Varg eller Man? [SV]

MER!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

JA

Skulle bara säga att jag inte har glömt denna, men jag satsar på ett LÅNGT kapitel nästa gång och kommer att skriva imorgon och på lördag, när jag är iväg.
Så ni kommer få kapitlet på Lördag kväll, tror jag.

Får hoppas att det är tillräckligt bra, så att det är värt väntan.

Det är de säkert! Jag väntar tålmodigt tihi.

Asbra!!!!!!!!!!!!

Trevligt att jag faktiskt har entusiastiska läsare, får hoppas att jag inte gör er besviken med detta kapitlet då och hoppas ni orkar läsa det.
Varsågod, här har ni kapitel sju:
_____________________________________

Kapitel Sju

Juldagen hade börjat gå mot sitt slut, de flesta eleverna log och gosade ned sig i sina varma sängar, de flesta, men inte alla. En grupp på fyra elever, hade fått äventyrslust och nu, i skydd av en osynlighetsmantel skulle de utforska slottet. Trotts att golvet var isande kallt, hade de valt att bära sina skor i händerna tills kusten var klar, med skor skulle det låta alldeles för mycket, så de tassade omkring i bara strumporna. Även om alla hade varit ivriga att utforska slottet under dagen, så var det en av dem som kände sig illa till mods, Remus, Remus lupin. Den enda av dem som faktiskt hade en skuld till skolans rektor, ett förtroende som han nu hade brutit. Han kände hur klumpen av oro växte medan de tassade genom de svagt upplysta korridorerna. Vad skulle hända om de blev tagna? Skulle han få lämna skolan? Bestämd att inte tänka allt för mycket på det, svalde han ytterligare en liten del av klumpen som sällade sig till resten i hans mage. Trotts hans egen oro så verkade inte hans vänner dela den, alla hade ett flin på läpparna, även om Peters var mer osäkert och mer för deltagandets skull, än Sirius och James som faktiskt log av ren glädje.

”Vad ska vi göra först?” frågade James sina vänner och ingen blev förvånad när Sirius var den som svarade. ”Varför inte försöka förpesta för vaktmästaren” sade han med ett elakt flin. Remus gillade alla sina vänner, James mest, då Sirius hade en tendens att dra sina skämt lite för långt, lite åt det sadistiska hållet. James kunde ofta haka på dem, för att han ansåg dem festliga, men i övrigt så brukade han hålla sig inom en viss ram av spratt. Skämt skulle inte bli för allvarliga saker, då hade det en tendens att inte bli roligt längre, i alla fall dumdristigt tyckte Remus själv.

Den lilla gruppen rörde sig runt i slottet, de lade av ett par stinkbomber i några rustningar så att vaktmästaren skulle ha något att göra när han vaknade, tyckte dem. De arbetade sig längre ned i slottet, då de ansåg att tornen inte var så speciellt, de ville ned till Slytherinområdet, så att de skulle kunna spela dem ett spratt, alternativt stöta på snorgärsen och osynliga, ge honom ett skämt han sent skulle glömma. På vägen ned passerade de en tavla, där huvudmotivet var en fruktskål och i den låg ett speciellt stort, grönt päron. Konstigt, tyckte han, även om hans vänner inte verkade tycka tavlan var speciellt konstig. Kanske den ledde någonstans? Fast besluten att hålla tavlan färskt i minnet, fortsatte han med de andra. Ned mot den delen som kallades fängelsehålorna, ned mot den delen där nattens äventyr skulle utspela sig.

Efter att den lilla gruppen hade gått ett tag, nedåt, mot slottets hjärta. Kände de att skorna skulle vara tacksamt, så de stannade till en kort stund för att dra på sig skorna på sina stelfrusna fötter. Snart var de på väg igen, de följde ljuset av fackelskenet som svagt lyste upp gångarna de tog sig fram igenom. Snart kom de dock till en punkt som gjorde allting mer intressant, de såg en dörr, som stod på glänt och inifrån klassrummet kunde de se hur ett fackelsken lös igenom den lilla springan. Nyfikna som de var, smög de sig försiktigt fram till dörren för att titta in, Peter fick dock lägga sig platt på mage då han inte kunde se över sina tre längre vänner. Inuti rummet kunde de se två personer, en längre, med svart stripigt hår och som de så många gånger hade kallat Snorgärsen, Severus Snape med sällskap satt på golvet framför en stor brasa. Den som satt med honom, var rödhårig och trotts att de bara kunde se ryggen, så kände de igen henne som Lily Evans, paret satt tyst och om man tittade noga kunde man se att de höll varandra i händerna.

