Krig, Påskägg & Lustigkurre (Privat)

Jag går ut ur badrummet, i tron att pigan ska ha gått ut. Det har hon inte. Istället står hon och viker herrkläder.
- Varför är du här? Frågar jag irriterat. Pigan förblir tyst ett tag och ser ut att fundera på något.
- Berätta om Bella! säger hon tillslut. Jag stelnar märkbart och ser hatiskt på pigan.
- Bella...hoppade. Mumlar jag surt och går ut på balkongen.

Lukas klär på sig snabbt medan jag väntar i hans kontor. Det är bara gryning, noterar jag när jag ser solens placering på himlen. En vacker gryning, men endast en gryning. Det kommer ta en evighet för mor och far att komma fram till slottet.
Trodde jag.
Mitt hjärta tar ett stort hopp när jag ser två personer komma ridandes på ett svart sto och en vit hingst. Min mor på den vita och min far på den svarta...
"Lukas!" väser jag.
"Vadå?" undrar han och kommer in i kontoret med tröjan endast halvt påsatt.
"Vår... Mina... Mor och far", är allt jag får ur mig. Han skyndar fram till det stora fönstret.
"Bara jag som plötsligt blev väldigt rädd?" undrar han.
"Nej... Nitton år och förlovad... Vad tänkte jag med?"
"Jag är tjugo..." mumlar han.
"Ja, men ändå!" utbrister jag.
"Kom här", säger han och fattar tag i min hand. "Vi ska ge dem ett varmt välkomnande."

Jag får syn på några. Kungen, drottningen.
- ÅH KOLLA, KUNGLIGHETERNA ANLÄNDER! skrattar jag upprymt. Ett flämt hörs inifrån rummet och jag vänder mig om, i lagom tid för att få se pigan försvinna ut ur rummet. Leende sträcker jag på mig. I tankarna tackar jag kungligheterna för att ha fått bort pigan från mitt rum.

(Började skratta på tok för mycket xD )


"Lukas, snälla", protesterar jag och ser trappan som leder upp till min kammare, eller snarare flygel, försvinna. "Vi kan invänta dem i kronsalen..."
"Nej."
"Lukas!"
"Nej."
"Snälla? Hela jag skakar..."
"Nej", säger han åter igen och fortsätter släpa med mig med min hand i hans. Jag är dödsdömd. Jag är dödsdömd... Just den tanken går runt i huvudet på mig.

(Hahahahah!!)

Jag sätter mig på min säng och gör min morgongympa ett slag innan jag går ner mot kronsalen för att kolla in kungen och drottningen.

"Sarah!" utbrister min mor lyckligt när hon ser mig, hoppar av sitt sto och överlämnar tyglarna till Hektor som har skyndat sig fram till dem för att ta emot sina kära hästar. Min mor skyndar fram till mig men stannar upp när hon ser min hand i Lukas.
"Åh... Vi har visst missa några saker, Adam", säger hon fundersamt och lägger armarna om Lukas och mig som för att sära oss ifrån varandra sedan jagar hon nästan in oss i slottet igen.
"Vad för något?" undrar min far förvirrat.
"Vi fortsätter tala i tronsalen", säger min mor. Jag sväljer hårt och biter min läpp. Jag ser Lukas ge mig en förvånad blick och jag har svårt att möta den medan min mors arm vilar på mina axlar.
"Celine?" undrar min far förvirrat.

Alla som arbetare på slottet stod uppradade i led i salen. Inte nu längre. Nu ser de sig oroligt om efter sina övre. Några springer och letar efter dem.
- Idioter! fnissar jag för mig själv där jag står vid en dörr.
- Jag vet! mumlar en röst intill mitt öra. Jag rycker till och får se en man. Han ler snett mot mig och jag märker hur två tänder saknas.
- Jag är...Esaias. Säger han skrockandes. Jag anar att han ljuger om sitt namn, men jag tar hans hand och skakar den ändå.
- Michael Long! säger jag.
- Jag vet, Long...Svarar mannen.

(Akira? :3 x) )

"Jag hade trott att vi skulle vara ensamma..." mumlar min mor. "Ingen visste att vi skulle komma så här tidigt!" utbrister hon sedan och släpper taget om mig och Lukas innan hon vänder sig om mot min far.
"Adam, pengarna, nu", säger hon.
"Va?"
"Pengarna", säger hon och räcker fram handen. Sedan chockerar hon mig genom att gripa tag i min hand och hålla upp den framför min far.
"Det var som", mumlar han och börjar leta i fickorna.
"Vänta, va?" säger jag förvånat samtidigt som min far ger min mor hennes pengar och hon släpper min hand. Ett belåtet leende sprider sig över hennes läppar.
"Vad var det jag sade?" halvt kuttrar hon.
"Ja, ja..." muttrar min far.
"Vänta nu ett tag... Slog ni vad om att jag skulle fria till Sarah?" frågar Lukas chockat.
"Vänta nu ett tag... är ni förlovade?" utbrister min far. Okej, det var inte så här jag hade tänkt det... Sedan börjar han skratta. "Ja, jo, det gjorde vi. Men jag trodde Sarah skulle örfila dig och Celine här trodde på att ni skulle förlova er och att vi redan nu kan börja planera bröllopet."
"Om pengar?" blinkar jag chockat.
"Och lite till", flinar min mor. Min far ser ut att ångra sig smått, vad han nu än hade lovat henne.
"Får jag lov, min kära?" säger han sedan och räcker fram sin hand till min mor. Min mor tar emot den och niger lätt innan hon ställer sig rak i ryggen och öppnar dörren. Lukas och jag ställer oss förvirrat bakom dem och ser på medan de med högburna huvuden kliver in i salen medan ljusstrålarna reflekteras i deras kronor.

Jag ser undrande på mannen men säger inget. Vem är det här egentligen.
- Varför kan du mitt namn? Frågar jag.

Folket inne i tronsalen tystnar när portarna öppnas och jag och Lukas ser på varandra med undrade uttryck i ansiktet.
"Slog de vad om oss?" mimar han.
Jag ser bara på honom och rycker sedan på axlarna och ser sedan ner på min ring. Vart kommer det här leda? Kommer vi gifta oss, på... allvar? Helt otroligt... Jag trodde inte det skulle ske... Dock så vet jag inte hur jag ska reagera, allt jag känner är chock just nu.