Friends or not [SV][PG]

NY LÄSARE!!!!!!!!!!

Såååå bra snääla snäääla snäääääääla mer

sry! glömde bort er lite ;P

---------------------------------------
Kapitel 10

Världens chock slog emot mig. Det som Filip sade till mig lät som ett hemskt skämt, han måste skämta. Men jag visste samtidigt att Filip aldrig skulle skoja om en sådan sak. Han skulle inte plåga mig så, han vet hur jag är. Jag klev chockat upp från stolen och började gå långsamt bortåt. Försökte inte ens dölja hur dåligt jag gick, utan försökte bara komma till sjukhusflygeln. Men då slog tanken mig, om jag gick dit skulle jag behöva träffa mamma och pappa. Så jag bytte korridor och började gå in på okända marker. Mitt hjärta hade spruckit, jag kunde känna hur blodet forsade åt fel håll. Men samtidigt som jag ville bort från mamma och pappa, ville jag till Telle. Hur det nu än va så bestämde jag mig för att samla tankarna först och fortsatte gå. Jag hade ingen aning om vart i slottet jag var. Kraften i benen började svikta, chocken började släppa. Benen darrade kraftigt och jag sjönk ned vid en vägg. Jag visste inte vad jag skulle göra, jag visste inte var jag ville gå eller var jag var. Suckandes stängde jag ögonen och hindrade tårarna från att komma. Jag kände mig sviken, lika väl som en svikare. Telle, jag hade svikit honom! Jag skulle ha gått till honom, men jag tänkte bara på vad jag velat. Vilket hade varit att gå bort från mamma och pappa. Jag skämdes, jag borde ha tänkt på honom, inte mig. Bakom ögonlocken var allt svart, men tårarna försökte tränga sig fram. Men jag ville inte släppa fram dem, tårarna skulle vara hemligt begravda. Någonting lades plötsligt på mina axlar, på formen att döma var det en arm. Detta gjorde att tårarna kämpade hårdare, men jag kämpade tillbaka dem. Jag sa inget till vem det nu en var som satt bredvid mig. För det första vågar jag inte, för det andra orkade jag inte.
Ville han/hon något borde han/hon ju säga något. Till min lycka sades inget på en lång stund, vilket hjälpte mig att samla tankarna och ta med samman. Jag ville helst inte prata med personen alls, jag vågade knappt ställa mig upp.
”Hur är det?” sa en mörk stämma, eller ja inte mörk, mörk utan sådär som en killes sköna stämma låter.
Jag svarade inte, men jag hade en aning om vem det kunde vara.
”Hur är det?” upprepade sig killen i hopp om svar.
Jag tänkte inte svara men jag kunde inte bara ignorera honom heller.
”Jag… (suck) mår bra…” sa jag utan att kolla på honom.
”Jag tycker isåfall att du borde gå till din brorsa!”
Nu var jag bombsäker på att jag visste vem det var, men jag tänkte inte kolla upp på honom.
”Denice! Gå till honom!”
”Ja! Jag ska gå till honom, men INTE nu!” skrek jag på honom.
Jag hade slagit upp blicken och såg argt på honom. Sirius satt bredvid mig, förvånad över hur jag reagerat. Jag aktade mig noga med att kolla honom i ögonen, för det första som jag märkte när jag kollade på honom var hur snygg han var. Det var ju inte den första tanke man vill ha om en kille, som man ändå aldrig ska få.
”Ta det lugnt! Jag menade bara att jag tror din brorsa skulle vilja att du var där med honom!” försvarade han sig.
Jag svarade inte, men jag lade blicken på golvet.
”Kom, så går vi dit!” sa Sirius och innan jag hann reagera hade han tagit mitt ansikte och vänt det mot sig. Jag mötte hans blick. Han hade underbara gråa och varma ögon, men jag sänkte blicken så fort jag hade förmåga.
”Denice…” sa han och lyfte mitt huvud så långt högt att även om jag kollade ned skulle jag kolla på honom. ”… Telle behöver dig, okej?”
Hans röst var lugn och stadig, jag kände mig hemsk. Jag tog kontroll över mitt huvud och ställde mig upp. Sirius reagerade snabbt och vi var nu på väg mot sjukhus flygeln.
”Ehm… vet du vart du ska gå?” undrade Sirius.
”Nej,” erkände jag.
Sirius tog täten och snart var vi framme vid ingången.
Han kollade på mig, till mitt förtret rakt in i mina ögon och sa:
”Vänner?”
”Visst” svarade jag men sänkte blicken. ”Ses”
Jag gick snabbt in i flygeln, utan att kolla mig omkring efter mamma och pappa gick jag till Telle. Han såg inte ut att ha vaknat, han såg hemskt stängd ut. Jag satte mig på stolen vid hans säng och tog hans hand och kramade den hårt. Men jag fick inte en enda liten tryckning tillbaka.

Någon tog mig på axeln, jag riktigt hoppade till. Jag hade nämligen somnat, hade förmodligen bara sovit i några minuter.
”Denilica… Vi behöver prata!” hörde jag min pappas röst säga.
Jag brydde mig inte om honom, jag ville inte prata med honom.
”Denilica! NU!” sa han irriterat. ”DENILICA”
”NEJ pappa!” utbrast jag. ”Jag ska stanna med Telle!”
”Du kommer med mig unga dam!” sa pappa med en irriterad röst och tog tag i min arm.
”PAPPA, DU BORDE TÄNKA PÅ TELLE OCH SLUTA TÄNKA PÅ MIG! JAG ÄR ÄNDÅ INGET ATT HA!”
Pappa kollade konstigt på mig, men lät mig vara. Jag tog ett hårt tag om Telles hand och viskade i hans öra: ”Snälla Telle kom tillbaka, jag behöver dig, jag älskar dig! Kom tillbaka, snälla!”

snälla låt honom leva :o

Aa SNLLA låt honom leva! Btw meeet

Kapitel 11

Jag fick ingen respons. Telle vaknade inte, han rörde inte en muskel. Jag visste inte varför han var i någon form av koma och jag vet inte hur. Men jag tänkte inte fråga mamma eller pappa om hur det låg till heller. Dagen efter skippade jag lektionerna, jag tillbringade hela dagen med Telle. Ingen tvingade mig till annat heller. Jag letade efter en rörelse, efter en signal, efter något som visade att han fortfarande levde. Jag började känna mig tom inombords, jag kunde faktiskt förlora honom. Men det skulle jag inte klara av, jag vill inte vara egensinnad men jag kan inte leva utan Telle. Han är mitt allt, min stubbe, den som får mig att stanna. Jag har velat ta livet av mig flera gånger, jag passar inte in. Men Telle får mig att känna mig normal, han får mig att må bra. Om han skulle dö skulle jag dö inombords. Jag pratade inte med någon längre, varken Larry eller Filip fick kontakt med mig. Jag var koncentrerad på Telle, något fick mig att tro att jag kanske kunde nå honom telepatiskt. Men än hade jag inte fått någon ”kontakt”. Jag åt fortfarande inte så jag hade inte mkt energi, så jag somnade lite nu och då. Ögonlocken började återigen stängas och kroppen började somna.

