Julianne Lockhart [SV]

SÅ SJUKT BRA! Har helt fastnat för denna ♥

tackartackar. du får nog göra en egen fanfic. så jag kan berömma dig sötis. x3 luv yu Astrid

Awesome! C: Meeeeeeeeeer!

takk takk ;_; men jag är så trött så jag inte orkar... x3 vill men vill inte c:

^ vet verklgen hur det känns.. Har inte heller ngn skrivlust nu -.-

Ingen av dem verkade bry sig. Förutom Frederika som just kommit in i rummet, efter sina falska smärtor mådde hon egentligen bra.
”Det där hittar du bara på!”
”Nej, det gör jag inte alls!” skrek hon. Att tvillingarna aldrig ville tro på henne. Men nu skulle hon äntligen slippa ut från det här hemska huset, om det inte var så att allt var ett enda stort skämt från familjen Johnsons sida. Hon hade på allvar börjat tro att hennes egentliga namn var Lockhart.
”För en gångs skull måste ni tro på mig! Titta här!” ropade Julianne och höll fram breven. Johanna tog emot dem. En nästan pinsam tystnad tog över medans Johanna satt tyst och läste. Hon läste allt fortare, och hennes ögon spärrades upp mer och mer. Till slut lade hon ner breven på bordet med en smäll och såg ursinnigt på Julianne. Nu var hon både rädd och arg. Och medans hon väntade på svaret från hennes styvmoder, hände helt andra saker i trollkarlsvärlden.

4. Lestrange
Minerva Mcgonagall satt bakom skrivbordet i det cirkulära rummet där Dumbledore en gång hade suttit. Bakom henne satt det rörliga porträtt av Dumbledore, som en gång hade vaktat Gryffindors svärd. Hon läste i en bok om förvandlingskonst som hade varit hennes tidigare uppgift på Hogwarts skola för Häxkonst och Trolldom. Innerst inne saknade hon det, men hon var ju även bitrådande rektor och nu var det också borta. Hon tänkte på första dagen med den berömde Harry Potter. Barnen skulle förvandla en tändsticka till en nål, och Hermione var den enda som klarade av det. Hon tänkte på den gången hon förvandlade ett skrivbord till en gris och längtade efter att få se nya elevers häpnade ansikten. Men det var över nu. Hon hade brukat öva när barnen inte var där, hon klarade det inte alltid. Det var bara ren tur att skrivbordet började böka omkring i klassrummet, istället för att bara stå där, stelt och orörligt. Nu för tiden var hennes enda uppgift att sitta i rektorsstolen och skriva tal av olika sorter. Grubbly-Plank hade blivit sprängd till döds av ett rumpnoshorn som hon blivit lite för intresserad av. Ett tal av tio, det senaste året. En minnesstund på två timmar med fest, konstigt nog. De hade varit goda vänner. Hon vände sig om och såg på de olika porträtten. Alla var kvar.
”Phineas!” ropade hon, för att väcka Phineas Nigellus som numera hade fått tillbaka sitt porträtt på Grimmaldiplan tolv.
”Ja?” svarade det sömndruckna porträttet.
”Kan du vara så snäll att kolla upp läget på Grimmaldiplan?”
”Varför inte. Det händer ju ändå aldrig något här.” svarade Nigellus och gick ut från porträttet, men inte åt sidan utan rakt in i den gråbruna tavelduken som han blivit avbildad på. Mcgonagall gick åter till boken och strök över de så välbekanta bladen. Efter cirka tio minuter hördes Phineas Nigellus flåsande från porträttet.
”Mcgonagall! Mcgonagall!”
”Lugna dig Phineas! Vad är det som har hänt?”
”Hon, hon, hon… Hon är tillbaka!” närapå skrek Nigellus.
”Vem hon?” Undrade Mcgonagall, nästan lite rädd för vad som skulle komma.
”Hon. Lestrange.”

HAHA. Jo, varför skulle inte hon kunnat ha Horrokruxer? x3 Voldemort måste lärt henne lite ändå...

(och om ni undrar varför jag skrev så mycket så lämnar jag in detta som skolarbete och fick ursäkt för att skriva nu ska jag bli bättre, jag lovar)

JSHHDBFBFKFKDJFJJDJDJBFJFJ JAG FATTAR INTE...Fanken vad bra!!!!

Åhåhåh spännandeeeeeeee x10000000000000000♥

man tackar C: