvhjärtat försök till en av de, kanske inte så välkända, mörka blickarna jag brukar få, känner jag mig bara utskämd. Jag känner hur Te lägger sin hand på min och Remus tittar bort. Jag blir nästan besviken.
Vad skulle jag inte göra för att få en vanlig blick? Kanske en beröring. Tänk om det var Remus som satt bredvid mig, och inte Te.
Min blick dröjer sig fast lite för länge på de tre ärren i Remus ansikte. De går från den övre sidan av hans vänstra del av ansiktet till den nedre högra. Varför har jag inte frågat om dem?
Men tillslut lyckas jag slita mig.
"Hej", säger jag stelt. James nickar till svar, och Remus svarar inte genast.
"Potter", säger han med en lätt nick.
"Jaha, ni har inte gett upp än", skrockar professor Snigelhorn. "Kendra, min flicka, det här har hållit på för länge. Vad är ni ens osams över? Och Remus, min gosse, med tanke på ditt tillstånd.."
Remus reser sig och ger professor Snigelhorn en blick jag inte förstår mig på. Professor Snigelhorn kollar förvånat på Remus.
Remus ursäkter sig och går, tätt följd av James.
"Vad hände där?", frågar jag häpet, men det är inte alls så jag känner mig. Jag känner mig sviken, förrådd. Professor Snigelhorn vet något om Remus som jag inte gör, och det stör mig.
Tillslut går professor Snigelhorn och Dorén; de ursäktar sig med att det finns andra gäster med.
"Han beter sig som om han är din farfar eller nåt", suckar Lily och lutar sig lite framåt, som om hon ska berätta en hemlighet, men hon förblir tyst.
"Gör han inte", säger jag
"Kendra, min flicka, det här har hållit på för länge", citerar Te och skrockar, lite likt professor Snigelhorn.
När jag tänker på det är det nog så en farfar beter sig, trots att jag bara träffat min ett fåtal gånger.
"Kanske lite då, men han är ganska mycket så mot alla."
"Mm." Peter himlar med ögonen.
"Min gosse."
"Absolut, Kendra."
"Men seriöst. Vad menade professor Snigelhorn med 'Med tanke på ditt tillstånd'?" Jag kollar menande på Peter, men han tycker uppenbarligen att resterna på sin tallrik är väldigt intressanta.
"Fråga honom." Lilys ögon gnistrar. Hon vill också veta, det ser jag.
"Kommer inte på fråga."
"Peter, ärligt, jag vill veta."
"Kommer inte på fråga."
"Peter."
"Vill han säga får han göra det själv." Peter reser sig upp. "Peter lämnar konversationen."

Peter pratar faktiskt knappt med mig på hela kvällen, inte för att jag säger så mycket jag heller. Vi stannar faktiskt inte så länge. När vi tröttnar på att göra inget går vi upp till sovsalarna igen.
Men under hela kvällen tänker jag på Remus.
"Med tanke på ditt tillstånd."
Innan jag somnar packar jag ned det sista i kofferten, vi ska trots allt hem dagen efter. Då blir jag med ens medveten om att det blir min första tågtur utan James, Remus och Sirius.
Med gråten i halsen lägger jag mig, men sommar inte förrän sent på natten.

_____________________________
Okej, nu är det lite tråkigt, men nästnästa kapitel blir nog bättre...

Aja, au revior!

Det var inte alls tråkigt!
Utomordentligt bra!!!

*längtar till nästa kapitel*

Det var inte tråkigt ! Super bra och längtar till nästa del