5 steps on how to make James Potter like you [SV]

Jag dör lite här :O Gillar Ryan mindre och mindre och James mer och mer...! Ryan får skriva nu!! Annars... > ANTONIO MIN ÄLSKLING !!! ♥33 ALBONIO 4EVER !! ♥

Enligt mig ska det vara Ryan, inte James MEN OFC! JAG KOMMER SÅKLART FORTSÄTTA ATT LÄSA

Loggar in och upptäcker Att du har lagt ut tre nya och helt underbara kapitel, lyste verkligen upp denna gråa dag!
Heja heja heja James!

31 December

När jag vaknade morgonen därpå var jag glad över att se att James fortfarande låg kvar med armarna runt mig. Då slog det mig - jag hade förlorat min oskuld. Till James. En isande känsla i maggropen sade mig att Ryan aldrig skulle kunna se förbi detta, men när James plötsligt öppnade ögonen och log mot mig försvann alla tankar på Ryan lika snabbt som de dykt upp.

"Godmorgon, babe", viskade han och strök min kind.

Jag log och kysste honom lätt på munnen. "Godmorgon."

Vi bara låg där och vilade blicken i varandras ögon ett tag och just där och då kände jag mig på riktigt, till 100 procent lycklig, så som jag alltid föreställt mig att jag skulle känna. Men så plötsligt satte sig James upp och började klä på sig sina kläder. "Du vet, nu när vi har 'sealed the deal' och allt, kan du ju äntligen börja spela Quidditch igen. Davies var aldrig särskilt bra som slagman och med dig tillbaka i laget kan vi ta hem Quidditchpokalen, det är jag säker på."

Och med dem orden var allt som bortblåst - varenda lycklig nerv i min kropp, allt var borta. Jag satte mig hastigt upp. "Va?" var allt jag fick fram för jag kunde knappt greppa vad han just sagt. Vadå "sealed the deal"? Var det bara sex han varit ute efter hela tiden? Hade allt bara handlat om en förbannad Quidditchpokal?

James verkade inte ha läst av situationen utan fortsatte bara som ingenting. "Ja? Nu när allt är löst mellan oss kan du återvända till laget?" upprepade han som om han bara kommenterat det fina vädret. "Och nu när jag inte längre behöver gå och tänka på dig med någon annan kille hela tiden kan jag fokusera på matcherna och träningarna till 100 procent igen, det är win-win för oss båda."

Jag blinkade några gånger och kunde känna hur gråten vällde upp inom mig. Hur kom det sig att när allt kom till kritan så var Quidditch alltid nummer ett, aldrig jag? Jag svalde hårt. "Jag kan inte fatta att jag köpte det", fick jag fram genom klumpen som formats i min hals. "Både Albus och Rose varnade mig för vilket jävla egotrippat svin du var, men jag vägrade lyssna." Jag skakade på huvudet. "Du är precis som min pappa - för dig kommer Quidditch alltid vara det viktigaste - och jag tänker inte göra som min mamma och fastna i ett sådant förhållande. Aldrig."

James såg chockad ut. "Jävlar, vad tog det åt dig? Jag måste vinna Quidditchpokalen i år eller också kan jag glömma att bli antagen till någon utav de professionella lagen, det trodde jag du visste med tanke på att din pappa--"

"Min pappa och jag är inte samma person!" utbrast jag argt. "Sluta ta för givet att jag skulle veta allt om Quidditch bara för att han gör det! Och jag hatar Quidditch, jag spelade det bara på grund av att du var kapten för laget! Vet du ens någonting om mig? Jag menar, bryr du dig ens om mig för fem öre?"

James suckade och slog sig ner på sängkanten. Jag tyckte inte alls om den ömkande blicken han gav mig, som om jag var en liten unge som inte förstod någonting. "Det är klart jag bryr mig om dig, Savannah. Jag vill att det ska vara vi två, det trodde jag att jag redan gjort klart för mig. Helt ärligt förstår jag inte varför du plötsligt reagerar såhär... Är det den där veckan eller något?"

Jag bara gapade. Jag kunde inte fatta att han precis sade det där... Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. "Gå ut", sade jag och pekade mot den stängda sovrumsdörren.

