(PM) En mugglare på Hogwarts

Lika bra som vanligt... Det vill säga JÄTTEBRA!

jag behöver väl inte säga något, alla andra har ju redan nämnt min åsikt

Exakt, samma här!

Hehe, man kan ju fortfarande säga att den är bra!

Kapitel 20
Arthur Weasley
”Imorgon ska vi upp tidigt allihopa!” sa jag högt innan de andra sprang upp för trappen. Till slut var det bara Annie och jag kvar. Annie hade tappat en tallrik i golvet och jag hade snabbt hjälpt henne fixa den. Hon gick långsamt upp för trappen. Hon verkade väldigt trött. Plötsligt vände hon sig om.
”Mr. Weasley? Jag måste prata med dig.” jag såg antagligen väldigt förvånad ut. Hittills hade kontakten mellan mig och henne varit minimal.
”Ja, vad är det?” frågade jag henne och satte mig ner. Hon satte sig ner framför mig och såg väldigt seriös ut. Detta gjorde mig väldigt misstänksam. Hon var sällan särskilt seriös.
”Det är om Quidditch-mästerskapen imorgon.” jag nickade. ”Du får lova att låta mig prata till punkt.” jag nickade igen, men långsammare än vanligt.
”Imorgon kommer inte precis bli som väntat.” sa hon, jag svarade inte. Jag satt tyst. ”Dödsätare kommer att visa sig.” mina ögon smalnade och hon tillade snabbt, ”men ingen kommer att bli skadad!”
”Fortsätt…” sa jag, fortfarande med misstänksamhet i rösten.
”Dödsätare kommer att visa sig, de kommer bli kaos ett tag. Men allt kommer att gå bra. Ingen kommer att bli mördad eller skadad.” hon svalde. ”Mörkrets märke kommer att visa sig.” hon höll upp handen när hon såg att jag tänkte säga någonting. ”Allt detta kommer att hända efter matchen.” hon blev tyst. Jag tog tag i hennes krage drog henne till mig så att hennes ansikte var precis framför mitt, och andades fram,
”Varför sa du inte detta tidigare?” hon verkade få tårar i ögonen.
”För att ingen blir mördad, ingen blir ens skadad!” jag släppte.
”Varför berättar du nu i så fall?” viskade jag.
”För att om jag inte gjorde det skulle ni veta att jag visste och då skulle ni möjligen tro att jag försökte se till att det hände.” viskade hon tillbaks. Hon hade rätt.
”Du förstår väl att jag måste informera trolldomsministeriet?” sa jag. Hon ruskade på huvudet.
”Nej! Det behövs inte. Ingen blir skadad, och om du skulle informera dem så skulle någon kunna bli skadad, snälla du måste lita på mig!” hon såg vädjande ut. Hennes grå ögon mötte mina och hon såg så- så- oförstörd ut. Så väldigt oskyldig ut att jag såg att hon talade sanning. Jag visste inte hur jag förstod det men på något sätt visste jag att det var okej.
”Okej Annie, men om något som du inte berättat skulle hända så informera mig. Eller någon annan. Om du plötsligt känner att du inte vet vad som kommer att hända sedan säg till.” hon nickade.
”God natt Mr. Weasley.” sa hon och gick upp för trapporna.
”Sov gott, Annie.” sa jag trött.
När jag gick upp till min och Mollys säng tänkte jag på vad hon sagt och hur orimligt det verkat. Trots det visste jag att hon sagt sanningen. Det var något med hennes ögon som gjorde det omöjligt att tro att hon skulle ljuga.

jättebra!

Supersuperdupeeeeeeer!!!!!!!! ♥♥

Superbra!

Det här blev inte så himla bra för jag har ingen aning om vad jag ska skriva.

Kapitel 21
Annies synvinkel
”Annie vakna!” någon ruskade mig.
”Momf.” lät mitt otroligt intelligenta svar.
”Det är inte ens ett ord. Upp med dig nu.” jag skruvade på mig.
”Annie upp!” ropade Hermione.
”Har du inte fått upp henne ännu?” skrek någon, Fred eller George. Skit också.
”Det är inte så lätt!” svarade Hermione.
”Så här får man upp Annie.” sa George, eller Fred eller vem det nu var, och drog av mig täcket. Iskall luft kylde ner sängen och jag satte mig sömnigt upp. Ännu var det omöjligt att öppna ögonen.
”jaevaen…” mumlade jag sedan föll jag ner i sängen och somnade igen.
”Åh nä!” sa en jobbig röst. Sedan kände jag hur madrassen lyftes och jag rullade av den ner på golvet.
”Uff…” jag orkade fortfarande inte ställa mig, men jag satt upp och försökte öppna ögonen. När jag kommit fram till att det var alldeles för ljust la jag mig ner på golvet.
”Nä nu…” jag kände starka armar ta tag i mig och tvinga mig att ställe mig upp. Sedan halvt puttande, halvt bärande få mig framåt. När vi kom till trappen släppte dem och jag gick med stängda ögon ner för trappen och jag gick så tungt att det dunkade i hela huset.
”Nej men vilken liten solstråle man kan vara då.” hörde jag en av tvillingarna sömnigt säga när jag kom ner i köket.
”Vill du ha gröt?” frågade Mrs. Weasley.
”Mmm-hmm…” svarade jag trots att jag knappt visste vad hon sa. Allt jag visste var att efter jag satt mig ner och försökt vila mitt huvud på bordet fick jag något mosigt och stekhett i ansiktet.
”Aaaah!” skrek jag. ”Ta bort, ta bort, ta bort!” det tog ett tag innan de halvsovande personerna vid bordet förstod vad som hade hänt och när de väl gjorde det var det bara Mrs. Weasley och Hermione som reagerade på ett vettigt sätt. Hermione sprang för att hämta en trasa och Mrs. Weasley mumlade,
”Aquamenti.” och sedan fick jag iskallt vatten i ansiktet. Efter det var jag vaken i alla fall. Efter att Mrs. Weasley fått bort alla ilsket röda blåsor från mitt ansikte så fick jag reda på vad som hänt. Jag hade tryckt ner mitt ansikte i en skål med nykokt gröt. Smart Annie. Smart.

Åhh bevakad nu! ÄLSKAR! Skriv snart igen, är beroende...