[PRS]LunaLovegood123 & WeasleyHufflepuff

Jag undrade om Simone kände Thalia så väl eller om hon bara låtsades. Vi hade gått en bra bit innan vi bestämde oss för att vila.
" Okej det här tar för lång tid, har du dödliga pengar?" frågade jag och hon rotade runt i väskan och tog ut en rulle med sedlar.
" Jepp," sa hon
" Bra då tar vi bussen!" sa jag och hon stirrade konstigt på mig.
" Den bästa idéen på hela dagen. Jag är utsliten!" sa hon och jag kunde inte kväva mitt skratt. Jag började gapskratta, jag visste inte varför. Det var så jag handskades med saker hela tiden. Så fort jag blir stressade med mera så börjar jag gapskratta. Simone fortsatte att stirra på mig. Jag fortsatte skratta medans vi väntade på bussen, det var avkopplande på något vis. Lugnt och harmoniskt.

Jag fortsatte titta på henne när hon stod och garvade. Jag ville så himla gärna minst dra på munnen, men jag fattade verkligen inte varför hon skrattade. Jag ville inte heller riskera att mitt försök till skratt skulle se ut som en grimage.
En röd buss svängde runt ett krön och runt mot oss. Den stannade knappt en halvmeter fån oss, och det var ju inte direkt konstigt, då det inte direkt var en riktig trottoar här.
Jag klev på då dörrarna steg åt sidan, och Allice tätt efter mig. En blond kille, kanske runt sexton, satt bakom ratten. Han log ett leende som fick mig att tänka alldeles för mycket på en viss sätt,och jag betalade så fort jag kunde.
Bussen var tom. Förutom en medelålders kvinna längst bak, med ett par tjocka hörlurar på sig.
Jag satte mig vid en fönsterplats. Skogen bred ut sig utanför och någon kilometer bort låg lägret.
Jag njöt av att komma framåt men inte röra på sig, men Alice satt med näsan i en karta. Jag såg vad det stod, och jag förstod att det var grekiska eller latin.

Jag kollade på kartan, den var på latin. Jag skulle se hur långt vi hade kvar till Varghuset. Det var över 100 mil, jag såg i ögonvrån hur Simone sneglade på kartan. Irriterat vände jag blicken mot henne.
" Du vill ju uppenbarligen något, så fram med det," sa jag och hon stirrade lite snopet på mig.
" Jag undrar bara varför du har en karta som är latinsk när du är Grek," sa hon och jag suckade.
" För att det är utmanande," sa jag nonchalant. Lögn skrek jag inombords.
" Jaha okej, men är inte latin ganska svårt att lära sig?" frågade hon och jag skakade på huvudet.
" Jag har alltid haft lätt för språk," sa jag och ryckte på axlarna. Ännu en lögn. Det var lite knäppt att vi faktiskt hade en trevlig diskussion.

''Jahapp. Grattis. Så du läser Sherlock Holmes romaner på latin?'' Sa jag och försökte få henne att skratta lite. Jag brukade ofta läsa Sherlock Holmes-böckerna. Eller, det var väl mest serietidningarna jag tittade i, texten sket jag fullkomligt i. Favoriten var John Watson, och så kunde man inte hata Sherlock heller.
Alice tittade upp från kartan på mig en stund. Först rörde hon ingen min, men efter ett tag drog hon på munnen.
''Nej. Jag läser James Bond. Ofcourse.'' Sa hon med överdriven självklarhet, och det sade mig att hon skämtade.
Annars så gjorde det mig inget att jag inte fattade henne fullt ut. Jag var inte riktigt intresserad av det just då.

Vi kunde faktiskt ha en någorlunda trevlig diskussion när vi väl försökte. Något som skrämde mig.
" Nej men jag fördrar äventyrsböcker men inget slår gamla Fantasy böcker," sa jag, det var sant. De nya fantasyböckerna upprepar bara det som redan finns, det är aldrig något nytt och intressant.
" Ah okej, vilken är din favorit bok då?" det lätt som hon faktiskt var nyfiken. Det var en svår fråga, det finns jättemånga bra böcker som jag har läst.
" Det är antingen Sagan om Ringen eller Narnia," sa jag " vilken är din då? Om man bortser från Sherlock Holmes förstås!" Hon fick en rynka i pannan.
" Det är..." började hon men blev avbruten när bussen tvärbromsade. Vi flög båda in i sätet och jag undrade vad som egentligen hände? Den unga killen som lett så konstigt kom gåendes mot oss, han hade något läskigt grin. Något som såg ut som en blandning av ett hånleende och en grimas. Han närmade sig långsamt.

