Etik- och Filosofifrågor

Mm precis. Men kolla, vissa tror ju att man vet hur man ser ut i vardagen. Dom säger att man ser videos och så vidare. Men om man ser en kamera eller en video, utan att man ens blir filmad, så anpassar man sig ändå liksom. Nej det är egentligen ett mysterium hur man ser ut. Och jag blir bara förvirrad xD

Frågan är skriven så den är riktad direkt till läsaren, alltså bara till den som läser och då till en person. Vilket också är ganska enkelt att förstå. Så jag ser inte vad problemet är eller vad du vill ha ut av att diskutera det. För både du och jag vet att det är individuellt, en fråga som bara jag kan svara på för mig själv och som kan vara helt annorlunda för någon annan.

Haha oj chilla? Uppenbarligen var det inte så lätt att förstå det för att jag själv missuppfattade vad du ville komma fram till, det var därför jag började diskutera om det från första början. Så NEJ, "både du och jag" vet inte att det är individuellt då jag från första början ifrågasatte vad du menade. Vadå för "problem"? Jag undrade bara, och i sådana trådar som den här så uppstår det diskussioner väldigt lätt.

Tack

Chilla? Jag är helt lugn vad jag vet? Så du visste inte att det inte vad så att alla inte väljer att "offra" samma människa? Det vet jag inte om jag tror på Problemet är att du ser något slags "fel" i det jag skrev, vilket jag inte gör. Och det är väl ganska enkelt att jag ville komma fram till frågan, det andra var mest tankar som inte hade något med poängen att göra^^

Ang vad blinda drömmer....
Jag har hört att de drömmer känslan av att gå på en strand, lukten osv, istället för att "se" det som vi gör.

Elley
1. "Så du visste inte att det inte vad så att alla inte väljer att "offra" samma människa? "
Klart jag vet det, men så som du formulerade det så tyckte jag inte att det lät det som det.
2. "Det vet jag inte om jag tror på"
Så synd, men nu är ju problemet att jag inte ens tänkte/trodde så. Och vem är du bedöma sanningen i det jag säger? Du känner inte mig eller hur?
3. roblemet är att du ser något slags "fel" i det jag skrev, vilket jag inte gör.
När nämnde jag, eller påpekade jag, att det fanns eller finns något fel i din text? Ingenstans. Eh. Så ja.

Nu slutar vi det här

Något jag undrar över är om en person som föds helt blind, döv eller stum, tycker att det är jobbigt. De vet ju liksom inte hur något annat är. Har man blivit det av en olycka eller liknande vet man att det finns någonting annat, man vet hur det känns att t.ex kunna höra ljud/ se, osv.

Man får säkerligen veta att det finns ett annat sätt, att man har ett "handikapp", men man vet ju inte hur det känns. Lider man av det? Kanske för att man känner sig annorlunda, men annars?

Det borde vara rätt intressanta drömmar... alltså att ha det som sina främsta sinnen. Som jag fokuserar mest på hörseln och synen eftersom det är det man märker mest, så då reflekterar jag inte lukter och smaker lika mycket som en blind person gör och känner knappt det i drömmar. Det vore faktiskt intressant att drömma utan syn.

Har faktiskt också tänkt på det! Men någonting måste de väl känna om de inte liksom... får vara som andra människor som föds på "normala" sätt? Alltså nu kan man ju gå in djupare på defintionen av "normal", men du förstår säkert vad jag menar!

((obs obs inte särskilt sammanhängande och konstigt formulerat men ah))

Jag blir galet förvirrad när jag tänker på tidsresor.
T.ex. jag orkar inte göra läxorna idag, utan skjuter upp det till imorgon. Men för att vara säker på att jag verkligen gör dem imorgon, så åker jag framåt i tiden för att peppa mig själv. Framtida jag skriver den där SO-uppsatsen, nutida jag blir nöjd och åker tillbaka till "sin" tid för att slappa.
1) Det måste isåfall existera två parallela universum, ett för varje tidpunkt?
2) Hur kommer framtida jag att reagera? Detta är alltså tidslinjen:
eftermiddag 17 okt: jag åker framåt i tiden och peppar mitt framtida jag att göra läxorna
eftermiddag 18 okt: jag är hemma och slöar, och plötsligt dyker gårdagens Agnes upp och säger åt mig att göra SO-läxan
Alltså borde 18 okt-Agnes vara beredd på att 17 okt-Agnes poppar upp, och veta vid vilken tidpunkt, eftersom de är samma person. MEN vad händer mellan 17 och 18-Agnesarna? Tänk om 18-Agnes blir livrädd för 17-Agnes och slår ihjäl henne med en yxa (som hon av någon anledning råkade ha till hands)? Kommer 18-Agnes då att försvinna i tomma intet så fort 17-Agnes dör? Om 17-Agnes överlever yxattacken och åker tillbaka i tiden och läggs in på sjukhus, kommer då 18-Agnes få minnen från sjukhuset och ärr efter yxan som hon själv använt på en annan person, som var hon själv från en annan tid?

ELLER
säg att jag åker tillbaka i tiden och talar om för mig själv att jag kommer att se en person dö, och att jag kunde ha varnat personen? 18 okt-Agnes poppar upp mitt framför 17 okt-Agnes. 17 okt-Agnes får panik och slår ihjäl 18 okt-Agnes med den där yxan (haha fy vad otäckt...). Sen inser 17 okt-Agnes att hon dödat sitt framtida jag. Nästa dag vet ju Agnes att hon kommer att dö om hon åker tillbaka i tiden. Kan hon förhindra det genom att låta bli att resa tillbaka? Eller måste det bli så? Borde hon inte ha vetat det från början isåfall?

OCH SÅ har vi ju tidigare i tråden diskuterat ifall man skulle känna igen sig själv om man såg sin klon på stan. Skulle 17-Agnes ens veta att det var 18-Agnes som poppade upp i hennes sovrum eller skulle hon tänka "eh, vad är det där för random människa med samma hårfärg, frisyr och längd som jag"? Hur tusan skulle det kännas att prata med sig själv? Att ställa en helt normal fråga av typen "hur är det?" och få höra sitt eget personliga standardsvar i sin egen bekanta röst? Fy vad creepy alltså. Och hur skulle det kännas? Varje person talar ju på sitt eget sätt, med egna standardsvar, betoningar, frågor och man använder ord som "alltså" och "typ" på sitt eget sätt. Hur skulle två exakt likadana människor prata med varandra?

***

Okej, tidsresor är lite science fiction och ni kanske hellre diskuterar mer verklighetstrogna frågor men om någon är intresserade av att diskutera sånt här, svara!