Tystnaden mellan stjärnor

Vilket underbart kapitel! Har läst, men inte haft tid att kommentera. (Vi kan det via ugglan, om det är okej.)

I alla fall så var det ett bra kapitel! Man kan undra vad som finns i rummet. Gillar hur du lyckas skapa en cliffhanger.
Något mystiskt är det. Får se vad som händer i nästa avsnitt.

Lite tips:



"Nej, jag gillar faktiskt tanken på att magiska hjärtan kan dyka upp där vi minst anar det," sa Felicity och blundade för att "läsa" tebladet. “Det är ju så magi fungerar”.


Flytta in punkten innanför citationstecknet.

"Nej, jag gillar faktiskt tanken på att magiska hjärtan kan dyka upp där vi minst anar det," sa Felicity och blundade för att "läsa" tebladet. “Det är ju så magi fungerar.”

Amelie svalde hårt, hennes blick fäst vid den mystiska dörren, som om den när som helst skulle börja röra på sig. "Så han lämnade något kvar.”, ”Och vi ska därför hitta det?”

Jag skulle vilja ta bort några skiljetecken, så det ser naturligt ut.


Amelie svalde hårt, hennes blick fäst vid den mystiska dörren, som om den när som helst skulle börja röra på sig. "Så han lämnade något kvar. Och vi ska därför hitta det?”

Det var allt.

Jag sitter och undrar över en sak. Är det tänkt att det ska bli något triangeldrama mellan Alvie, Felicity och Amelie? Det är en sådan känsla jag har fått, men jag kan ha fel.

Shitt vilken berättelse! Det var länge sedan jag var såhär fast i något
Kan känna igen mig till viss del i Amelie, att liksom känna att man vill förändras lite i taget men hur svårt det kan vara. Älskar verkligen ditt målande språk också, vill så gärna kunna skriva så!
Ser verkligen fram emot nästa kapitel ♥

Kapitel 11. Rummet som vet

Rummet andades.

Inte bokstavligen, det fanns inget drag, ingen vind, inte ens en skiftning i luften, men ändå kändes det som om något där inne drog ett långsamt, djupt andetag. Det fanns en närvaro, som om stenarna i väggarna, nedslipade genom århundraden, hade sett för mycket. Som om det kalla golvet mindes varje steg som någonsin passerat över det och varje hemlighet som viskats i mörkret.

Luften var tung, nästan vibrerande. Det var mörkt, men inte tomt. Mörkret var fyllt av en osynlig närvaro, som om själva skuggorna lutade sig närmare.

Felicity var först att bryta tystnaden. Hennes röst var låg, men ändå klar nog att lysa igenom stillheten. "Jag får samma känsla som när man drömmer men vet att man drömmer."

Ingen svarade. Orden hängde kvar, och de andra kände det också. Den där nästan surrealistiska känslan av att verkligheten fanns, men bara precis.

Rummet var runt, perfekt cirkelformat, som om någon med avsikt såg till att inga hörn kunde gömma något. Inga fönster, inga dörrar förutom den de kommit igenom. I mitten stod en cirkulär pelare, som om den vuxit upp ur stengolvet. Ytan skimrade svagt, inte som metall eller glas, utan som vatten i en skugga som om den var levande.

På den vilade ingen spegel, ingen bok, ingen artefakt, inga runor.

Bara en blå låga, stilla och ljudlös. Den brann som om elden inte behövde syre, som om den brann inom sig själv.

Amelie gick långsamt fram, som om varje steg och varje rörelse vägdes av rummet. Lågan kastade ett svalt ljus över hennes ansikte och när hon närmade sig lågan, kunde hon se sin spegelbild i elden. Men det var inte hennes nuvarande ansikte hon såg.

Det var hon, yngre, elva år, ensam. Regnet strilade ner över en grå innergård, händerna hårt knutna och en alldeles för stor gråblå jacka. Hennes blick var tom på ett sätt som skar igenom all tid mellan då och nu.

Hon visste exakt vilken dag det var.

