Mordet - Dramione

Jättemegaduperbra!!

fantastiskt

super bra!!!

SUPERDUPERMEGABRA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

super bra

Tack för alla super fina kommentarer! Vet att ni har fått vänta ganska länge på ett nytt kapitel, men här är det

Kapitel 28

Hermione:

Solen lyste rakt på mig, när jag vaknade. Huvudet dunkade och gjorde det svårt att tänka. Men vi har väll ingen sol på morgonen i sovrummet?, tänkte jag efter en liten stund, och orkade fortfarande inte öppna ögonen. Då kände jag något kallt och kladdigt under min kind. Sakta öppnade jag ögonen, och tittade rakt in i solen. Jag blinkade några gånger, för att verkligen försäkra mig om att jag såg rätt.
Jag låg under en bar himmel. Jag vände bort blicken från himlen, och tittade mig om. Runt om mig stod några träd, och buskar. En liten bit bort låg en väg, och några höghus. Var var jag? Jag kunde inte komma ihåg hur jag kom hit eller varför jag låg här. Jag lyfte huvudet från marken, och insåg att det kalla och våta jag hade känt innan var lera. Jag strök med handen över kinden, för att få bort det värsta. Jag reste mig sakta upp. Kläderna var alldeles våta, och leriga efter ha legat på marken. Jag skulle bli tvungen att tvätta dom när jag kom hem. I min hand höll jag något hårt, i ett krampaktigt tag, och jag tittade ner för att se vad det var. I handen låg min trollstav, bruten på mitten. En enda tråd, höll ihop staven.

Jag stirrade chockad på den, och vände mig sen och tittade upp från handen. Där tornade en står byggnad ihop. Precis framför mig var ett stort håll. Någon hade sprängt ett håll i byggnaden. Det måste vara nästan omöjligt, att spränga där, tänkte jag misstroget och stirrade på hållet. Runt om hållet syntes inga skador, vilket det brukade vara. Dessutom var hållet vara tillräckligt stort för att en människa skulle kunna hoppa ut där. Jag gick fram till hållet med stela ben och kikade in.
”Hallå?”, ropade jag försiktigt. Först såg jag ingen, men efter en stund insåg jag att det låg någon på marken, en liten bit från hållet bara. Mannen verkade vara medvetslös. Ett rep höll fast honom, men jag såg inga skador.

Jag lät blicken svepa över resten av lokalen, och hajade plötsligt till. Där inne stod ett skåp. Det kändes som jag hade sett det förut. Jag tittade på mannen igen. Nu när jag tittade noga, insåg jag att jag också kände igen honom. Konstigt, tänkte jag förvånat. Jag tittade ner på handen med trollstaven igen, för att försäkra mig om att jag inte hade tappat någon del av trollstaven. Varför var jag inte på jobbet förresten? Jag borde ha kommit dit för länge sen. Jag sneglade upp mot himlen, för att bedöma hur mycket klockan var. Än skulle det dröja en stund till solen stod rakt på himlen. Klockan var nog runt elva, kom jag fram till. Jag slöt ögonen. Varför var jag här? Varför var min trollstav i sönder? Varför hade någon sprängt ett hål i huset? Varför låg det en man bunden där inne? Varför kände jag igen han, och skåpet? Varför…? Huvudverken gjorde det inte bättre, och det var svårt att koncentrera sig. En liten bit bort såg jag en dörr. Jag bestämde mig för att gå fram till den. Mannen där inne behövde kanske hjälp, dessutom kändes det konstigt att gå igenom en vägg, där någon hade sprängt ett håll. Ja, dörren blev bäst.

Jag öppnade dörren, och fick plötsligt en överväldigande känsla, att det hade hänt mig innan. Jag stirrade rakt in i en korridor. Känsla av deja vu, försvann inte. Då mindes jag. Hur min väska med trollstaven som hade blivit stulen, hur jag hade letat upp fabriken, smugit in och gömt mig bakom en lastpall. Hur jag hade rusat fram till trollstaven, blivit omringad och hur jag hade klarat mig. Hur jag hade kämpat mot ledaren och sen sprängt ett håll i väggen. Jag stod kvar på samma plats en liten stund, innan jag kunde styra min egen kropp igen, och vände om och sprang bort från fabriken.

