Je t'aime - We Will Forget (MD) - PG13

Vad kul!

WOHO! DDD

Så där, nu är det dags för nytt kapitel ^^ det här kapitlet innehåller mycket känslor, men saknar action. Hoppas ni trots det orkar läsa igenom den!

___________________________________________

Kapitel 16. Då all väder är god väder

Han satt i badrummet, i en av toaletterna. Dörren var låst, både till båset och till rummet. Han var ensam, men med alla plågoandar som tormenterade honom i hans tankar kunde han ha varit omringad av hatande människor.
Han såg på blodet som droppade ner på det blöta golvet, men hans blick var suddig och det röda blandade sig i vattnet. Han märkte inte längre tårarna som rann över hans kind, han märkte endast av smärtan i armen och i hans hjärta.
Han hade åter orsakat smärta åt människor han älskade. Han hade åter misslyckats, åter varit operfekt.
En hög snyftning undslapp hans läppar och han var inte ensam längre. Ett flickspöke svävade bredvid honom, men glasögon på den runda näsan. Hennes min var bekymrad och han kände en kall hand gripa om hans hjärta igen. Ännu en person vars mun inte log på grund av honom.
”Gråt inte, lägg bort kniven”, sade flickan lågt och susade närmare. Hon sträckte ut handen som för att lägga den på hans axel, men kom på sig och drog sig tillbaka. ”Du gör mig ledsen när du gör det här. Du lovade att du skulle sluta.”
Han gömde ansiktet i den lediga handen. Blod föll på hans klädnad, men han brydde sig inte. Han hade gjort henne besviken. Han gjorde henne ledsen.
”Gå bort”, snyftade han och lyfte sin desperata blick. Hon rörde sig inte. ”Gå bort!” röt han oväntat. Spöket ylade av missräkning och dök ner i toaletten, huvudet före.
Han var åter ensam, och han lyfte kniven. Han drog den över armen, skapade ett nytt gråtande sår bredvid de andra. Tre sår blödde redan, blodet täckte de gamla, redan vita ärren. Smärtan i armen gjorde den i hans hjärta mindre, otydligare. Han flämtade till då han åter tryckte kniven mot sin hy.

*

Leevi märkte varken Lily eller Anna då hon gick genom uppehållsrummet. Hon blickade oseende framför sig och log drömmande. Hon stängde dörren till deras sovsal efter sig och kröp in under sitt täcke utan att klä av sig. Lyckligt drog hon upp täcket till sin haka och stirrade uppåt utan att behöva styra sina tankar.
Sirius hade gått ner till matsalen för att leta upp sina vänner, och Leevi hade redan börjat tvivla att kyssen verkligen hade hänt. Men hon kunde ännu känna skuggan av hans läppar mot sina, och den där envisa känslan av lätthet, som om jordens dragningskraft inte längre påverkade henne.
Dörren öppnades försiktigt, och Leevi stängde snabbt ögonen och stillade sin andning. Hon var inte redo att dela med sig av sin lycka ännu. Så när Lily försiktigt viskade hennes namn och då Anna rörde vid hennes axel låg hon stilla.
”Hon är säkert trött efter matchen”, sade Anna lågt åt Lily. Leevi lyssnade förvånat. Det kändes som om matchen spelats flera årstider sedan, inte samma förmiddag. Hon gissade att Lily nickade och kände deras blickar på sig.
”Hoppas förlusten inte tar för hårt på henne”, instämde Lily, och Leevi kunde ha skrattat. Vad brydde hon sig om en obetydlig qudditchmatch nu, då hon hade Sirius? ”Kom såg går vi.” Tillsammans lämnade de sovsalen och Leevi öppnade åter ögonen.
Hon svängde sig på sidan, men hennes hand slog mot något under dynan. Förbryllat drog Leevi fram en sliten bok, och kände ett styng av skam. Hon hade helt glömt bort dagboken med allt som hade hänt. Leevi bläddrade igenom sidorna, men inga nya meningar hade uppenbarat sig på de slitna sidorna.
”Jag ska börja imorgon”, lovade Leevi sig själv och gömde dagboken under dynan. Hon var fylld av god vilja och en önskan att hjälpa andra, så lycklig kände hon sig själv. Men inte än, nu ville hon vara ensam med sina tankar och minnen från mötet i uggletornet.

