Glimtar av framtiden

Hejsan Svejsan! Ny läsare här, jag tycker att den här ff:n är superbra, du är superduktig på att skriva! *bevakar*

Tackar HannaPanna, kul att få en ny läsare! Nästa kapitel kommer här:

Mannen som stod framför oss var prydligt klädd och håret som satt snyggt under den stora häxhatten var svart, som kol. Mannens ögon lyste upphetsat.
- Sitt ner, sade han bestämt och gjorde en gest till mig och Laurence, som visade att vi skulle sätta oss i närmsta bänk.
- Jag är er nya trolldomskonst lärare och som ni kanske vet så är McGonagall ganska upptagen för tillfället.
Vid de orden tittade han undrande på oss och när han sedan började att prata igen log han ett brett leende som visade upp alla hans vita, blänkande tänder.
- Och ni undrar säkert vem jag är, jag är Karl Mcfoll och jag kommer från en urgammal skotsk familj. Min far kände Dumbledore den Store personligen!
Man hörde några flämtningar från den hänryckta publiken, och sedan någon som ramlade av en stol.
- Det ni ska få lära er av mig, på mina lektioner är något speciellt, något magnifikt, något storartat, ni ska få lära er trolldomskonstens ädla magi!

Resten av lektionen gick åt att lyssna på Karls oändligt långa tal och en enkel besvärjelse, en som förvandlar tändstickor till nålar. När det var dags att äta lunch ringde klockan och jag hörde Sarah viska till hennes nyfunna vän Ingrid.
- Skönt, jag skulle inte orka en minut till med den här läraren.
Idag bestod lunchen av en italiensk maträtt, och det var det godaste jag någonsin ätit. Stora Salen var nu fylld med folk med knorrande magar och stora munnar. Nu i det stora babblet passade jag på att fråga Sarah en sak, en sak som jag hade velat fråga länge.
- Har du sett till McGonagall, jag har en sak jag behöver fråga henne om, frågade jag, med huvudet på sned.
- Nej, svarade Sarah med munnen full av mat.

Dagen flöt på, som vanligt och när jag kom fram till den stora statyn av örnen frågade jag mig själv den underligaste frågan, varför skulle jag inte kunna fråga örnen om vad jag borde göra, men tanken var så underlig att jag genast sade till mig själv att det aldrig skulle funka ändå. Örnen tittade på mig, allvetande, som om den visste vad jag hade tänkt. Sedan frågade han mig gåtan.
- Du hörde mig förut, du kommer att höra mig igen,
Sedan dör jag, tills du ropar på mig igen.
Vem är jag?
Gåtan var konstig och hade ingen precis innebörd, men jag kunde gissa mig till svaret.
- Ekot? försökte jag.
Örnen nickade mot mig, och sedan vred sig den underliga statyn mot vänster, och visade en dörr. Jag steg in och såg ljuset från brasan och kände värmen omsluta mig. Mitt uppehållsrum var täckt av blå tapet på väggarna och i taket. Det var cirkelrunt och hemtrevligt inrätt med möbler av ek. Jag satte mig i en av de många mjuka fotöljerna och lät mig omslutas av drömmens mörker.

Gooooood!

Läste början, ska nu läsa resten!

Snälla skriv vilken Rating och vilken typ av text det är och allt det andra, jag vill inte att denna ff ska låsas!

Azum!!

Plötsligt var jag tillbaks vid örnen, Ravenclaws stora, ståtliga örn. Han stirrade på mig och såg ut som om han ville säga mig något, något väldigt viktigt. När jag sedan vände mig om för att avfärda den knäppa blicken jag fick från örnen såg jag en rödhårig liten flicka springa förbi. Hon skrattade och jagades av en liten svarthårig kille. Den lilla pojken vände sig plötsligt om och stirrade oförstående på mig.
- Vem är du?
Sedan sugs jag in i ett mörkt hål,som kommer från ingenstans, och sedan hörs en obehaglig röst, som från ingenstans, som tycks säga:
Du hörde mig förut, Du kommer att höra mig igen,
Sedan dör jag, tills du ropar på mig igen.
Vem är jag?

- Anne, Anne, vakna, vi har lektion om fem minuter, förvandlingskonst, med professor Flitwick, säger en avlägsen röst.
- Va, mumlar jag, morgontrött.
- Lektion, med Flitwick, förvandlingskonst, säger rösten. Jag tror mig ha hört den förut, jag känner igen den. Sarah! Åh, jag måste ha somnat i fotöljen igår kväll!

Måste logga ut nu, fortsätter senare.

Superbra!!

Awesoooooome!

Tack för era fina kommentarer!

Åh, vad jag skämdes när jag kom in i professor Filius Flitwicks klassrum, försenad. Jag var yrvaken och håret spretade åt alla håll och kanter, och under armen hade jag mina böcker. Min klädnad var veckig och slipsen var slarvigt knuten.
- Hej, ursäkta om jag kommer försent, sade jag till mannen som stod vid katedern, på en hög med böcker. Han var flintskallig, med undantag för de få grå hårstrån han hade kvar på huvudet. De stora, bruna, genomträngande ögonen och den trubbiga potatisnäsan gav honom intrycket att vara en snäll gammal farbror. De runda glasögonen som vilade på näsbenet gjorde inte saken bättre.
- Hm, hm, svarade han, om det nu ens var ett svar.
Jag skyndade att sätta mig på min plats, alldeles framför den höga katedern, böckerna jag hade haft under armen placerade jag på bänken.
- Ja, jag har nyheter, informerade Flitwick oss om. Jag är nu rektor, till det att McGonagall kommer tillbaka från sin semester, eller rättare sagt, hennes välförtjänta vila. Under tiden som hon är borta, kommer det att ske några ändringar, på uppdrag av Trolldomsministeriet och dess nya minister, Percy Weasley.
Percy Weasley, det var något med namnet jag kände igen, Weasley. Javisst ja, det var den mytomspunna Harry Potters bästa väns namn. han med det röda håret, han som varit rädd för spindlarna. Ron, det tror jag att han hette. Om dem hade jag hört under lektionen om Trolldomshistoria, och det var det ända intressanta jag hört på den lektionen, någonsin. När professorn hade slutat att berätta hade han stolt lagt till att han, ett enkelt professorspöke, kände den berömde Harry Potter, han med ärret. Binns var inte precis den sorten som skämtade, men när han hade börjat berätta om Harry hade en liten gnista av äventyrslystnad tänts inom mig, jag ville bli som han. En alastor, det var vad jag ville bli, fast för att bli det måste man vara en toppelev, något som jag då rakt inte var. Jag kände hur modet sjönk inom mig. Men kanske, om jag jobbade hårt.

Dagen gick långsamt och jag kände en stor lättnad när klockan äntligen ringde för rast. På vägen ut mötte jag den rödhåriga flickan jag sett tidigare, i drömmen. Hon gick förbi mig, utan att säga ett ord, med ett stadigt tag om sina böcker. Jag iakttog henne när hon gick ut i den gnistrande, vita snön, och satte sig under en jättelik ek, nära den stora sjön. När det ringde in igen ställde hon sig upp och gick med raska steg in. Hon tittade på mig när hon gick förbi, och sade:
- Jag heter Rose, vad heter du?
- Jag heter Anne, svarade jag och log.
Jag hade fått en ny vän.

Sååå himla awesome!!