Remus kände hur det hettade i ansiktet vid åsynen av de två, det här kändes fel. Att faktiskt spionera på två lyckliga personer kändes hemskt, Sirius och James verkade inte dela hans tankar. Han kunde höra hur ett ilsket morrande lämnade James och hur Sirius skakade av undertryck skratt. Sirius, slutade dock tvärt när han fick se hur James ögon sköt blixtrar, det kunde inte vara lätt att se den man hatar och den man är förtjust i tillsammans tänkte Remus. Trotts att det tog emot att säga åt sina vänner, så bestämde han sig, detta skulle gå för långt annars.
”Grabbar, vi drar, det här är faktiskt inte rätt.” sade Remus, vänligt men denna gången var han väldigt bestämd. När han sade detta så stirrade Sirius på honom som om han var galen och ett elakt flin att spritt sig över hans ansikte. ”Är du galen? Detta är ett gyllene tillfälle att sätta dit vår älskade Snape, synd bara på flickan. Vad tycker du, James?” sade Sirius och han, Remus, kände att han hade tolkat sin väns elaka flin på rätt sätt. När det hade gått en stund, det kändes som flera timmar, då han var nervös och generad, svaret var dock inte oväntat. ”Jag tycker som Sirius, vi skulle kunna sätta dit Snape riktigt ordentligt denna gång, vi får bara se till att Evans inte kommer i vägen.” sade James och ett mycket elakt flin hade spritt sig över hans läppar.

Det hettade i Remus ansiktet, han var nervös, generad och började tycka att hans vänner uppförde sig respektlöst. Jovisst hade Snape och James hatat varandra sedan dag ett, här på skolan, men det här kändes så fel. De gjorde lika fel som paret inne i klassrummet, men ändå skulle de inte ta konsekvenserna. Även om detta kändes skönt, för Remus, som faktiskt kunde riskera sin skolgång på det här sprattet, så kändes det samtidigt fel att inte ta konsekvenserna. Sedan kunde han inte heller hindra sina vänner, då skulle han bli tvungen att förklara mängder av saker och då skulle det komma ut att han var varulv och alla visste, varulvar hade svårt att få vänner bland trollkarlar. Skulle hans vänner stanna kvar? Den tanken korsade ofta hans tankar och svaret var alltid det deprimerade svaret, nej. Medan han brottades med sitt samvete hade hans vänner satt igång, Sirius stod och höll för dörren med Peter medan James tog i för fulla lungor och skrek ”elevodjur till turturduvor i fängelsehålan”. Om inte situationen hade varit som den var, så skulle han, Remus gett James riktigt mycket beröm för en så pass korrekt imitation av Peeves.

Innan han hann tänka, så hörde han en duns mot dörren, som inte gick att putta upp då Sirius och Peter stod och höll för dörren. Det lät som om de båda eleverna innanför fick panik, Remus som tyckte att sprattet räckte där puttade till sina båda vänner så att de föll till golvet. Innan han själv följde efter, så att han inte träffades av dörren som plötsligt sköts upp med ett stort brak. De fyra vännerna låg på golvet, i en hög och vågade knappt andas medan Snape och Lily sprang ut genom dörren, som skjuten ur en kanon. De kunde även börja höra de hasande stegen från vaktmästaren. James som var fast besluten att straffa Snorgärsen för hans dejt med Lily, lade ut sitt ben så att hans rival snubblade och föll pladask till golvet. Under tiden hade flickan sprungit ned längs med korridoren och försvunnit. Innan Snape han försvinna från platsen, så hade vaktmästaren hunnit i fatt honom och drog upp honom på benen i nackskinnet.
”Nu fick jag allt fast dig, din lilla smygare.” sade han elakt, till Snape som såg rasande ut.
”Det finns fler personer här, de lade fälben för mig. Jag lovar!” skrek Snape i ansiktet på den äckliga gubben som flåsade honom i ansiktet. Om vaktmästaren inte hade haft lika stor erfarenhet av en osynlighets mantel som en igelkott så skulle han kanske ha trott på den magre pojken. Men denna gång skakade han bara på huvudet och gick ned för korridoren, med Snapes nacke i ett hårt grepp.