Minnet slog henne som ett hugg i bröstet. Så skarpt att hon instinktivt drog efter andan.

"Den visar minnen", viskade hon, nästan som om hon var rädd att lågan skulle höra henne. "Sådana jag inte försöker minnas."

Alvie närmade sig från andra sidan. Hans skugga skar genom det blå ljuset och i lågan såg han inte sig själv, utan Amelie. Inte den Amelie som stod framför honom, utan den som funnits i spegelvärlden. Ensam. Rädd. Men ändå bärande på hans namn, som om det vore en tyst hemlighet som hon inte vågade uttala.

"Det visar det som definierar oss", sa han. "Det vi inte vågar säga högt."

Felicity tog ett försiktigt steg fram, nästan motvilligt. I lågan såg hon en dimma som sakta omvandlades till en annan version av sig själv. En flicka som skrattade högt, men ögonen som vid en närmare blick såg tommare ut. Hon såg hur leendet växte sig bredare i när ingen såg henne, som om hon försökte trolla bort en sorg hon inte ens ville erkänna.

Felicity backade ett steg och såg blekare ut.
"Det här är inte kul längre."

Amelie lade försiktigt handen på pelaren, ytan var sval. Hennes röst var stadig och klar, även om hennes hand darrade svagt, "Vad är det här egentligen?"

Och då hördes en röst. Inte från väggarna, inte från golvet, utan från själva lågan. Den var dov, mjuk, nästan sorgsen.
”Ni såg in i spegeln som speglar val. Nu ser ni in i elden som bränner masker.”

En kyla kröp igenom deras ryggar. Alla tre frös.

Rösten fortsatte, "Den som ser sig själv och inte blundar, är värdig att minnas. Den som försöker fly, kommer bara gå i cirklar."

Lågan pulserade till, som ett hjärtslag. Sedan dog den, tyst utan rök, som om den aldrig varit där.

Och plötsligt, var rummet bara ett rum igen. Kallt. Stilla. Inget magiskt återstod.

Men ingen av dem var densamma som innan.

De vände sig om och gick ut i tystnad. Men deras steg ekade lite för hårt i korridoren, som om tornet hörde allt.

På väg tillbaka till tornet stannade Amelie plötsligt vid trappen, något fick henne att tveka. Hon såg ut genom korridoren, där månskenet fortfarande silade genom de stora fönstren längre bort i korridoren. Det silverblå månskenet lade sig över hennes ansikte som en tunn slöja. Hennes hjärta slog lite snabbare, en rytm som hon inte riktigt kunde styra. Något inom henne kändes osäkert, som om något ville bryta igenom, men hon var inte redo att lyssna.

Felicity, som gick efter Amelie, såg också ut genom fönstret. Hon lät blicken vila på månen och slogs av hur den dominerade natthimlen. Den såg så kraftfull ut, som om den vore nattens sol, medan stjärnorna bara var bleka nålstick i jämförelse. Men hon visste ju sanningen. Månen var egentligen mörk och kall, den hade inget eget ljus, utan var bara som en spegel som reflekterar solens strålar för att hålla mörkret borta från jorden. Den gjorde sitt jobb, precis som alla förväntade sig.

Hon såg på de små stjärnorna som tindrade i bakgrunden. De brann av egen kraft, med en eld som kom inifrån, men deras ljus nådde knappt fram. De bleknar bredvid månens lånade glans. Felicity undrade hur det skulle kännas att få vara en stjärna, att få lysa bara för sin egen skull, även om det var svagt, istället för att ständigt visa sitt ljus för att reflektera den glädje som andra behövde se.

Alvie hade gått några steg i förväg och hann halvvägs uppför trappan innan han märkte att de inte följde med. Hans blick var mild, men frågande. “Har det hänt något?”

Felicity vände sig mot honom och verkade nästan överraskad, som om hon vaknade ur en djup dröm. “Haha, nej, det är inget, jag bara tyckte stjärnorna var fina! Har du sett hur det ser ut här ute? Jag tror jag behöver gå till sovsalen nu, känner mig ganska trött efter allt. Vi ses imorgon.”

