Johanna and Thalia back in the Hunger Games

Johanna hade endast hunnit sätta sig ner på sängen innan någon knackar på dörren. Hade mannen glömt säga något? Men när hon öppnar dörren så står Thalia där.
"Jag såg inte att du följde efter oss" säger hon hest. Johanna orkade inte säga hej och vara allmänt glad just nu ändå, så hon öppnade dörren på vid gavel och gjorde en rörelse med händerna som menade att Thalia kunde gå in om hon ville.

"Gjorde jag inte, min lägenhet är mitt emot din." sa Thalia bara och granskade Johanna oroligt när hon gick in. "Hur är det egentligen?" sa hon och såg på henne, det verkade vara något som tyngde henne.

Johanna ryckte på axlarna.
"Jaha, vad roligt. Då var vi grannar också!" säger hon, "som vanligt, antar jag. Du själv?" sa hon sedan, för att svara på Thalias fråga. Visserligen var det bara halva sanningen. Hon mådde väl lite sämre, men det var nog bara på grund utav det som hänt. Och att hon var besviken på att de inte var i 14, utan i 13.

"Japp" svarar Thalia leende och nickar åt Johanna, hon visste väll att hon aldrig kunde må helt bra. "Jo, visst det är bara bra, eller ja som det har vart efter spelen." ler Thalia bara och inser att leendet var väll ett sätt för henne att dölja det hon ej ville visa.

Johanna nickar.
"Varför tror du att vi blev placerade i 13 istället för 14?" frågar hon sedan. Det kändes som om de bara blivit placerade där för att de skulle göra något viktigt inom revolten eller för att bara helt enkelt plågas med att vara borta från vänner och eventuellt familj.

"Vet inte verkar mer som om de vill ha oss till något, vi har ju ändå vunnit spelen, och du två gånger?" sa Thalia undrande mest frågande till sig själv och pratande högt. "Liksom varför skulle de annars sätta oss här och inte i 14?" undrade Thalia.

Johanna skakade på huvudet.
"Löjligt, om du frågar mig. Men i så fall finns det väl bäst teknologi här. Men det skulle inte skada att ha någon ifrån 14 här" säger Johanna, med sin röst som låter hesare för varje gång hon öppnar munnen. Men när hon i alla fall sa någon från 14, menade hon nog Finnick Odair. Hennes vän. Kanske bästa vän efter Thalia.

"Saknar du Finnick eller?" säger Thalia utan att tänka sig för. Hon hade länge undrat om Johanna kände något för honom eller om det bara var vänskap. "Oj, förlåt menade inte så." sa Thalia och log lite skyggt mot Johanna.

Johanna skrattade, eftersom hon förstod hur Thalia hade menat frågan. Om Johanna saknade Finnick på mer än ett vänskapligt vis.
"Det är omöjligt att inte sakna honom" säger hon sedan, när hon tystnat. Inte så att hon gillade honom på det sättet, utan hon var bara en sådan här väldigt bra vän till Finnick. Kanske mer, men absolut inte mindre.

"Ja, hans snygga muskulösa kropp och hans solbrända hy, hans ögor och hans underbara hår." flinade Thalia och lät som tjejerna som beundrade honom gjorde och hon kunde inte låte pli att retas med Johanna.