Svart EMO

AWESOME Du skulle ju kunna skriva en bok av detta

Sjukt awzome

Din fanfic äger!!! ♥ Synd att det är sista delen... Mer snart?

Jättebra kapitel!
414 sidor?!

Tack! Tack allihopa! Nej, 141 sidor

Öh, skriv gärna ett inlägg...

Vassegod

Hejsan! Nytt kapitel här! Tack för alla fina kommentarer! ♥


Kapitel 47; Brevet från Honom

Nicholas


Det var som att få en kniv i hjärtat, och strupen snördes åt.
Jag satt ensam i ugglesalen, med Ouranos hos mig. Han stirrade på mig med sina stora, majestätiska ögon, och det fanns en glimt av vad som kunde ha varit medlidande i de.
En annan uggla, en stor brun kattuggla, tittade otåligt på mig, men jag hade helt och hållet glömt bort att den var där. Det fanns inget i hela världen som spelade någon roll just nu, förutom det jag höll i min hårt knutna hand.
Brevet.
Jag ville inte. Jag ville inte ha ett till brev. Inte nu, nu som allting var så bra igen. Ändå så var det där, nästan ihopskrynklat i min näve.
Jag försökte andas djupt. In, ut, in, ut... Lite ironiskt att tänka på att andas när det brevet man hade i handen helt säkert innehåller en dödsförklaring.
Min blick landade på varenda sak i rummet, desperat att inte titta på brevet och bekräfta adressen. Men till slut så gled den ändå till brevet.
Med darrande händer vecklade jag upp det skrynkliga kuvertet, beredd att använda formel för att få koden att bli till bokstäver. Men det behövdes inte. Det stod där, helt tydligt:

Till: Nicholas Nott, Slytherin, Hogwarts
Från: Dödsätarna

Jag blev förbryllad. Varför skulle de ha gett upp sina koder? Sedan slog det mig att det var ganska onödigt, eftersom jag ändå skulle bli mördad av de snart.
Jag öppnade kuvertet och drog ut brevet, som var skrivet med en handstil jag aldrig sett förut. Den var snirklig och ganska vacker, men det låg något kusligt över den.

Nicholas Nott,
Jag vill personligen tacka dig för alla dina tjänster. Du höll din del av löftet och gav oss information, och vi höll våran del av löftet och dödade inte Kimberlie Black. Din hjälp har varit till stor nytta, ska du veta. Du har varit vår spion, och det sätter vi värde på. Alla som hjälper Lord Voldemort får sitt pris. Vi återkommer till det senare.
Nu har vi äntligen skrapat ihop så mycket information att vi kan störta Hogwarts. Jag och mina Dödsätare har dig att tacka för vägen in. Det finns ett rum, med flera namn; Vid-Behov-Rummet, Rummet Som Kommer Och Går, osv. Men för dig är det nog mest känt som Önskerummet.
Detta rums funktioner har ju redan du och din vän Black utforskat. Nu har vi ett nytt uppdrag till dig. Instruktionerna är tydliga, och vi förväntar oss att du ska lyckas.
Mitt i natten, den 27 maj, går du till ditt Önskerum. När du är där, önska dig en brasa i en eldstad. Klockan prick 02.00 så ska du vara helt klar, för då kommer vi använda flampulver för att komma dit. Flampulvernätverket i Hogwarts har alltid varit mycket säkert, men just natten den 27 maj så stängs säkerheten ner av en av våra kära ministeriearbetare.
Efter det så kommer vi storma slottet. Du och din Black får söka skydd någonstans, ni behöver inte strida.
När vi har tagit över Hogwarts, kommer både du och Black vara hederselever.

Om du inte följer dessa instruktioner, håller du inte ditt löfte. Då håller vi inte vårat löfte heller.

I slutet av brevet var jag alldeles kall, som om en is spred sig inuti mig runt hjärtat. Det behövdes ingen underskrift för att veta vem brevet var från.
Mörkrets Herre.
Jag skulle ha fått panik, men det var som om den där isen hade frusit fast paniken halvvägs. Det enda jag kände nu var en isande kyla.
Jag var tvungen att göra slut med Kimberlie.
Jag visste inte hur jag hade tänkt från första början. Att bli ihop med henne hade utsatt henne för ännu större fara, men lyckan över att ha henne så nära hade tryckt ner den tanken. Nu stod det helt klart: fick jag inte in Dödsätarna i slottet, skulle Kimberlie dö. För hennes bästa var jag tvungen att bryta våra band, både vänskapens och kärlekens.
Jag skulle aldrig klara av att förlora henne.

Dagen efter var jag som en zombie. Jag hade inte träffat Kim än, men vi hade rast snart och då var det dags. Dags att göra slut.
Lektionerna flöt förbi alldeles för snabbt. Klockan verkade röra sig dubbelt så fort mot rasttimmen. För varje minut växte fasan.
Hur skulle jag klara mig utan hennes mjuka läppar mot mina? Hur skulle jag klara mig utan lukten av hennes hår när hon stod nära? Hur skulle jag klara mig utan hennes hand i min, när ingen såg?
Fler och fler sådana frågor uppstod. Bara små saker blev hemska att ens tänka på att klara sig utan. Hennes vinkning från Ravenclawbordet till mig, t.ex.
Men den värsta av alla frågor var:
Hur skulle jag någonsin kunna titta henne i ögonen igen?