“Sov gott” svarade Alvie med en förvirrad blick, som om han inte riktigt trodde henne. Men han struntade i den tanken efter att Felicity gick tillbaka till sin sovsal. Han vände blicken mot Amelie, som inte verkade ha reagerat på något de hade sagt.

"Allt okej?" frågade han tyst, rösten låg och försiktig, som om han ville ge henne utrymme, men ändå inte helt kunde låta bli att undra.

Amelie drog ett djupt andetag och mötte hans blick. Hennes händer var något darriga, men hon visste inte riktigt varför. Kanske var det för att hon fortfarande inte var säker på vad hon kände, eller kanske var det för att Alvie, med sin närvaro, alltid fick henne att känna så mycket mer än hon ville erkänna. "Jag... jag vet inte om jag är redo att prata om det här just nu," sa hon, rösten mjuk, men också beslutsam. "Men vi kan ta det senare, när det känns mer... rätt."

Alvie nickade, hans blick var förstående, och han gav henne ett litet leende som inte kändes pressande. "Det är okej. Jag finns här när du är redo."

Amelie släppte ut ett lättat andetag och, utan att säga något mer, fortsatte hon att gå mot trappen. Men den här gången kändes det inte lika tungt. Alvie var där, och det var allt som betydde något för stunden.

Kvällen var stilla i Ravenclaw-tornet. Felicity satt en stund vid fönstret närmast hennes säng och tittade ut på stjärnorna igen, men tröttheten kom ikapp henne. Hon sträckte på sig och gäspade, vände sig om och sa tyst för sig själv, "Jag tror jag ska gå och sova. Jag vill inte vara den som ligger och tänker allt för länge." Hon sträckte sig efter sitt täcke och blundade. Det hade varit en lång dag, full av oväntade känslor som fortfarande ekade i bröstet. Hon blundade och kände hur tröttheten sänkte sig över henne. Tystnaden som fyllde rummet kändes plötsligt lugn och det tog inte lång tid innan hon somnade.

När Amelie och Alvie var framme i sällskapsrummet, var det som om tiden plötsligt blev långsammare. Alvie slog sig ner i en soffa i sällskapsrummet och läste, han hade för mycket tankar i huvudet för att kunna sova, han bläddrade igenom boken men han verkade inte läsa utan mer se på bladen.

Amelie satt tyst vid elden, och Alvie, lade bort sin bok och såg på henne.

"Jag tänkte att vi inte behövde hålla uppe fasaderna när hon inte var här", sa han efter en stund, rösten låg men ändå lätt.

Amelie såg på honom, en liten rynka mellan ögonbrynen. "Inte för att jag hade något att dölja."

Han log svagt, men hans blick var allvarlig. "Det handlar inte om att dölja. Mer om att vara sig själv, utan att behöva förklara allt."

Tystnaden fyllde rummet, men det kändes inte lika tungt som förut. Det var en sorts lättnad i att bara vara där, utan att någon förväntade sig något. Alvie gick och satte sig på stolen bredvid Amelie och de båda tittade på elden en stund, som om varje flamma bar på sina egna hemligheter.

"Jag tror jag förstår," sa Amelie plötsligt. "Jag gillar att vara förberedd, att ha kontroll. Men ibland… behöver man inte vara förberedd. Ibland kan man bara vara."
Alvie nickade, hans blick mjuk. "Exakt. Och du behöver inte ha alla svar just nu."

Amelie drog ett långsamt andetag och lät axlarna sjunka, som om något inom henne äntligen gav efter. "Jag är inte säker på vad det innebär för oss, för mig... men jag börjar förstå att jag inte behöver ha allt planerat för att det ska vara okej."

Alvie lutade sig fram och mötte hennes blick. "Och du vet att jag är här, om du vill prata om det."

Amelie var tyst en stund, men så nickade hon svagt. "Jag vet. Och... det betyder mer än du tror."

De satt där länge, inte nödvändigtvis tysta, men inte heller prata om något stort. De bara fanns där, en liten stund av lugn i en värld full av förändringar.