Viktigt Bortglömda[SV]

Hihi, självklart ♥

DET ÄR DIG VI SKA TACKA, Amaanda♥

Ååååååååå så ååååå braaaa!

NEJ DET ÄR DIG OCH ALLA ANDRA JAG SKA TACKA ♥

Tack Ella!
Vill du ha mer? Det får du nu cx ♥

Tack till alla som läst, kommenterat, tummat eller bara varit allmänt awesome ♥ Det betyder som sagt väldigt mycket! ♥

Just one thing:
Och jag har bara en fråga till två personer som jag saknar väldigt mycket här. Bullen1 och Godrica. Har ni slutat läsa? Jag ser er inte så mycket här längre ;3
Ni behöver verkligen inte läsa. I just... gah, okay, I miss u ♥

Här får ni alla ett nytt kapitel av mig .-.

Amy

”Nej!” Ellies skrik skär genom både kropp och märg. Jag flämtar i chock då mitt grepp om hennes hand reflexmässigt hårdnar. Hon försöker i några sekunder ta sig loss från mig och springa till alfens undsättning.
Men mitt i allt detta förstår jag att det inte är någonting värt. Vi kan inte avslöja oss. Då kommer ännu ett dödsfall att ske.
Ellie slutar att streta emot då hon förstår samma sak.
Wera reagerar annorlunda. Hennes mun hänger vidöppen och ögonen stirrar som förhäxade på den lilla kroppen på golvet. Hennes fräkniga ansikte har bleknat i flera nyanser och det lockiga håret är som eld kring hennes huvud.
Hon rör inte en min.
”Det där var väl jävligt onödigt, Moore.” Fräser en av rösterna. De är numera så identiska att min febrilt arbetande hjärna inte längre kan skilja dem åt. Chocken tar över allt jag känner till.
Bonny är borta... Bonny är borta... Bonny är borta... Jag kan inte sluta mumla det tyst för mig själv. Orden är så lågmälda att inte ens Ellie och Wera kan urskilja vad mina läppar så desperat formar. De kan bara se dem röra sig i tysta böner.
”Bonny”, viskar Ellie kvävt.
Min hals snörs ihop av hennes röst. Det känns som att jag sakta kvävs.
Om inte min osynlighet fortsätter att skydda våra röster och medvetanden så kommer vi alla att dö. Jag är skräckslagen för att den förbindelsen ska brista. Jag kan ingenting om den kraft jag besitter. Inte egentligen.
”Jag vet inte... jag vet inte om... om jag klarar det här”, säger jag osäkert och hoppas att de förstår att jag syftar på min kraft.
Amy. Deras sorgsna ögon uttalar mitt namn. De behöver inte säga någonting för att förstå och hjälpa mig. En stark känsla av förtroende genomsyrar mig, gör mig på något sätt säkrare.
Vi är i det här tillsammans. Tanken ekar i mitt huvud då jag återigen fokuserar på omgivningen.
Dödsätarna grälar med varandra. Deras dundrande och blixtrande stämmor överglänser alla andra sorl på puben.
”Kan vi inte bara skita i det här nu?” Säger någon av männen uttråkat efter några minuters argsint diskussion. ”Det är inte ens viktigt, smutsskallar.”
De använder deras syn på mugglare som ett skällsord, på ett sätt som får mig att rysa av obehag. När jag läser Harry Potter böckerna har jag alltid tänkt mig att ordet inte är så farligt egentligen. Jag har ryckt på axlarna och tänkt att det bara är ett hemsk sätt att förolämpa någon på. Något som lätt går att skaka av sig efteråt.
Men jag har fel. Ordet är så hemskt som Rowling beskriver det. Nästan värre. Det går inte att förklara hur, men på något sätt påminner det om att bli spottad i ansiktet. Något som får en att tveka och förstå vilket missfoster man egentligen är.
”Den obegåvade eldflickan?” Undrar någon. ”Var är hon?”
Jag spetsar öronen och bredvid mig lyckas Wera stänga igen munnen. Hon kramar min hand hårdare.
”I fängelset såklart, vad trodde du?” Svarar en annan hånfullt.
”Azkaban?” Säger en annan. Det knyter sig i bröstet. Om Weras syster är fast i Azkaban då...
”Ja, var annars? Dementorerna är inte dumma.”
Jag kan nästan känna hur färgen försvinner från mitt ansikte och lämnar kvar en likblek mask av fasa. Jag tvingas avsluta min tankegång. ... då är det kört på riktigt.
