Privat mellan Masato och Cipriano

De sprang efter henne och de såg sina vänner som kom precis upp och en sprang rakt in i tjejen och sa.
- Ups, var jag ivägen?
Varför har du så bråttom?

Nora skrek till och såg på männen med stora ögon.
"N-nej... Jag vill prata med er kapten." sade hon, försökte låta så självsäker som möjligt.

En av de unga männen flinade och sa.
- Skit inte det också.

Den äldre av den såg på honom och sa.
- Hon vill prata med Kaptene,

Han vände sig till henne sa.
- Då får du följa med utan att försöka med något gullet, vi måste hedra våra regler.

Han tog sedan tag i henne och drog henne ut genom dörren.

(Ska logga ut, ska sova, god natt)

Nora såg mellan männen och svalde hårt. Hon nickade lite och försökte dra sig loss från mannens grepp.
"Snälla, rör mig inte. Jag följer med men rör mig inte." bönade hon och tog ett djupt andetag.

Mannen skrattade och släppte henne men i stället för handen så drog alla sina pistoler innan de fortsatte gå.

Nora svalde håra och såg osäkert på pistolerna. Hon drog en hårslinga bakom örat och la bittert armarna i kors över brösten.

Männen fortsatte gå i snabbt tempo och undvek kanonkulorna som fortfarande sköts från det svarta fattyget och männen sa.
- Raska på, vi vill väl inte att du ska träffas av en kula.

Nora himlade med ögonen och blängde på honom.
"Snälla, jag tror en kanonkula är bättre sällskap än er." sade hon kort.

Männen bara flinade och sa.
- Antingen går du fortare eller så sliter vi dig till livbåten, nå hur ska du ha det?

"Det jag menar. Kanonkulan är helt klart bättre sällskap." fnös hon men ökade ändå på takten.