"Men--" protesterade James, men jag avbröt honom.

"Jag sa, gå ut härifrån. Nu", väste jag med ansiktet bortvänt från honom. Jag ville inte att han skulle se hur hans ord plågade mig.

Han satt kvar lite till men seden kunde jag höra hur han reste sig upp och lämnade rummet, varefter han smällde igen dörren efter sig med en smäll. Jag satt ensam kvar på sängen, naken och totalt förnedrad. Jag kände mig så fruktansvärt dum. Jag borde ha fattat att allt bara handlade om Quidditch med James och här hade jag gått och förlorat min oskuld till honom. Vad som var värst var att igår hade jag haft två killar som jag inte kunde välja mellan - eller åtminstone tror jag det - och idag hade jag ingen, för jag var ganska säker på att om Ryan ens ville ha något med mig att göra fortfarande så skulle han inte det efter att han fick reda på att jag haft sex med James.

Det gjorde ont att tänka på honom, men sittandes där i min ensamhet med tårarna rinnandes ner för mina kinder verkade det vara det enda jag kunde göra. Jag mindes hur han på något sett bara vetat att jag inte tyckte om Quidditch, hur han vetat att jag haft känslor för James, hur han fixat mig den där platsen på teaterskolan. Ryan var uppmärksam, lyssnade och förstod, men framförallt så satte han andra framför sig själv. Ryan var omtänksam och osjälvisk. Och just där och då var det så plågsamt uppenbart att det var han jag skulle vara med att jag nästan ville börja skratta. Hur kunde jag ha varit så fruktansvärt dum?

Just då hörde jag ett lågt knackande på sovrumsfönstret och jag for upp ur sängen. Utanför, på fönstergaveln, satt en brunhårig uggla med ett brev knutet runt sitt ben. Jag slängde upp fönstret och lossade pergamentbiten. Ugglan flög sin väg igen och jag sjönk ner på min säng igen med brevet i handen. Med en svepande rörelse torkade jag bort tårarna och läste avsändarens namn.

Ryan.

---

Tack hörni, usch har själv gått och blivit lite smått förälskad i James så var inte kul att skriv den här delen. Sorry, appelquist!

YES!! F*** OFF JAMES
Men alltså neeeeeeeeeeeeee nu kommer Ryan aldrig förlåta henne buhuuuuu ;_;

Åh, jag älskar att de kommer kapitel så ofta!! Man hinner ju inte ens kommentera...

Braaaaa!!!!!!!!♥♡♥♡♥♡

God just LOVE IT ♥ FEELS
Gaah plz skriv mer 83

OMG!!!!!!!!
hur kan man skriva så freaking bra????????
IT IS TOTALY AWSOME ♥
men varför kunde inte Ryan ha skrivit typ ett dygn tidigare....

Tack så superduper mycket hörni!

31 December

Mitt hjärta slog hårt och snabbt i bröstet på mig när jag rev upp brevet från Ryan och jag läste den första meningen: Hej Savannah, - tja, än så länge all good. Förlåt att jag inte hört av mig, det har varit galet här hemma och jag tänkte att jag kunde ge dig lite tid utan mig och tänka över saker och ting... vilket jag nu i efterhand inser inte var ett av mina smartaste drag.

Jag andades ut och kände hur mitt hjärta började slå i en lugnare rytm. Det var inte för att han hade tröttnat på mig eller slutat tänka på mig som han inte skrivit, det var på grund av andra saker. Inte mig. Det var inte mig som det var fel på. Sedan mindes jag att jag precis förlorat oskulden till James och jag ändrade med ens min slutsats - jo, det var mig det var fel på. Jag suckade och skakade på huvudet. Nej. Jag hade gjort ett misstag och nu fick jag stå för det och hoppas att han skulle förlåta mig. Dessutom var jag inte precis den som gav upp i första taget.

Jag läste sista biten av brevet: Förresten, jag vet att det är i sista sekunden men jag tänkte ha en nyårsfest hemma hos mig ikväll klockan åtta om du vill komma? Ta med Albus och Rose. Kramar, Ryan. Åh, och god jul i efterskott!