”Azkaban?” Viskar Ellie åt mig. ”Vad är det för något?”
Jag får inte fram ett ljud. Bara tanken på det fruktade fängelset som omges av mörkt vatten gör mig illamående. För min inre syn ser jag de livsdödande dementorerna sväva i tomma luften och havets vågor som hotfullt slår mot de tunga stenväggarna.
”Jag trodde bara att mörkrets herre tänkt...”
”Mörkrets herre vet alltid det bästa”, avbryter en ny röst kort. Något säger mig att han uttalat exakt samma ordföljd många gånger förut.
”De där förbannade flickorna har inte en chans.”
”Kan vi inte slänga smutsflickan i havet? Det skulle göra allting så mycket enklare.”
”Du är lika korkad som en av dem. Hon är vårt lockbete.”
Någon skrattar grovt. ”Skulle de på allvar ta sig till Azkaban för något så dumt?”
”Skulle du på allvar rädda din jävla syster om ett gäng dementorer tog henne till fånga?”
”Jag har ingen syster, Harrison”, svarar rösten som nyss blev idiotförklarad.
”Lek med tanken. Om du hade en syster som...”
”Jag har ingen jävla syster!” Ryter samma stämma. ”Och om jag hade en skulle jag dödat henne direkt på fläcken.”
”Du är ju precis helt jävla väck i skallen. Fattar du inte att lockbetet är klockrent...”
Jag lyssnar inte längre. Min öron har helt stängt av den funktion som fångar upp deras stämmor. Det går bara inte att ta in det de säger längre. Allt är för mycket.
Plötsligt är jag säker på att vi måste ta oss härifrån. Jag klarar inte av att sitta här en sekund till, och om vi är osynliga...
”Vi måste härifrån”, säger jag och ser på de båda. ”Nu.
”Men”, börjar Ellie förvånat.
Jag avbryter henne genom att skaka på huvudet. ”Vi har hört tillräckligt.”
”Cara”, viskar Wera. Hennes underläpp darrar.
”Det är okej”, viskar jag. Jag önskar att jag kunde låta mer övertygande. ”Vi ska rädda henne.”
Ellie tittar besvärat på mig. Hon tror inte att det här kan funka. För att vara ärlig så håller jag innerst inne med henne, men jag tvingar mig själv att ändra den åsikten.
Jag sätter mig försiktigt på huk och förbereder mig för att smita undan vårt gömställe, men Ellie och Weras händer håller mig på plats. De är rädda.
”Nej”, väser jag och skakar på huvudet. ”Det är ingen fara. Vi är osynliga för dem.
Kom.”
Wera biter sig i läppen och Ellies ögon säger allt. Jag ruskar liv i dem med min egen plötsliga säkerhet.
”Jag menar allvar. Kom.”
Vi kryper mycket försiktigt bort från bordet och männen. Greppet om de andras händer är så aggressivt att det känns som att mina fingrar ska gå av. De kramar mina fingrar lika hårt. Alla är medvetna om att de båda andra blir synliga om vi inte rör vid varandra.
Jag vet inte hur, men vi lyckas komma ut ur lokalen utan problem.
Mitt hjärta bultar så snabbt att det hotar att spräcka sönder bröstkorgen. Jag kan knappt andas.
Himlen är klarblå över de många byggnader som trängs på den smala kullerstensgatan. Och jag kan inte låta bli att bli häpen då jag inser vart vi kommit.
Vi står osynliga i Diagongränden.

uuuuuh jagg orkar inte du skriver så perfekt, förstår verkligen inte hur du lyckas ♥

Sååå braaa! Du skriver verkligen såå bra! Jag älskar denna berättelse! och den andra du skriver.

Du är verkligen hur bra som helst på att skriva! Underbart!

Hur bra som helst! Bättre än bäst!
Jag vet inte vad jag ska skriva för är helt mållös som vanligt, men du förtjänar allt beröm i världen och denna fanfiction lika så!

Du äger och detta kapitel precis som hela fanfictionen äger! :3♥

AWESOME ♥

Hjälp, är Cara i AZKABAN??? o.o

SÅ HIMLA BRA (som vanligt) ATT JAG DÖR!! ♥33333
ANDAS.
Haha, ligger här i sängen med min nya mobil och när jag läste blev det ganska mycket handsvett... hehe...
MEN GAH MER SNÄLLA LILLA UNDERBARN♥333
hihi

Ah Amaanda hur kan du? Du skriver såå bra. Har du gått i någon skriv kurs?