Leevi vaknade följande morgon med ett brett leende. Hon nynnade för sig själv då hon skötte sina morgonbehov och bytte om till skoluniformen. Anna och Lily bytte förbryllade blickar, men Leevi ignorerade dem lika effektivt som Isabelles ilskna muttranden.
Före detta hade Leevi varit besvärad av den nya fiendeskapen mellan henne och Isabelle, men nu log hon bara att den blonda flickan. Äntligen hade hon förtjänat flickans ilska, och Leevi log okynnigt vid tanken.
Då Leevi, tillsammans med Lily och Anna, närmade sig Stora salen började hon känna sig nervös. Varje gång någon rörde vid henne hoppade hon till, och varje gång hon fick syn på en svart hårman bland eleverna sträckte hon sig på tårna för att se honom.
”Vad är det med dig?” frågade Anna med förbryllad irritation.
”Ingenting”, svarade Leevi och log brett. Anna skakade på huvudet åt hennes humörsvängar och steg in i Stora salen.
Leevis blick hittade snabbt den svarta hårman hon tyckt sig skymta så många gånger i korridoren, och plötsligt pumpade hennes hjärta inte längre blod, utan värme i hennes kropp. Leevi visste att hon hade rodnat, så hon sänkte snabbt blicken och följde Anna och Lily till Gryffindorbordet. Hon undvek att se mot hans håll, men han var som en magnet.
Deras blickar möttes då Leevi lyfte en tekopp till läpparna, och tur var det, för annars hade allt varit avslöjat. Sirius mörka ögon tindrade och han log brett, hemlighetsfullt. Leevi gömde sitt leende bakom koppen och slog lätt med ögonfransarna, innan hon drog bort blicken.
”Leevinder Dubois! Hogwarts kallar.” Leevi flyttade sin blick till Anna och log ursäktande. ”Seriöst kvinna, vad är det med dig idag?” Leevi ryckte på axlarna och det krävde all hennes viljestyrka att inte kasta en blick mot Sirius.

”Du är som om du aldrig hade varit förtjust förr”, viskade Sirius, hans mun alldeles intill Leevis öra. Hon ryckte till och vände sitt ansikte mot honom, men kunde inte förhindra ett leende. ”Kom.” Utan att fråga vart de skulle tog Leevi hans hand och lät sig ledas bort från biblioteket.
Det var timmen efter lunchen. Lily och Anna hade astronomins teorilektion, och Leevi hade studerat i biblioteket under sin håltimme. Hon visste inte hur Sirius hade hittat henne, men var glad att han hade gjort det.
De hade inte utbytt några fler ord än två låtsat oberörda hälsningar i början av trolldryckslektionen.
”Hitåt”, sade Sirius med ett leende. Leevi följde efter honom utan att tänka. Sirius gick runt hörnet och drog sedan fram sin trollstav. ”Cellaperta”, viskade Sirius och slog lätt mot en målning av ett klassrum, tomt på invånare för tillfället. Målningen svängde åt sidan och Sirius lät Leevi krypa in först.
Hon kom in i ett litet rum. Den motsatta väggen bestod av ett halvmåneformat fönster och framför det fanns flera puffiga dynor utspridda på golvet. Taket var runt, målat med vinrankor.
”Vi brukar sova här med James då Filch nästan fått tag på oss. Det är säkrast att inte gå till uppehållsrummet på natten då han vet att man är någonstans”, förklarade Sirius då han kröp in efter henne. Leevi nickade och gick fram till fönstret, för stunden glömsk över med vem hon var.
Utsikten var underbar. Under dem glittrade sjön, återspeglade de fluffiga molnen som inte kunde gömma solen bakom sig. Bergen långt borta såg blåa ut och Den förbjudna skogen såg varken skrämmande eller motbjudande ut.
”C'est belle”, andades Leevi lågt och pressade handen mot fönsterglaset. Sirius satte sig med ett leende tillrätta bredvid henne, och Leevi rodnade vid hans granskning. Hon satte sig mitt i mot honom och mötte stadigt hans blick.
”Jag antar att du inte har berättat åt någon om det vi gjorde igår?” undrade Sirius mjukt, andra mungipan vriden uppåt i ett snett leende. Leevi skakade på huvudet och sänkte blicken. ”Varför?” Leevi såg ut mot den bländande solen. Det var frågan hon inte vågade svara på.
”För att...” började hon tvekande och mötte Sirius frågande blick. Hans ögon var verkligen underbara, Leevi hade aldrig sett något så perfekt. Hon tog ett djupt andetag innan hon svarade. ”Jag är rädd.” Leendet sveptes bort från Sirius ansikte då han insåg vad hon menade.
”Nej, nej, nej”, sade han bestämt och tog Leevis händer i sina. Leevi försökte undvika hans blick, så skamsen var hon över sin rädsla, men han gav inte upp. ”Inte med dig.” Det fanns ingen falskhet i Sirius blick, endast desperation, rädsla och.. kärlek?
”Hur ska jag kunna lita på det?” slängde Leevi ur sig. ”Jag har inte ens varit här ett helt år och redan har jag sett dig med fler flickor än någon annan”, fortsatte hon något beskyllande. Sirius sjönk märkbart ihop och suckade.
”Jag vet. Förlåt mig. Jag behöver bara...” Men han avbröt sig. ”Snälla, lita på mig. Jag tänker inte skada dig.” Och så sänkte han sitt ansikte till Leevis och deras läppar möttes i en samtidigt osäker men bestämd kyss. Leevi försökte kämpa imot, men hon kunde inte hjälpa lugnet som körde bort tviveln. Sirius hand sökte sig till hennes nacke, och Leevi lutade sig närmare honom.
”Okej”, viskade hon andlöst.
”Okej?” Leevi kunde ana att ett leende spred sig på Sirius ansikte.
”Okej.” Hans skratt dämpades av hennes läppar, och hon log brett.

