[PRS yehet och Levi_Nikiforov]

Ännu en rysning går längs ryggraden. Han kan inte neka att han blir rätt nervös av Taehyung när han gör såhär. Han är så rättfram, men ändå försiktig på samma gång. Och nu när dessutom håller hans hand. Han vet inte varför, men Jimin har alltid haft en liten grej när folk höll hans händer, det bara kändes speciellt. Han kan känna Taehyungs varma andetag mot kinden då han viskar.
Inte förrän då känner han lukten. En hemsk andedräkt som har en stark, genomträngande doft. Han vet egentligen vad det är, den lukten har blivit så bekant nu, men han försöker skjuta bort det. Nu är inte rätt tidpunkt att tänka på det. Han lutar sig in mot Taehyungs öra.
"Åh jag kan nog lära nån som du ett och annat." viskar han lågt. "Du tvivlar väl inte på mig?" viskar han lågt. Taehyung hade placerat andra handen vid hans hår, och nu drar han två fingrar igenom det

Taehyung kan känna hur den yngre spänner sig i en kort stund, innan han öppnar sin mun igen. Han märker också hur Jimins näsa rynkar på sig en aning, han förstår att det är på grund av alkoholen och cigaretten. Taehyung som försökt att sänka lukten med tuggummi. Han har iallafall alltid älskat att göra människor nervösa, eftersom att han vet exakt vad det är han ska göra. Taehyung låter ett litet skratt komma ur hans mun, när killen mittemot honom frågar om han litar på honom. Han ignorerar frågan och går istället tillbaka till det han sagt innan.
"Nån som mig?" upprepar han utan att ta bort sina fingrar från den andres fluffiga hår. Han måste erkänna att det är lent, och doftar förvånansvärt gott, men det behöver han inte berätta. "Kan du berätta vad du menar med det."

Först vet han inte riktigt vad han ska svara. Det är både så att det finns mycket att peka ut, plus att det liksom bara slank ur honom, utan att tänka riktigt. Han vill lekretas lite med Taehyung, men inte för mycket, bara för att få mer uppmärksamhet av honom.
"Måste jag verkligen förklara?" säger han till slut lågt. "Du vet nog vad jag menar egentligen..." Han tystnar och andas ut ett tungt, varmt andetag vid den andres öra.
"Eftersom att du undvikit att svara på min första fråga antar jag att jag måste lära dig att dansa, men du kan ta efter mer saker av mig än dans..."
Han backar några centimeter för att kunna se Taehyung, som fortfarande inte släppt hans hand, i ögonen igen. Ett par mörka ögon granskar honom återigen under den bruna luggen.
"Och om du nu gärna vill veta vad jag menar får du väl illa tvunget lära känna mig." Han ler. "Om jag tackar ja, så är den stora frågan vad jag vinner av det här..."

Det blir lite svårt för Taehyung att bestämma sig om vad det är han ska säga här näst. Ärligt talat så har han ingen aning om vad han är för slags typ, han har som två olika personligheter. Och Taehyung känner inte så många som har det. Den brunhåriga killen bestämmer sig för att inte ta upp det heller, han vill inte bli seriös.
"Du vinner mig," skämtar han med ett brett leende. Det är inte direkt sant, men ärligt talat så kunde han inte komma på något bättre att svara. Jimin vinner inte honom, alls. Taehyung har mycket svårt att tro att han kommer vilja fortsätta umgås med den yngre längre än en månad. Ja, Namjoon, Yoongi och Amber kan han tillbringa varje sekund av varje dag med, men det är för att de är hans vänner. Taehyung brukar nämligen tröttna på de han blir tillsammans med.

Det var något sånt svar som Jimin hade väntat sig att få redan innan han ställde frågan, ett kaxigt självsäkert svar, rätt douchigt, men det är ändå bra att ställa frågan, för om han inte verkar jätteintresserad av att vara med Taehyung så brukar man automatiskt bli mer intressant, det är bara så majoriteten av mänskligheten funkar. Många gör det olika mycket, och många skulle neka det, men de gör det nog undermedvetet ändå. Det är i alla fall så Jimin ser på det. Han backar lite till.
"Jahå, men jag är inte säker än om det är en vinst eller inte."
Nu var det för mycket för Jimin. Han hade varit självsäker och flörtig ett tag nu, men det kändes fortfarande lite ovant, så mitt i meningen bubblar han upp i ett litet skratt. Det var nog inte så bra, det kan kanske ses som rätt töntigt och det kommer säkert se ut som att han skrattat åt sin egen kommentar, (vilket han egentligen gjorde lite grann), men det kändes bara lustigt på nåt sätt. Den här sidan av sig själv hade han inte sett så mycket, men Jimin kan vara lite konstigt med sånt ibland. Folk som har sett honom på både föreställningar och utanför har tyckt att han inte verkar som samma person. Ena sekunden kan han vara extremt mogen, seriös, se tuff ut och frivilligt dra upp tröjan när han dansar för att visa upp sig, medan de andra gångerna då han beter sig extremt mjukt och bubbligt, och ibland är han så blyg att han inte ens kan försöka sjunga utan att få en fniss attack eller nåt, än mindre visa bar överkropp. Båda händer både på och av scenen, och Jimin har inte tänkt på det själv innan några påpekade det för honom. I de flesta fallen tänker han inte på det, varken under eller efter, men ibland kan han tänka tillbaka på något han gjorde för bara några dagar sen och undra vad han tänkte då.

