Den du minst anade [SV]

Åh, ni är så fina att... jag dör.. nästan. Jag ska som sagt försöka att få det att funka allt nu... så att jag ska fortsätta att skriva så regelbundet som möjligt. Den här veckan är jag läxfri t.ex. Så tid till att skriva kommer finnas. Älskar er. Ni är bäst ♥

-


Kapitel 21.
När jag var fem år så pussade min bror mig en gång mitt på munnen. Sen hade han frågat om jag älskade honom.

Där stod jag då.
2 januari 1998, i det rummet jag hade stått med min bror för så många år sedan och väntat på att bli sorterad. Nu var jag där med honom igen. Fast närmare. Med sin mun mot min. Jag försökte dra mig loss, men mina försök var bara halvhjärtade så jag är inte säker på att han märkte det. Han var närmare mig än vad han någonsin varit. Jag ville inte. Han var min bror.
Jag slöt mina ögon. Jag ville bara att Harr…
Harry.
Harry James.
Harry James Potter.
Harry.
Okej, tänkte jag. När jag öppnar ögonen är det inte min bror som kysser mig. Det har jag bara drömt, det är Harry som kysser mig. Det är Harry som har sina händer runt min midja. På tre, Alice.
ett
två
tre
Mina blå ögon framför mig. Nej, inte mina. Elliots. Min brors.
Jag puttade bort honom med all min kraft och han blev så förvånad att han höll på att ramla omkull.
”Varför?” Min röst skar sig.
Han suckade. Det var ingen vanlig suck… det var som om sucken menade att jag var helt trög i huvudet.
”Jag ÄLSKAR ju dig.”
Det där förklarade ingenting. Så jag tittade bara konstigt på honom och sa:
”Jag älskar ju dig ocks…”
”NEJ DET GÖR DU INTE” Hans röst skar sig. Det sved. För jag älskade honom, det gjorde jag verkligen. ”Du älskar inte mig på det sättet som jag älskar dig. Du älskar mig för att jag är din bror. Jag är KÄR i dig.”
Tid och rum upphörde att existera. Allting tystnade. Allting. Jag tror till och med att striden i Entréhallen upphörde.

Jag kunde inte tänka klart. Jag var tvungen att ta stöd mot väggen för att inte falla.
Elliot kom närmare. Jag kom på mig själv med att vilja ha min bror här. Så han kunde förklara. Sedan insåg jag att Elliot VAR min bror.
”Alice…?” Han lade handen på min överarm. Jag slog bort den.
”Rör mig inte. Säg inte mitt namn.”
”Snälla, låt mig förklara.”
”Jag vill ha min bror som förklarar. Gå och hämta honom stället.” Jag vet inte varför jag sa så. Han var min bror, det visste jag tydligare än någonsin. Men jag vägrade tro det. Jag vägrade. Det föll en mörk skugga över hans ansikte när jag hade sagt det. Jag är expert på att såra folk. Ring mig någon gång om du vill att jag ska göra det åt dig.
”Får jag förklara mig som din bror?” Jag nickade.
”Jag har alltid älskat mer än som en bror brukar älska sin syster. Men jag tror inte jag insåg det förrän vi började Hogwarts. Kanske några veckor efter att vi hade blivit sorterade. Till en början så trodde jag såklart bara att jag saknade min syster, att ha henne överallt omkring mig. Men jag saknade inte bara henne. Jag saknade dig också. Jag saknade ditt sätt att röra dig, dina kramar, din doft, ditt… allt. Jag saknade din närhet. Jag insåg inte förrän fjärde året att jag faktiskt var KÄR i dig. Jag vågade inte säga någonting till någon. Den som fick veta det skulle bara skicka mig till Sankt Mungos eller något. Så jag älskade sommarlovet. Att vara nära dig i åtta veckor. Jag älskade att jävlas lite med dig så att du kunde smälla till mig på armen för att sedan krama mig. Jag älskade dina beröringar. Men jag visste att jag aldrig skulle kunna berätta någonting för dig och jag kände att det enda jag kunde göra var att göra någonting vettigt för världen. Det kanske var sjukt fel att gå över till den mörka sidan, men jag gjorde det. För att jag kände att det var mitt enda hopp för att slippa tänka.
När jag insåg att jag skulle få i uppdrag att leda dödsätarna in i slottet för att fånga och döda Potter sjönk modet på mig. Men jag fortsatte. Under tiden så höll jag mig uppdaterad samtidigt om vad som hände mellan dig och Potter. Jag var där som din bror. Tro inte att jag önskar se Potter bloddränkt och död på golvet framför dina fötter. Jag hatar honom inte. Men jag älskar honom inte heller. Jag är inget fan över huvudtaget. Jag avundas honom. Jag gör det. Men Mörkrests Herre är och förblir min ledare. Jag vill inte bli som honom. Men just nu lever jag för att tjäna honom.” Han tog en paus. ”För att jag inte kan leva och tjäna dig… Alice.”
Det var en mardröm allt det här. Men skillnaden mellan en mardröm och allt som hade hänt nu var att jag var säker på att jag inte skulle vakna.
Dörren kunde inte ha slagits upp av Potter vid något olämpligare tillfälle.