-----------------------------------------------------------

Ron:

”Det var jättegott!”, sa jag till Hermione, och lassade in en ny tugga i munnen.
”Vad bra, men det tycker du alltid”, Hermione gav mig ett svagt litet leende. Hon såg trött och sliten ut.
”Men det är väll bra?”, menade jag och tyckte att det bara var positivt att, jag alltid tyckte om hennes mat.
”Kanske”, Hermione ryckte på axlarna. ”Men ...”, hon avbröt sig.
”Vadå?”, undrade jag nyfiket. ”Om man har sagt A får man säga B”.
”Om man har stått extra länge vid spisen någon dag, och kanske lagat något som tar lång tid, och som är godare än i vanliga fall säger då samma sak. Om vi säger att en dag har jag bara kokat pasta, och stekt några köttbullar, som jag har köpt, säger du att det är jättegott. Om jag steker kött, och lagar god sås och gör klyft potatis, säger du också att det är jättegott!”, hon gav från sig ett glädjelöst skratt. ”Ibland undrar jag om det kvittar vad jag lagar, för du tycker det ändå är gott”
”Säg inte så Hermione, klart jag tycker det är godare med kött du har lagt, än Mama scans köttbullar!”, sa jag snabbt, och tyckte hon var orättvis mot mig. Jag suckade tyst för mig själv, något hade hänt Hermione idag, men när jag hade frågat, så hade hon bara struntat i frågan och bytt samtalsämne.

”Jag följer med dig till jobbet imorgon förresten”, sa Hermione plötsligt efter en lång tystnad.
”Va?! Varför det?”, frågade jag förvirrad och rädd. Hade hon märkt att det var något mellan mig och Adele? Adele var den nya assistenten som jobbade med mig nu när Olivaner var dålig och låg på sjukhus. I början hade det inte varit något, men på sista tiden hade vi kommit, hmm…, vad ska man säga? Närmare? Och på morgonen hade hon börjat hälsa på mig, med en puss och en fras, som vanliga arbetskamrater inte bruka använda till varandra. Det var inte så att Adele inte visste att jag redan hade en flickvän, men hon struntade i det.

Hermione höjde på ögonbrynet.
”Är det något fel på det?”, frågade hon vasst.
”Ehh…, nej, klart det inte är”, stammade jag generat.
”Bra. I alla fall så behöver jag en ny trollstav”. Jag stirrade förvånat på henne. Hermione hade alltid varit så noggrann och försiktig med sin trollstav för att den inte skulle gå i sönder. Utan ett ord tog hon upp sin trollstav ur en ficka på jeansen. Trollstaven var bruten på mitten, och hände endast ihop av en tunn tråd. Hon räckte fram den till mig, och jag tog emot den varsamt.
”Enhörnings hår, va?”, frågade jag efter att ha studerat den närmare. Hermione nickade.
”Tro du att den går att laga på något sett?”
”Nej, tyvärr”
”Okej”, Hermione såg ledsen ut.
”Men vi hittar säkert en bra till dig imorgon!”, sa jag för att låta positiv, och sneglade på Hermione. Hon såg bara ledsen ut och verkade inte hört vad jag sa.

Hur skulle jag hinna varna Adele? Min uggla Piggelin, var fortfarande ute på ett uppdrag jag hade gett henne i morse, och jag beräknade inte att hon skulle komma hem förrän imorgon kväll. Jag kanske kunde låna Alice, Hermiones uggla? Nej, då skulle jag behöva förklara varför. Hur skulle det här gå?

YoshiFriend ♥ Jättebra!! Längtar till nästa kapitel!!!!!

Tack så jätte mycket ♥

Jättebra! Tänk om ron och hermione gör slut och hon blir tillsammans med draco

Superbra! Och du har mycket bättre uppdatering än vad jag har på min ff...