Det lilla fnisset som Jimin tillåter komma ut, får hela Taehyungs ansikte att mjukas ner. Hans breda leende blir till ett litet svagare, men genuint, det är inte fejkat den här gången. Den brunhåriga killen öppnar munnen medan han låter sin hand lämna den yngres lockar. Han lägger den istället framför Jimins mun medan han skakar på huvudet med en ledsen min, som den lilla hundvalpen han egentligen är.
"Nu sårade du mig," berättar han och lägger sina armar i kors över sin gråa tjocktröja. Taehyung är tyst en liten stund innan han vänder sin blick från golvet till de nu bekanta ögonen. Hans fejkade ledsna min ändras till hans självsäkra flin igen. "Men vi båda vet att det helt klart är en vinst~" ännu en gång låter han sig själv titta över axeln på sina två vänner, som nu håller på att tjafsa om något. Taehyung blåser försiktigt upp sin bruna lugg från ögonen innan han ser tillbaka mot Jimin.

Jimin fnissar till lite igen av Taehyungs reaktion.
Sedan funderar han. Ska han säga ja? Det är ju ett perfekt tillfälle att spendera mer tid med Taehyung, men han hade aldrig lärt ut någon något förut, så han vet inte riktigt hur han ska börja. Och andra sidan kan han lära sig mycket av att hjälpa Taehyung, så det är ju bra.
"Fine." säger han till slut och ler. "Jag gör det. Jag kan också lära mig ett och annat av att undervisa, så jag ser inte mycket dåligt med det egentligen."
Sen så kommer han och tänka på något, han glömde nästan. Han kan inte lämna huset för länge vissa dagar, han har ett ansvar där. Någon som han måste kolla till lite då och då.
"Men jag har några villkor." lägger han snabbt till. "För det första så kommer jag vara lärare, vilket betyder att jag bestämmer." Han lägger handen på höften och huvudet på sned. "Men det antar jag att du är okej med? Du behöver inte oroa dig, för jag råkar vara snäll och jag bits inte..." Han biter sig i underläppen.

Taehyung höjer på ena ögonbrynet medan han noga lyssnar på den yngres villkor.
"Visst, du bestämmer," berättar han och nickar enkelt för att sedan lägga sina händer i fickorna på sin gråa tjocktröja. Han skrattar till för sig själv, på grund av ironin i det Jimin sagt. Hur han inte bits, men så biter han sig i sin underläpp. Ännu en gång bestämmer han sig för att inte ta upp det. Taehyung drar sedan upp en ut av sina händer ur sin ficka med en enkelt liten lapp med sitt nummer och stoppar ner den i bröstfickan på Jimins jeansjacka. "Du lär behöva den där, eftersom att vi kommer umgås en hel del tillsammans. Den sjuttonåriga biter i sin egna underläpp när han ser ner på Jimin, han börjar undra om han kanske borde fråga om han vill hänga med nu.

Jimin behöver inte ens kolla för att inse att Taehyung just gett honom hans nummer. Han har fortfarande inte riktigt förstått vad han gjorde för att få det, men nåt bra gjorde han i alla fall! Han hade liksom bara strukits med av atmosfären och humöret som låg i luften, och så vips så hade han Taehyungs nummer.
"Jag antar det." svarar han och ler ett litet leende.
Det är fortfarande något som känns fel. Hela det här känns fortfarande inte rätt, det här att såra någon med flit. Jimin har alltid varit en sån person som bryr sig om andra människor väldigt mycket, ibland kanske för mycket. Men han vill tänka att han gör det här för att han bryr sig om JungKook, och om han kanske måste såra någon annan på vägen för att göra honom glad igen så är det kanske värt det. Världen är så orättvis, så han antar att det är det han kan göra i den här situationen. Alla kan inte alltid få som de vill. Ändå hade konversationen med Taehyung inte gått som han trott. Det kändes inte som han väntade sig, och han trodde inte att han skulle bli så, inne i det. Kanske inte inne som att de pratade om djupa ämnen, långt ifrån, men han blev inne i det på ett annat sätt.

Taehyung nickar enkelt innan han borrar in sin blick i Jimins ögon på nytt.
"Hänger du med nu?" frågar han, Taehyung kan verkligen känna Namjoons starka blick på sin rygg, vilket är obehagligt. Även om han inte skulle erkänna det. Skolan har inte slutat än så han är inte helt säker på om han kommer få med den yngre eller inte. "Jag hörde att en karneval skulle öppnas i stan idag, inte en perfekt plats att dansa på kanske, men ändå." ler den äldre killen och kliar sig bakom nacken, han vill verkligen gå på den karnevalen. Han vill verkligen ha sockervadd, och vinna något från maskinerna. Taehyung skulle slippa låna Namjoons pengar om han gick med Jimin istället.