Full med beslutsamhet slängde jag en blick på alarmklockan. Den var elva på förmiddagen. Vilket betydde att jag hade exakt nio timmar på mig att hitta den perfekta klänningen och de perfekta skorna, göra mig i ordning och ta mig till festen - och på samma gång undvika James till varje pris. Japp, det fanns ingen tid att förlora. Det var dags att initiera plan "berätta sanningen för Ryan och få honom att förlåta mig", vilket i stort sett gick ut på just det.

Jag slängde brevet åt sidan och for upp ur sängen. Efter att ha slängt på mig lite kläder sprang jag in till Albus och Antonio - efter att ha knackat, för att vara på den säkra sidan, men de sov fortfarande djupt. Antonio hade armen om Albus vilket bara var så fruktansvärt gulligt att jag fick hindra mig själv från att ge ifrån mig ett utdraget "aw".

Antonio verkade ha vaknat av min entré för han satte sig yrvaket upp. Med ögonen halvt stängda kisade han upp mot mig. "Savannah?" sade han grötigt och med sin spanska dialekt.

Detta fick Albus att vakna också och han gnuggade sig i ögonen samtidigt som han mycket mödosamt hasade sig upp i sittande ställning han med. "Vanna? Vad gör du här? Vad är klockan?" muttrade han.

Jag höjde på ögonbrynen åt deras trötta miner. De måste ha varit uppe sent igår för annars brukade de vara uppe vid det här laget. Eller i alla fall vakna. "Klockan är elva och om nio timmar ska vi vara på nyårsfest hos Ryan så chop-chop, upp och hoppa amigos", sade jag uppspelt och klappade i händerna.

Albus bara stönade och rullade över på mage. "Vad snackar du nu om, Vanna?"

Jag suckade åt hans icke-existerande entusiasm och satte handen i sidan. Fattade han inte hur viktig denna kvällen var för mig? Dessutom behövde jag Antonios råd när vi handlade kläder. Albus må vara historiens sämsta gay-vän eftersom han var värdelös på mode, men Antonio var raka motsatsen och hade till och med - hör och häpna - fått Albus att ha på sig en skjorta häromdagen.

Jag drog in ett djupt andetag. "Jooo, såhär är det, Ryan har bjudit in oss till hans nyårsfest ikväll, vilket är om nio timmar och på den tiden måste jag hinna köpa en ny klänning och nya skor och för det behöver jag er hjälp-- Eller vem försöker jag lura? Jag behöver Antonios hjälp, men jag antar att du också behöver något nytt att ha på dig Albus. Jag menar, T-tröja och jeans är inte precis nyårsmaterial."

"Usch nej", sade Antonio och Albus muttrade något ohörbart tillbaka. Antonio och jag flinade. "Jag är definitivt på, chica. Shopping och party tackar jag aldrig nej till", fortsatte Antonio och blinkade med ena ögat mot mig.

Jag sköt honom en slängkyss som han dramatiskt fångade och placerade på sina läppar. Jag skrattade till och såg sedan på Albus. "Kom igen nu Albus, jag vet att du egentligen vill", manade jag.

Albus suckade. "Men okej, låt oss säga att vi skulle gå dit, vad ska jag säga till folk om Antonio? Jag är inte redo för att låta hela skolan veta att jag spelar för det andra laget än..." sade han och såg urskuldande på Antonio som bara viftade bort det med en snabb kyss.

"Du kan väl säga att han är din vän som innan? Men ärligt talat så tycker jag att du ska gå ut med det, fast det är ju upp till dig", sade jag och slog mig ner på sängkanten.

Albus tänkte på det ett tag och sedan gav han ifrån sig ännu en suck och slog ut med armarna. Slaget var vunnet. "Okej då, vi går på festen, men jag tänker inte komma ut ur garderoben, okej?"

Jag sken upp och slängde mig om Albus hals. "Tack, åh tack, åh tack!" utbrast jag, sedan hoppade jag upp från sängen och gick mot dörren. "Vi sticker om tjugo minuter!" slängde jag över axeln.