Varför sa du inget Tramptass? [sv]

Jag fattade förkortningen (vrf är förkortning inte kortare?) det gör det säkert

vad bra (bra fråga du xD) ja jag hoppas det

jag hoppas verkligen du skriver mer snart

Ska försöka :p men idag måste jag plugga :p ska snart fortsätta med det :p

Good luck sis ♥

thank you ♥

♥ hoppas de kommer mer snart

jo det kommer mer nu eftersom jag har blivit sjuk och inte kan gå till skolan i morgon skrev jag ett kapitel till nu hoppas ni gillar det ♥

Kapitel tre: Livet är inte rättvist.

Lupin såg på högarna av inlämningsuppgifter. Det kändes som ett berg, även om det var en överdrift. Lupin la ner fjäderpennan och massagerade trött tiningarna. Ibland undrar han varför han tog det här jobbet och det här var en sådan stund. Han reste sig upp och ställde sig vid fönstret. Det regnade och Lupin såg på molnen, det var omöjligt att säga vad det var för tid. Allt han visste var att han inte ville att det skulle bli natt. Han såg på kalendern som låg uppslagen. I kväll skulle det vara fullmåne. Han suckade och bestämde sig för att det inte var någon mening att gräma sig över detta. Han vände åter blicken mot fönstret. någon stans där ute fanns Sirius och Lupin hoppades att han hade någon varm plats att krypa in i. Lupin bestämde sig för att det var dags att gå en promenad i slottet. Han behövde komma ut ur sitt rum. Han stannade utan för dörren, skulle han gå upp eller ner? Lupin bestämde sig för att vandra uppför. Han log vänligt mot några elever som han mötte, han tillrättade visade en fjärde årselev som försökte bryta sig in i ett klassrum. Lupin drog av 20 poäng från Hufflepuff och gick sedan vidare. Hans tankar började genast vandra till de stunder Sirius och James hittade på hyss, vilket var varje vaket ögonblick. Det gick inte en dag utan att de hittade på något. Han saknade den tiden. Lupin gick av trappan på sjätte våningen och såg en välbekant figur i ett av fönsterna, Cara. Precis den personen han behövde prata med. Men hon såg lite bekymrad ut. Han såg på sin elev och gick fram till henne i samma stund som hon smällde ihop en bok.
- Du verkar arg? Sa han och log lätt och slog sig ner. Cara mötte undrande Lupins blick.
- Det är inget, professorn. Mumlade hon och varulven kunde inte låta bli att le log.
- Säkert? Frågade han vänligt
- En familje grej bara. Svarade den blonda flickan och såg ut genom fönstret.
- Din far? Frågade Lupin och bara antog att det hade med mörkrets herre att göra.
- Inte den far som jag har nu, utan den jag hade. Morfar skickade mig ett album med en massa bilder på mina föräldrar och några på sig själv. Och det fanns text till dem och min ”kära” far ler och säger saker som om inget var hans fel. sa Cara argt och mötte professorns blick, han log lite, hon påminde honom om Sirius. Han hatade sin familj så Lupin kunde förstå Cara
- Det är inte alltid så lätt som man tror. Du kanske inte har hela historien. Svarade läraren och Cara såg frågande på honom. Lupin visste att det var svårt att förstå hur ens egen far kunde mörda sin fru.
- Ja du har ju bara en variation av berättelsen. Sa han
- Jag vill inte ha den andra. Sa hon argt och Lupin kunde inte låta bli att le, hon hade till och med samma humör som Sirius. Lupin måste sluta tänka på sin gamla kärlek
- Kanske en dag när du blir äldre vill du det. Svarade han och hon kunde inte låta bli att skratta lite.
- Typiskt vuxen svar. Men jag antog att det var något du ville, professorn? Frågade eleven med ett leende på läpparna.
- Jag undrade om Black. Vet du något om honom? Cara mötte professorns blick. Och Lupin kunde inte låta bli att le lätt. Hon måste undra varför han undrade. Hon kanske visste att det hade haft ett förhållande? Nej det är omöjligt, ingen viste.
- Jag är ledsen professorn men jag vet inte mer än någon annan. Pappa lät aldrig mig träffa någon av dödsätarna. Men jag kan säga vad jag tror. Svarade Cara honom
- Det får du gärna göra. Svarade Lupin uppmuntrande
- Jag tror inte Black jobbade för pappa. Jag tror det är något som inte stämmer med historien. Svarade Cara och Lupin kunde inte låta bli att bli en aning gladare. Så han var inte den enda som trodde att det var något fel med hela historien, han såg på den blåögda flickan.
- Ok, jag var bara nyfiken. Men nu måste jag bege mig tillbaka till berget av inlämnings uppgifter. Du får ha det så bra Cara. Sa han och reste sig
- Det samma professorn. Svarade hon. Lupin började gå tillbaka mot sitt rum. Så Cara visste inget om Black och det verkade som hon ändå hade försökt få reda på en del. Och hon trodde inte han jobbade för du-vet-vem, fast det hade också Lupin trott i början, men hur han än vred och vände på det kom han inte fram till något annat än att Sirius måste ha jobbat för honom. Sirius hade försvunnit efter det första mordförsöket på familjen Potter för 12 år sedan och ingen hade sätt honom fören två år sedan när Potters fanns döda. Och han hade sedan dess suttit i Azkaban. Lupin gick in på kontoret och slog sig tröt ner i en av fåtöljerna framför brasan. Men om Sirius hade varit oskyldig skulle väll han ha skrivit till honom? Nej han måste sluta tänka på Sirius, han gör honom bara helt snurrig, Lupin tog tag i en uppgift och började rätta den.

Sirius låg ihop krypen under några stenar som stod staplade på varandra. Han såg upp på slottet och önskade att han hade fått vara inomhus. Han saknade att vandra runt i korridorerna och han saknade sina vänner. James och Lily. En tår rann längs nosen på Sirius. Det var inte rättvist. Han hade knappt fått se dem på tio år och när han såg dem var de döda. Varför var livet så orättvist? Varför var hans vänner tvungna att dö? Han såg upp på slottet och visste att Måntand fanns någon stans där inne. Hans Måntand. Han saknade den andre mannens leende och skratt, hur han höjde ögonbrynen när Sirius gjorde något som bröt mot reglerna eller hur han kunde viska hans namn på morgonen. Nej Sirius Orion Black hade definitivt inget rättvist liv. Och allt var den där råttans fel! och även han var inne på slottet. Men Sirius var honom på spåren. Han morrade ilsket när han tänkte på sin före detta vän. Hur kunde han? hur kunde han gå över till deras sida? Han hatade alla på den sidan. De brydde sig inte om någon annan, de struntade i hur många liv de förstörde! Och värst var han, mannen som var deras ledare, Voldemort! Sirius morrade högre när han tänkte på den manen. Det var hans fel alltihop. Sirius önskade att Voldemort hade en familj som han kunde slita isär, då skulle han få veta hur det känns. Sirius såg upp och skymtade stjärnorna mellan molnen. Den svarta hunden visste att det skulle vara fullmåne ikväll och han hoppades att Måntand inte skulle ha allt för ont. Han ville inget annat än att vara vid hans sida. Han la huvudet på tassarna och gnydde ledsamt. Nej livet var verkligen inte rättvist. Tänkte han och såg upp på slottet.

Nå vad sött jag älskar Sirius del

glad att du gillade det jag gillar ockås hans del