-

Så... juste, någon som har kritik att komma med?

AHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH! YOU ARE FREAKIN' KILLING ME KVINNA!
MER NU PÅ EN GÅNG ANNARS DÖR JAG FAST JAG REDAN ÄR DÖD!

Håller med SÅ HIMLA BRA!!!!


Harry vad håller du på med?

OMG ERICA SLUTA VARA SÅ BRA ELLER NEj SLUTA INTE MEN JAG VILL HA MEEER OCH GAH VAD LÄSKIGT ATT VARA KÄR I SIN SYRRA OCH GAAH GE MIG MER Nu DU ÄR UNDERBAR KVINNA MEN BLÖH JAG ORKAR INTE ANVÄNDA MIG AV PUNKT OCH SÅNT SKIT JUST NU SÅ DU FÅR VÄL LÄSA DET HÄR MED LITE SVÅRIGHETER MEN GOSH VAD BRA DU ÄR ERICO ♥ ♥ ♥

^Håller med

... Helt utan ord. Du. Är. Underbar. ♥

DU ÄR BÄST PÅ ATT SKRIVA ERICA. DU ÄR BÄST. HÄR DU DET? Det kanske inte var en mardröm som jag hoppades, men det Alice verkade inte gilla det heller, så det är ju alltid bättre. ^^
Haha, skulle egentligen inte hunnit läsa det här, men det var ERICAS FF. DEN DU MINST ANADE. Och då kan man inte ignorera det.
Stört längtar till nästa kapitel, men inte stressa, okej? ♥
Men bara så du vet, ME ♥ YOUR FF! ♥

o_O
Det var... oväntat.
...

Ni är så underbara att jag intetror att ni förstår det. Det är såndana här fina kommentarer som gör att man inte vill göra något annat än att skriva. För att man vill skriva till er. Man vill att ni ska tycka om det man älskar att göra.... Och sen när ni säger att ni gör det... Det är en känsla som man inte kan beskriva med ord.
Att bara ha den hör möjligheten att dels skriva som man älskar, dels skriva om Harry Potters underbara värld och sen det sista mest underbara DELS ATT FÅ SKRIVA TILL DEM MAN ÄLSKAR.
För jag älskar er. På riktigt. Jag vill bara krama, krama och krama er. Krama er allihopa. För jag älskar att ni är så underbara och ger mig den här chansen att skriva. Ni är bäst ♥
Det är så enkelt för...

Men samtidigt så svårt för jag vet inte hur jag ska kunna bevisa och förklara det.
Men jag hoppas verkligen ni förstår ändå ♥

^ Detsamma, verkligen ♥