Lumos :3 & LeoisLazyy

"Du gjorde verkligen det va?" Frågade Benjamin och fnös. Innerst inne ifrågasatte han egentligen sig själv. Var inte nu det rätta tillfället för honom att faktiskt sluta fred med henne och skaffa sig en potentiell vän? Han grunnade på det under tystnad ett tag i ett halvt desperat att försöka komma till freds med sin inre konflikt. Hur svårt kunde det vara?
"Förlåt för att jag sprang in i dig", muttrade han ett uns motvilligt och började sakta in stegen när de närmade sig Hagrids stuga. Det rök i skorstenen och pumporna i grönsakslandet såg massivare ut än de någonsin gjort innan. Atmosfären under dessa lektioner var alltid härlig, det var nog bara läraren han ifrågasatte.

"Det är lugnt", mumlade Hailey och stannade in framför Hagrids stuga. Han var redan ute och vinkade glatt åt deras håll.
"Redan här? Bra. Resten borde vara här när som helst. Jag har de perfekta varelserna för er idag, var så säkra!"
Hailey tvingade fram ett vänligt leende mot Hagrid, men när han vände sig om mot hans hund Fang, så skickade Hailey en osäker blick mot Benjamin, och då hon kände att det var lika bra att de lärde sig att prata med varandra då de ändå skulle patrullera tillsammans så öppnade hon munnen.
"Är det bara jag, eller känner du också på dig att varelserna kommer att vara allt annat än perfekta?", viskade hon.

Under den korta period Hagrid talade kände Benjamin hur en klump började bildas i magen på honom. Om det var någonting han hoppats på så var det en teoretisk lektion, inte en praktisk. Han mötte diskret Haileys blick och skakade på huvudet medan han suckade inom sig.
"Jag skulle nog förbereda mig på det värsta om jag vore du", sade han så tyst att det knappt var urskiljbart. Det surrade omkring den lilla folkskaran - alla väl medvetna om att de troligen skulle bli utsatta för livsfara inom en snar framtid. Han vände sig mot henne igen.
"Men kan han verkligen slå de där sprängstjärtskrabborna?", fortsatte ha lågmält och himlade med ögonen.

Hailey ryckte på axlarna.
"Hagrid verkar inte ha samma uppfattning som alla andra vad gäller vad som är monster eller kramigt."
Hon avbröts när Hagrid slog ihop händerna.
"Sådär, ja. Idag ska vi ha en lektion om enhörningar."
Alla runt omkring Hailey och Benjamin såg minst lika förvånade ut som Hailey kände sig.
"Var det bara det?", viskade hon till Benjamin. "Jag trodde det skulle vara mycket vä-"
"Låt er inte luras av enhörningens vackra utseende.", fortsatte Hagrid. "De är otroligt stolta varelser och tål inte respektlöshet. Dessutom har det visat sig att enhörningarna föredrar häxor mer än trollkarlar, så jag vill be er att vara extra försiktiga." Han nickade mot killarna i klassen.
"-...och där kom det otrevliga, ja", muttrade Hailey mest för sig själv och Benjamin, och hon kunde höra de nära henne låtsas hosta för att kväva deras skratt.

Benjamin lade armarna i kors och tittade på Hagrid med en mordisk blick.
"Så nu ska han alltså försätta mig för fara medan du blir åtminstone en aning skonad...jag har faktiskt ingen lust att bli spetsad av ett enhörningshorn", knotade han bittert och gav henne en snabb blick. Även om han inte ville medge det var även han lätt road av det hon precis sagt men den glädjen varade inte länge. Hagrid hade rört sig bort mot husknuten och vinkade dem entusiastiskt till sig med en stor hand. Det var inte en munter skara elever som följde efter honom.
"Jag lovar att han kommer tvinga oss att gå fram till dem och hälsa", klagade han en aning för högljutt.

Hailey suckade för sig själv över Benjamins gnäll. Var han tvungen att vara så jobbig? De gick runt husknuten och fick syn på tre enhörningar, varav en bara var ett guldfärgat föl. De hade stått och betat, men höjde genast på huvudet när de hörde Benjamins klagomål. Den ena av dem slängde irriterat med huvudet och tog ett hastigt steg framåt, men professor Hagrid höll genast tillbaka den. Han vände sig mot dem.
"Slå upp kapitlet om enhörningar i era böcker. Där står det mesta ni behöver veta."

Benjamin gav Hailey en långdragen, bister blick innan han drog fram sin lärobok från väskan han bar på. Det tog sin lilla tid då han inte hade någon större lust att bli biten i fingrarna av Monsterboken om monster . Vem i hela världen, åsido Hagrid, skulle få för sig att köpa in en sådan bok i kanske hundra exemplar? Han skakade på huvudet för sig själv och slog upp kapitlet om enhörningar varefter han började scanna sidorna.
"Hur fick han ens tag på dem?" Frågade han tyst och vände blad. "Enhörningar är skygga djur och undviker helst mänsklig kontakt", fortsatte han och sneglade lite på de silvriga, med undantag fölet, djuren.

Hailey ryckte kort på axlarna.
"Jag antar att vi aldrig får reda på det. Hagrid är ja... Hagrid."
Hon strök monsterboken om monster längs bokryggen och den slogs lydigt upp i hennes famn. Hon bläddrade hastigt till kapitlet om enhörningar.
"Glöm inte att vara uppmärksamma!", ropade Hagrid. "Allt som ni gör det här året kan komma upp på era FUTT. Sätt igång nu!", log han innan han backade undan några steg för att ge plats åt alla elever.

"Du säger det som om det vore en bra sak", sade Benjamin och tittade skeptiskt på enhörningarna som nu var fullt synliga. De var förvisso vackrare än de varelser Hagrid brukade ta med sig till lektionerna, men de var ändå inga kramdjur. Han fortsatte att bläddra bland sidorna som handlade om enhörningar i några minuter tills han läst igenom den viktigaste faktan några gånger.
"Är du nervös inför FUTT?" Frågade han Hailey utan att titta på henne.

Hailey grimaserade.
"I det här ämnet? Ja, skojar du? Hagrid kan ta med sig de värsta varelserna på den här planeten och när alla misslyckas kommer han att säga att de egentligen inte var så farliga."
Hon lade undan sin bok och klev självsäkert, men ändå lugnt fram mot den ena enhörningen. Hon var tvungen att lita på sig själv. Annars skulle den testa henne, och om hon gick fram för fort så skulle den bli irriterad. Enhörningen ryggade genast undan. Öronen låg platt bakåt över huvudet, och den borrade upp näsborrarna.
"Lugn..", viskade Hailey. Hon sträckte långsamt fram hennes hand för att låta enhörningen nosa på henne, och den tog några långsamma, skeptiska steg framåt. "Duktig pojke.."