Första tanken; Creepy snubbe. Andra tanke; Va?
Killen med blont hår var bara något säte bort och eftersom att jag satt vid ett fönstersäte, och Alice bredvid mig, puttade jag kvickt ut henne för att kunna komma iväg så fort som möjligt.
Annars så hade jag inte tänkt att jag kunde dra mitt vapen. Men det hade Alice, för hon drog fram en dolk ur jackfickan-vilket skrämde mig en aning då hon kunnat få tyst på mig när hon än ville-och stod redo.
Dörrarna var ändå låsta, och jag kände mig som ett fån som bara stod där-med öppen mun och knivskarpa ögon, ville veta vad han skulle göra.
En meter ifrån oss. Jag drog svärdet ur skidan. Men jag ville inte attackera. Det kändes fel. Som att han skulle berätta något.

Killen stod precis framför oss nu.
" Vishetens dotter," sa han och såg på mig. Han väste nästan fram det. Sedan vände han sig mot Simone " havets dotter". Nu var det ännu klarare, han var ett monster. Säkerligen någon som jobbar för Kronos.
" Vad vill du, vem jobbar du för?" frågade jag och försökte låta självsäker. Han såg granskande på mig.
" Det borde din vän veta," sa killen slugt och jag såg undrandes på Simone.
" Luke, han jobbar för Luke och Kronos," sa hon och monstret nickade. Simones röst darrade lite.
" Vad vill du?" frågade jag igen.
" Göra en deal," sa han " ett byte." Både Simone och jag kollade undrande på honom. Vadå för byte?

Mannen-monstret- log på ett sätt som säkert skulle vara listigt, men det såg ut som ännu ett grin.
När han inte yttrat ett ljud, frågade jag igen. ''Vad för deal? Vad vill han ha?''
Jag kände mig smått förargad av han bara stod där, utan ett enda ord. Men det jag var mest irriterad över vad varför Luke hade gjort som han gjorde.
''Sanningen'' Orden var så tysta att jag knappt hörde dem. Men jag hörde också att monstret log.
Sanningen?
''Vilken sanning?'' Undrade jag nu, högre. Alice tittade snett på mig, verkade inte vilja störa.
En sanning var knappast ett byte. Fast kanske.

Jag undrade vad det var för sanningen. Rörde den mig eller rörde den Simone eller båda oss?
" Sanningen om era bakgrunder i utbyte får ni en användbar sak till det kommande kriget" väste han fram, jag flämtade men ingen verkade märka det. Jag hade glömt att jag höll kniven i handen men när jag kom på det så stack jag den rakt i magen på killen. Hans flin frös och han såg skräckslaget på mig.
" Ingen får veta sanningen om min bakgrund," spottade jag fram.
" Vad var det nödvändigt för, vi hade behövt byteshandeln!" sa Simone förargat. Jag såg bara tomt på henne.
" Som om inte du har hemligheter i ditt förflutna som du vill att ingen ska veta om," sa jag " vi ska av här," jag hoppade av bussen tät följd av Simone.
" Du skojar," vi har fortfarande 70 mil kvar dit. Om vi går snabbt så kan vi vara där inom loppet av fem dagar," sa jag och började gå i rask takt.
" Vadå för hemligheter?" ropade Simone, jag skakade bara på huvudet. Hon är den som jag aldrig kommer berätta för.

"Skit it då"mumlade jag tyst, vilket inte var meningen att Alice skulle höra.
Hon fortsatte gå rakt fram, rakt fram på grusvägen som idiotiskt sätt inte var asfalterad.
'"Kronos kan ha uppstått inom fem dagar. Vi måste komma fram tidigare, fattar du?" muttrade jag efter Alice, som stannade och gick emot mig.
Hon spände ögonen i mig och stannade inte först hon stod en halvmeter ifrån mig.
"det är du som inte fattar" sa hon "Även om Kronos råkar skaffa sig en kropp tills lördag så kommer inte jägarna vara så himla kortvariga när det gäller beslut"
Jag snörpte ihop munnen, och stötte emot hennes axel när jag började gå.
Hon var en besserwizzer. En som tror att hon vet allt.
Det stör skiten ur mig.