När ljudet från vaktmästarens steg hade tonat bort, blev det en febril aktivitet i korridoren. Vännerna som nätt och jämnt hade varit gömda under manteln, började röra på sig. För hans, Remus del kändes det som om hjärtat hade lämnat sin vanliga plats och nu fortsatte sitt arbete uppe i halsgropen. Utan att tänka på något annat än att komma till säkerhet, sprang de upp till Gryffindortornet och vid den tjocka damen flåsade Sirius ut lösenordet ”Girlang” innan de tilläts stiga in. Andfådda, svettiga och nervösa tumlade de in allihop genom gången, där de hamnade i en hög. När de hade kommit i ordning, så märkte dem att de iakttogs. Iakttogs av Lily Evans, flickan vars ögon nu sköt blixtrar. Remus kände det som om en av piskande pilträdets största grenar hade slagit honom i magen och illamåendet växte upp inom honom. Nu var det bara att hälsa hem, trodde han.

Innan någon hade hunnit reagera, hade Lily slagit James rakt i ansiktet, innan hon med ögon som tårades av ilska gentemot den lilla gruppen. James försökte se vinnande ut men lyckades inte riktigt, gruppen, som hade haft ett förfärligt första äventyr kröp upp mot sovsalen. Skulle hon tjalla på dem? De pratade inte om vad han själv hade gjort, förrän de hade lagt sig, då yttrade Sirius sig och det utan någon bitterhet på rösten.
”Remus, varför” sade han, genom sänggardinerna.
”Jag drar gärna en gräns på vad som är ett skämt och vad som faktiskt kan skada andra. Om Snape råkar illa ut bryr jag mig inte jättemycket om, men Lily har aldrig gjort något mot oss.” svarade Remus, bestämt. Han kunde höra hur James grymtade instämmande, förmodligen kände han sig både dum och ledsen för vad han hade gjort. Kanske hade han fått James att skämmas över sina handlingar? Däremot så var han inte lika säker på att han hade lyckats med Sirius, som aldrig verkade ångra något han hade gjort.

De fyra vännerna somnade, illa till mods och följda av mardrömmar. Remus själv vaknade upp kallsvettiga i tanken på att han skulle få lämna Hogwarts. Men så blev det inte, det verkade inte som om Lily hade tjallat. För nästa dag flöt på, lika smidigt som vanligt och det tog inte lång tid innan vännerna gick ut på ännu ett nattligt äventyr, detta var mycket trevligare och efter varje gång, tyckte han att det var mycket roligare att smyga runt i skydd av manteln. Natten hade blivit ett olöst mysterium och slottet deras lekområde, istället för ett ställe där du utbildade dig. Det enda som inte hade förändrats till det bättre, var Snapes attityd till deras lilla grupp, den hade snarare blivit värre och även om han inte kunde bevisa det, så var Remus säker på att Snape visste att de fyra vännerna hade befunnit sig i korridoren den kvällen och att det hade varit dem som hade satt dit honom.

Remus tittade ut genom fönstret och upp på molnen under förvandlingskonstlektionen, om det var någon som skulle berömmas för sitt mod under hela deras äventyr så var det Lily. Ett leende klöv hans ansikte när han tänkte på varför hon inte hade tjallat på dem, kanske hon inte tyckte så illa om deras lilla vänskapskrets som det verkade? Även om chansen inte var så stor, så var det fortfarande ett kanske.

_________________________________________________________

Jag hoppas det duger, tyckte det lät rätt okej när jag läste de två sista styckena jag hade skrivit. Blev ett litet drama, i alla fall. Hoppas ni tyckte det var bra och ledsen, blev kortare än jag tänkt mig.

Men som sagt, hoppas det duger!

Oj jag missade helt att du hade uppdaterat tråden! Jättebra som alltid tycker mycket om ditt språk och ordförråd!

Tackar, älskar ALL kritik, god som dålig. Så länge den är konstruktiv.
Trevligt att ni fortfarande läser!

Skulle bara säga att det senaste kapitlet var ett av de sista på deras första år, så snart kommer jag gå in mer på det andra året. Skulle jag tro.

snälla skriv om det andra året och kanske alla andra år också snälla! meeeeeeeeeeeeer

Tanken var att jag skulle skriva om alla åren och kanske livet efter, om jag orkar skriva om livet efter Hogwarts.