”Miss McKnight … MISS MCKNIGHT… vakna!” ropade någon som lät som Madam Pomfrey i örat på mig. Jag vaknade till och kollade mig sömnigt omkring. Mina föräldrar och syskon var borta, bara Telle låg kvar i sängen framför mig, i samma ställning som innan jag somnat.
”Ja, Madam?” sa jag och gäspade.
”Nu när dina föräldrar är borta vill jag prata med dig!” svarade hon.
”Okej, om vad då?” frågade jag.
”Du äter dåligt, du har många nedsänkta egenskaper… du kan behöva läkarvård!” sa Madam.
”Jag äter dåligt för att jag mår dåligt, för att jag är orolig för Telle. Mina nedsänkta egenskaper är från att en blixt slagit ned i huvudet på mig. Jag behöver ingen läkarvård!” svarade jag. ”Vad är det för fel på Telle?”
”Jag vet inte riktigt, det är svårt när man inte vet familjehistorien. Men jag skulle tro att det är något liknande som Mr McKnight Eluandoré.” svarade Madam Pomfrey på min fråga.
Jag var tyst ett tag, hon visste inte. Stackars Telle låg här, utan att någon visste vad som var fel. Varför?
”Vad var det för fel på Larry då?” frågade jag med blicken fäst på Telles stängda ögon.
”Han hade ätit en giftig kaka, och hade fått en kraftig chock av något vi inte vet är än…” började Pomfrey innan dörren flög upp.
Inrusande kom pappa, han såg arg ut. Hans ansikte var spänt och hela han var stel.
”Jag behöver prata med dig unga dam!” skrek han.
Jag visste inte vad jag hade gjort, men brydde mig inte heller. Jag må vara väluppfostrad, men jag lyssnade inte nu, inte när Telle låg där. Inte när han var så arg.
”KOM!” Gastade pappa.
Jag satt bara lugnt kvar och kollade på Telle. Hans ansikte såg ut att ha ändrats, eller inbillade jag mig? Jag yttrade mig inte, jag kunde ju lika gärna inbilla mig men jag tror han såg mer sammanbiten nu.
”Nej” sa jag lågt.
Jag studerade Telles ansikte noga. Kanske skulle han röra sig igen. Men inget verkade hända.
”KOM, KOM NU!” skrek pappa.
”Nej, pappa, jag vill inte!” sa jag.
Jag kollade lugn men ledset på pappa, jag hoppades att han skulle förstå. Han verkade lugna ned sig lite, hans ansiktsuttryck blev mer avslappnat.
”Kom är du snäll, vi behöver prata gumman!” sa han istället, mycket vänligare denna gång.
”Prata här pappa!” svarade jag.
”Nej, vi ska ut ur salen helst, inte här!” fick jag till svar.
Jag suckade och följde honom ut.

Jag kom tillbaka in, jag haltade rejält. Madam Pomfrey gav Telle något när hon kollade åt mitt håll. Jag pekade på benet och gjorde en grimas, för att visa att det gjorde ont. Hon kom fram emot mig och hjälpte mig till stolen bredvid Telles säng. Jag sjönk ned på stolen och suckade av lättnad. Foten dunkade men blicken riktades mot Telle. Hans ansiktsuttryck hade ändrats IGEN. Han var mycket mer avslappnad nu!
”Madam…” Mer hann jag inte säga innan hon avbröt mig.
”Ja han har ändrat ansiktsutryck, han har fått smärtstillande. Han har fortfarande smärta någonstans och rörelse i ansiktet. Men det är även all den rörelse förmåga han har för tillfället.” sa hon.
Hon hade tagit av mig skon och börjat smörja in foten med någon smörja.
”Vad har du gjort?” frågade hon.
”Ramlat” svarade jag.
Jag tog Telles hand och viskade i hans öra:
”Telle, jag behöver dig, pappa… pappa har börjat igen. Telle, kom tillbaka, du behövs! Jag behöver någon som stöttar och hjälper mig! Snälla kom och hjälp mig!”

tycker så synd om henne mer

Kapitel 12

Just som jag vaknade dagen efter kom någon in i rummet, en svarthårig typ. Jag kollade vem personen var, jag såg små ryckningar i Telles hand. Jag kände att han försökte hålla min hand. Han var kvar, jag blev så glad.
”Madam Pomfrey!” ropade jag glatt.
Jag hörde inga fotsteg men jag kände att någon stod bakom mig. Jag log mot Telle, jag brydde mig inte om vem det nu än var bakom mig.
”Dennie, kom med mig” sa någon med silkes len röst bakom mig. Jag rös till av tonfallet, men blickade bakåt. Pappa stod där, han såg ledsen ut.
”Nej pappa, jag tror Telle vaknar!” sa jag och tittade på Telle. Han såg ansträngt ut och han höll faktiskt i min hand, det kändes.
”Madam Pomfrey” ropade jag igen, högre.
Jag hörde hennes fotsteg, jag hörde också att pappa började röra sig nervöst.
Pomfrey kom fram och såg frågande på mig.
”Han håller i min hand! Han håller på att vakna!” sa jag glatt. Jag släppte taget om hans hand för att visa, han höll i mig. Pomfrey verkade förvånad men började genast fixa saker.
”Snälla Dennie, jag behöver prata!” hörde jag pappa säga bakom mig.
Jag suckade, lade försiktigt ned Telles hand och gick med pappa ut.

