Vampire lady (privat)

"han är vampyr" sa Williham och drog en hand genom Kendras hår och log. "Så stora ni är. Hur mår din pappa då pappa?" Williham log retsamt

"Pappa mår bra." flinar Karl och för dem in på en gård där ett ganska stort vitt hus blir synligt bland all grönskan i trädgården.

Hon såg på huset. "Hur många klänningar får vi?" Hon såg på karl och såg på Adriana och sedan Williham. "Hur dyrt är det?"

"Bry dig inte om pengar och tag hur många ni vill." säger Karl och knackar på och en men som tycktes vara i medelåldern öppnar dörren.

Hon såg på Karl. "Jag kan inta göra det. Jag vill inte det." Hon såg sedan på mannen och såg sedan ner.

"Varför inte?" sa Karl förvånat och såg oroligt på henne.

"Jag vill inte ha massa klänningar. Det är för dyrt." Hon såg på mannen och sedan på sin pappa. "Pappa jag vill inte." Hon lade armarna i kors.

"Bara för jag skapade dig är jag inte din far, inte i den bemärkelsen och du behöver iallafall en, den där är smuttsig och blodig." sa Karl besämt och Adriana såg på Kendra, "Jasså det passar att protestera nu, men när jag gjort det under hela resan så sa du inget." sa hon bara.

"Lägg dig inte i." viskade Williham och puffade in henne och såg på mannen och log.
"Men jag kanske vill ha en smutsig klänning?" Hon såg åpå honom. "pappa."

(för varje gång hpn säger pappa kan hon få en klänning

Adriana såg surt på William, "Men ni fattar ju verkligen inte, att ta emot pengar och saker känns inte bra." sa hon och fördes motvilligt in i stugan.

"Två klänningar." sa Karl lungt och såg på henne, "Säger du pappa en gång till blir det tre." sa han bestämt.