Den stumma häxan...

Vi förstår, det är många saker som går före datorn

Aa, vi kan vänta :3

Ingen nöd på mig! (Även om jag mer än gärna vill ha mer )

Wooho!! 8D Mer Adam! Lol har typ blivit kär i Adam eller nåt, är det möjligt att bli kär i sina egna karaktärer? (Hands off Elisa he's mine! Lulz)
Aja Kapitel 28!
-------------------------------------------------------
Kapitel 28: Vattenskräck…
Det var en underbar eftermiddag, skratt och prat men den gnagande känslan i bakhuvudet gjorde mig ofokuserad och jag kunde inte riktigt sätta fingret på hur jag kände igen Adam. Irriterat kastade jag en sten ut i sjön och stelnade skräckslaget till när en större våg än jag väntat mig steg upp från ytan och avslöjade något konstigt men innan jag, eller mina vänner, kunde identifiera det var det försvunnet.
”Herregud det måste ha varit jättebläckfisken!!” Utbrast Amelia hänfört och gick fram till vattnet. Hon lutade sig över vattenytan och stirrade nedåt som om hon skulle kunna se bläckfisken sticka upp från ytan. ”Vad häftigt!” Fortsatte hon med en uppspelt röst och jag kunde inte låta bli att le när hon nästan tvingade upp våra nya vänner och få dem titta på vattnet, självklart lät hon mig vara eftersom jag var livrädd för vatten. Amelia höll nästan på att dränka May och Adam var snabbare upp ur vattnet än jag trodde han skulle vara, ska inte killar var modiga och atletiska? Han satte sig i skuggan bredvid mig.
”Du är rädd för vatten, eller hur?” Frågade han och jag nickade. Sedan nickade jag menande mot honom med tanke på det som hänt precis nyss. ”Man kan väl inte säga att jag ogillar det, men inte heller att jag gillar det…” Svarade han kryptiskt och jag lade armarna i kors, han log lite i smyg och när jag tittade bort precis i tid för att se Amelia försvinna under vattnet under hennes och hennes nya väninnas våldsamma lek. När hon kom upp igen skrattade hon för fullt och hennes klädnad var dyvåt och håret hängde ned som två blöta testar. Snart var det May som blev nedbrottad och jag undrade över hur stark Amelia egentligen var…
”Gillar du… Hogwarts?” Adam avbröt mina tankar och jag nickade som svar med ett litet leende som prydde mina läppar. ”Vad bra… är Gryffindor ett bra elevhem?” Frågade han vidare och jag nickade igen. ”Jasså? Hufflepuff är rätt okej också…” Sa han och verkade bli nedstämd. Jag klappade honom uppmuntrande på axeln och han log mot mig och visade upp en rad av vita tänder. ”Tack…” Sa han och innan jag han reagera hade han kramat mig. Jag kramade honom lite lätt tillbaka innan vi snabbt släppte den andra parten. Adams kinder skiftade svagt i färg innan han hastigt tittade bort. En tystnad fyllde igen efter det lilla ”samtalet” och jag ville bryta den… men jag kunde inte. Det blev istället en arg May som bröt den.

”DU DIN!” Skrek hon och Amelia kom rusande upp ur vattnet med en ilsken May efter sig, May tog tag i Amelias ben och Amelia landade rakt på Adam.
”Uff!” Lät det från honom när han tappade andan. ”Ta det lite lugnt va!?” Utbrast hon och knuffade undan Amelia från hans bröstkorg.
”Haha! Självklart!” Sa May triumferande och hjälpte en vimmelkantig Amelia upp från den gröna marken.

Själv hade jag ställt mig upp och gick långsamt och försiktigt ned till vattnet. Det grönblå vattnet speglade dem vita molnen som seglade på himlen och man kunde knappt se något utom det. Solen reflekterades mot vattenytan och jag satte mig försiktigt på strandkanten för att inte ramla i. Jag tog av mig skorna och dem tunna strumporna och lät det iskalla, men ändå underligt sköna vattnet, sluka mina fötter. En rysning av chock gick genom min kropp och jag stelnade till av den plötsliga beröringen av det jag fruktade mest. Vågorna slog mot mina fötter och Jag tittade upp mot en underbar himmel.

”AH!! Grattis! Elisa! Du fixade det ju! Vill du bada?” Sa Amelia och lade sina händer på mina axlar och skymde himlen med hennes glatt leende, våta ansikte. Jag skakade förskräckt på huvudet. Amelia skrattade och gick ned i vattnet. ”Alltså, om jag ändå är dyvåt kan jag ändå bada. Du då May?” Föreslog Amelia och gick ned i vattnet.
”Varför inte…” Svarade May och tvekade knappt på att springa rätt på Amelia, vilket också hände. Hon sprang in i Amelia och både Amelia och hon försvann under den blå skimrande sjöytan.
Jag sparkade försiktigt med fötterna under vattnet och kände hur det rörde runt i det konstiga blå. Jag kände mig nöjd och belåten.

Jag, Elizabeth Green, hade äntligen blivit lite mindre rädd för vatten.

Jättebra!

JÄTTE BRA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Omg! o_o
Den äger♥♥♥

Superbra! :3 Awesomigast.

Jääääääääääättteeeeeeebraaaaaaa!!
Älskar den här ff:en!

OMG, mer!!!!!! Jag fyller år i morgon, din födelsedags present till mig? (a)