Plötsligt ringde det ut. I någon sorts dvala lade jag ner böckerna i väskan, och började gå. Alldeles för snart var jag framme vid det stora trädet bredvid sjön. Och alldeles för snart kom Kimberlie dit också.
Min första reaktion var: SPRING!
Min andra reaktion var: Stanna och gör inte slut.
Min tredje, och sista, reaktion var: Damn it.
Kim tog nästan andan ur mig. Hon var så vacker, med sitt svarta, blanka hår och gröna, lysande, klara ögon. Hyn var vit, slät, perfekt. Och över den vackra huden låg den vanliga mängden EMO-smink.
Tänk att hon är min, och jag inte kan ha henne, tänkte jag.
När Kimberlie kom fram så log hon stort.
”Jag fick Ö på min Trolldryckskonst-uppsats” sa hon stolt. Jag skrattade ansträngt.
”Bra! Öh, Kim, jag har något...” började jag, men avbröts.
”Vilka har vi här då?”
Först trodde jag att det var Blaine, men efter att Kimberlie berättat om hela hans släkttråd för skolan så vågade han inte komma nära. Plus, den här rösten var vänligare.
”Hej, Hagrid” sa Kimberlie.
Jag tittade upp, och man kunde inte ta miste om att den store mannen var Hagrid.
Han satte sig ner bredvid mig.
”Jahapp” sa han. ”Hur e de me er? Blir ni retade å så, eller är de okej?”
Jag brukade inte prata med Hagrid ofta, men Kim tydde på något annat.
”Nah, det är bra. Som vanligt, du vet. Hur mår Fang, förresten?”
Jag hade ingen aning om vem Fang var.¨
”Han mår bra, den lille valpen” sa Hagrid glatt. ”Riktigt rolig. Va tycker du då, Nick? Bliru retad mycke?”
”Nja... Blaine retade mig mycket förr, men Kim skrämde bort honom.”
Jag visste med en gång att det var fel sak att säga, för Kimberlie log stort åt mig.
Du skulle ju göra slut med henne! Sa en röst i mitt huvud.
Inte när Hagrid är här... slingrade jag mig.
”Bravo, Kim.” skrattade Hagrid och klappade henne på ryggen. Kimberlie höll nästan på att ramla i sjön.
”Öh...” jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. ”Brukar ni umgås eller..?”
En rodnad steg på Kimberlies kinder.
”Jo, jag har besökt Hagrid ganska mycket, och hjälpt honom att ta hand om Fang, hans hundvalp.” sa hon generat. ”Jag gillar hundar.”
Jag blev förvånad över att Kimberlie sa det. Hon, som var EMO och allt, var den som jag allra minst hade trott gillade djur.
”Jaha” sa jag. ”Vad... trevligt, antar jag.”
Hagrid blinkade.
”Häng me du också, nästa gång Kim kommer. De blir bara kul me en till unge. Nä, nu måste ja gå. Pumporna ska vattnas.”
Vi vinkade tills Hagrid var utom synhåll.
Kim vände sig till mig. Hennes gröna ögon scannade mig.
”Vad var det du skulle säga?
Jag kände hur jag blev röd i ansiktet och började svettas.
”Jo... Det finns inget bra sätt att säga det här på.” började jag. ”Öh... Men jag tror att det blir bäst om det blir såhär. För oss, alltså.”
Kim höjde på ögonbrynet, vilket gjorde mig ännu nervösare.
”Du vet det här med att vi är ihop? Jag tycker... Alltså jag tycker det har varit jättekul att få....öh... vara med dig så mycket. Men alltså, varför är vi ihop om vi inte visar det officiellt? Borde det inte räcka med att vara vänner isåfall?”
”Så du vill att vi ska gå med vårt förhållande officiellt?” frågade Kimberlie, och jag skakade snabbt på huvudet.
”Tvärtom. Om vi inte visar förhållandet officiellt, vilket ingen av oss vill, så varför ens ha ett förhållande?”
Jag hade sagt det. Kimberlies ögon blev stora när hon insåg vad jag hade sagt.
”Vill du... Vill du göra slut?” sa hon, med en liten darrning på rösten.
”Nej... eller jo.... Ja.” sa jag. ”Det är för vårat eget bästa.”
Kimberlie verkade lugn. Kylig. Som första gången jag träffade henne.
Jag ville inte att det skulle bli såhär, försökte jag förmedla till henne. Jag är tvungen. Snälla hata mig inte.
Jag visste vad som skulle hända nu. Allt skulle bli som innan flykten, hon skulle ignorera mig och bli kyligare än någonsin.
Kimberlie reste sig och dammade av uniformen. Hennes ansikte var perfekt känslolöst, som om ingenting hade hänt. Sedan gick hon, utan att ens titta på mig.
Jag följde hennes rygg med blicken, tills hon försvann in i slottet. Skulle hon gråta? Var hon ledsen över huvud taget?
Det var inte jag.
Jag var förtvivlad.

sååå jäävvvllllaaa awzome

Som alltid: Super AWESOME Skrivet Hoppas att allt blir bra igen Och det bästa är att om det kommer några kapitel under veckoslutet så kan jag läsa alla på söndag och få en bra feelis