Jag var på väg tillbaka till sjukhusflygeln. Jag haltade igen, jag mådde uruselt. Mitt i gången kom det ett gäng med killar, klockan var säkert elva på kvällen nu, så det var säkert Prefekter eller ordningsmän. Men fram kom slytherinare, jag visste detta för jag såg Filip bland dem. Jag gick förbi dem och nickade kort mot Filip. Han kollade knappt mot mig, men jag orkade inte tänka så mycket på det.
”Vänta!” hörde jag någon säga bakom mig.
Jag vände mig om, sakta. Gänget hade vänt sig om mot mig, jag tog inte upp ögonkontakt med någon. En av killarna gick fram till mig och viskade något. Men han valde fel öra, så jag hörde inte ett dugg.
Jag stod kvar, utan att röra en min. Vad annars kunde jag göra? Killen hade gått tillbaka till resten av gänget, i väntan på reaktion. Filip gick fram och viskade något till honom. Tillbaka fick Filip en blick som sa ”Vad fasen pratar du om?”
Jag vände mig om, jag orkade inte vänta på vad de nu tänkte säga eller göra. Då kände jag en enorm smärta i ryggen. Jag tror jag fick en förbannelse av något slag på mig. Plötsligt hör jag någon prata, lågt men hörbart.
”Så ni ger er på sårbara, ensamma tjejer ni! Inte trodde väl jag att ni skulle sjunka SÅ lågt!” Jag hörde vem det var, det var James! Jag trodde aldrig att jag skulle vara så glad över att höra honom, eller någon annan i hans gäng.
Jag kunde inte röra mig, jag tror det var meningen med förtrollningen, men det irriterade mig. Jag hörde förtrollningar fara genom luften, och jag kände att hälften var skickade på mig. Jag kunde känna hur sår skars upp och blodet rinna ut ur kroppen. Men jag kunde också känna att jag, även om jag inte förtjänade dem, hade bra vänner.

Efter ett ton av förtrollningar hörde jag en skarp röst eka:
”INGA FÖRTROLLNINGAR I KORRIDORERNA! VARFÖR ÄR NI ALLA UPPE SÅ SENT?”
Det blev tyst, eller så pratade de så lågt att jag inte hörde vad de sa.
Jag märkte att någon stod bredvid mig. Snart hörde jag någon viska: ”Allt är bra nu, hoppas du vill vara kompis med oss efter detta!”
Det var Sirius, det hörde jag, det var förmodligen han också som gav mig min kropp tillbaka. Jag kunde röra mig igen! Jag kämpade mig upp på fötterna. Vilket i sig var svårt, och hamnade öga mot öga med killarna. Jag sänkte blicken, men mumlade fram ett tack.
”Kan du berätta varför du inte kan se oss i ögonen? Det är ganska irriterande när du alltid kollar bort när du pratar med oss!” sa James.
”Mm… Sen, men jag vill kolla till Telle först!” sa jag kort.
”Har han börjat vakna?” frågade Remus frågande.
”Ja” svarade jag och började långsamt gå mot sjukhusflygeln. ”Vad hände med alla andra föresten?”
”Professor McLloyd tog med slytherin gänget till rektorn, och vi skulle ta dig till Madam Pomfrey.” sa Remus oroligt.
Jag sa inget, jag kämpade med att gå. Benen ville vika sig under mig och det värkte i hela kroppen.
”Vill du ha hjälp?” frågade Sirius.
”Nej tack” svarade jag kort.
Vi var framme, det tog inte lång tid, även om jag tog lång tid på mig.
Jag fick en chock när jag kom in, Telle stod upp. Det såg ut som han väntade på mig. Han såg väldigt orolig ut av någon anledning. Jag blev så glad att jag så snabbt jag nu kunde sprang fram till honom. Han mötte upp mig och kramade om mig.
”Sluta skräms Denne! Jag höll på att dö när du inte var här, efter det du berättat medan jag var i koma!” viskade han.

MMMMMMMMMEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEERRRRRRRRR!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! *bevakar* Snälla skriv meeeeeer!!!!