me like!

JÄTTEMEGASUPER BRA!

HAH! Jag vet hur Sirreboy hittade henne, dat marodörkarta! Awesome kapitel, älskar Sirius och Leevi får fjärilar i magen av att läsa om dem! C: Kommer på att jag oxå har ett väldigt hemligt förhållande som ingen av mina vänner vet om c:...

Jag skall nu skriva en lång kommentar, så tänkte peka ut ett stavfel i början.

"Kapitel 16. Då all väder är god väder"

Jag brukar inte störa mig så mycket på stavfel osv som är små. Men tror att du skulle kunna formulera det bättre.

"Då allt väder är gott väder" skulle passa bättre.

Hm, har inte tänkt på att du skrev något annat fel och förövrigt var det ett otroligt asgrymt awesome kapitel som jag älskade jättemycket, jag är inte för så mycket action, mer känslor. Fast det kan vara kul med action och drama också! Du får till en blandning i din fanfiction tycker jag. Den är så unik! ) ♥

Tack så mycket för din långa kommentar Trezzan, älskar sådana ^^

Ang rubriken tror jag att jag håller det så som det är, även om jag uppskattar din synpunkt. Nu är den dock med lite "äldre svenska" tycker jag, vilket ger det hela en mer romantisk ton ^^

Vem gör inte, jag är en liten svenskanazi och hatar när det man uttalar låter fel.

Får försöka skriva fler långa kommentarer.

Jätte bra kapitel, man blir ju lite nyfiken om det som stod i början c;

Men älskar romatiken som kom mellan Sirius och Leevi ♥

Tänkte inte på något större fel, förutom uttalet på kapitelnamnet...

Vilket mysigt kapitel! Eller, ja, kanske inte början, men resten var väldigt mysigt.

Början... Jag vet inte ens vart jag ska börja. Jag gillade den skarpt, väldigt effektiv, drog snabbt in mig i kapitlet och gjorde mig förbannat förbryllad och nyfiken på en och samma gång. Jag har teorier om vem "han" är, men det tänker jag inte skriva om här, med risk för att bli utskrattad när det sedan visar sig att jag har fel. Jag vill veta mer i alla fall, så mycket kan jag säga!

Jag älskar hur du beskriver Leevis känslor och beteende, det första som slog mig var hur annorlunda hon är nu i jämförelse med hurdan hon var under den korta period hon var med Remus. Det märks att hennes känslor för Sirius verkligen är på allvar.

Scenen i slutet, mellan Sirius och Leevi, var så välskriven (det var i och för sig resten av kapitlet också ) Sirius reaktion när han inser vad det är som hon är rädd för var så fin. ♥

Jättebra! Är väldigt nyfiken på vad som kommer hända härnäst!