{Privat}The Maze Runner

Ungefär tio till femton minuter efter jag vaknat samlas tonårskillarna (eller vad det nu heter, jag vet bara att "the Keepers" är med där och bestämmer) runt the Slammer och Newt öppnar den rostiga gallerdörren.
Jag ger honom en tvivlande blick när han pekar åt mig att gå ut, och när ja gör det himlar han med ögonen och knuffar ut mig istället.
Tack så mycket, hjärtat.
Jag blir smått nervös när killarna (som alla är lite längre än mig) stirrar på mig, alla utan att säga något.
"Jaha, okej? Vad har ni beslutat?" frågar jag torrt och sväljer den taggiga bollen som bildats i halsen pågrund av törst.
Det jag säger verkar vara startskottet för gruppen av killar, för de börjar skrika i munnen på varann.
"Förvisa henne till klagarna!" vrålade en lång kille jag inte visste namnet på (säkert Gallys kompis) medan en annan svarade
"Men hon va ju fan bara rolig! Gally har inte fått stryk på länge!"
En tredje skrek något i stil med
"Ut till stupet med henne! Hur var det med reglerna att inte skada en annan glänting!"
Där någonstans tappade jag bort mig i deras skrikande.
Ingen lyssnade på Alby när han vrålade åt dem att hålla käften och det får mig att himla med ögonen.
"Håll käften idioter!" skriker jag, vilket får dem att tystna förvånat. När tystnaden hållt sig i två sekunder börjar några muttra och samma kille som ville skicka mig till klagrna ropar
"Där är du ju, Gally! Vart fan haru varit?"
Någon sekund efter kommer Jonathan ut ur skogen, vilket får killarna att utbyta skumma blickar. Gally svänger runt och hans ögon smalnar.
"Vad gör du här, greenie?" morrar Gally ilsket.

Gally gör verkligen sitt bästa för att se hotfull ut. Kanske hade han lyckats om han inte haft halva ansiktet täckt med ett konstigt bandage för att skydda den krossade näsan. Nu gör försöket bara att han ser patetisk ut och jag måste anstränga mig för att inte skratta åt honom.
“Förlåt, men jag trodde att reglerna sa att det var i husen och i labyrinten man inte fick vara. Ni har inte berättat att man inte fick gå på dass.” Jag försöker låta så sarkastisk jag kan, men det är inte min starkaste sida. Ett fåtal skratt hörs men de flesta ser allvarliga ut så jag bestämmer mig för att sluta skämta. Då ser jag att de har släppt ut Jackie ur the slammer. Det var runt henne de samlats och om henne de bråkat inser jag. Att hon inte längre är inlåst ser jag som ett gott tecken, men the keepers står i en tät cirkel runt henne, redo att fånga in henne om hon skulle försöka sig på något.
“Jonathan, det här är ett möte för the keepers, du får hålla ditt klunk och komma tillbaka senare!” Jag får en hård blick från Alby, men i samma stund får jag också en orolig blick från Jackie. Under en sekund har jag en livlig debatt med mig själv och bestämmer mig för att stanna. Jag kan inte lämna Jackie här, fast jag är arg på henne för att hon ljög.
“Eeeh… jag…” det står helt stilla i huvudet på mig. Vad ska jag använda för ursäkt för att få stanna kvar? Räddningen kommer från Newt.
“Han kan väl stanna kvar? Det här rör väl honom också? Han och hans flickvän.”

Newt's såkallade "räddning" hjälper inte så mycket. Istället börjar samlingen idioter killar muttra grejer som "såklart, de var säkert ihop innan allt började", "de har säkert planerat ett sött att förstöra" men den kommentaren från någon jag inte uppfattar vem det är får mig att himla med ögonen "såklart skulle the greenie få den enda tjejen i Gläntan".
Like, siriusly.
Alla är inte hetero, smartass.
"För femtioelfte gången", snäser jag tillsist. "Jag är inte ihop med honom. Och har inte varit det heller."
Tror jag...
Tanken får mig att rynka på ögonbrynen. Jag gillar inte idioter, så är det bara. Men ändå? Hur kände vi igen varandra?
Kanske var vi bästa kompisar? Eller syskon?
Newt himlar med ögonen åt min kommentar.
"Visst visst", muttrar han bara. "Om du säger det så."
Jag låtsas att jag inte hört vad Newt sagt, utan vänder mig mot Alby.
"Så", börjar jag trevande, gräver ner naglarna i handflatan. Ärligt, vad skulle hända med mig?
Tänk om de bara kastade ut mig i labyrinten - lev ett lyckligt liv med klagarna och hoppas du inte dör typ? Och jag tänker faktiskt inte göra mig skyldig till dråp om alla idioter i Gläntan. Så pyskopatisk är jag inte.
"Vad har ni kommit fram till?" frågar jag tillsist och får det på något obegripligt sätt att låta nonchalant.

Om blickar kunde döda skulle både jag och Jackie legat på marken, tätt följda av Newt. Alby blev inte glad av att bli ifrågasatt, men han verkar acceptera det. Hade det varit någon annan än Newt som käftat emot så hade det varit synd om dem, tänker jag.
“Vi vill inte att någon annan shank ska komma och störa oss, som vissa redan har gjort...” Jag får en till arg blick från den så kallade ledaren. ”... så vi flyttar oss till the homestead. Där kanske det går att få tala ostört.” Hela gruppen vänder sig om och går mot det rangliga huset. Självklart stöter vi på Chuck på vägen, men när han får en mördarblick från Alby stannar han utan att störa (Det måste vara första gången jag ser den ungen hålla tyst!). När vi kommer in ställer the keepers vant fram varsin stol i en halvcirkel, Alby och Newt slår sig ner framför alla. Jag och Jackie står vilsna kvar i dörren utan att veta vart vi ska ta vägen. Så snart alla satt sig ner börjar de stirra på oss, som om de väntar sig att vi ska öppna mötet. Min blyghet kickar in och jag känner blodet rusa till mina kinder. Det kanske inte var något bra beslut att stanna här med Jackie ändå…
“Tänker ni bara stå där eller lovebirds? Sätt er!” Alby pekar på en hög stolar i hörnet. Hans retsamma ton gör att jag rodnar ännu mer så jag böjer bara ner huvudet, hämtar en stol och hoppas att ingen ska märka det. Jackie däremot ger hela rummet en blick som kan mäta sig med Albys på dödlighetsskalan och går sedan med högburet huvud och hämtar en stol.

Såfort jag satt mig ner hör jag Newt muttra något i stil med "bravo", vilket får mig att ge honom en mördarblick som jag stolt kan säga är mer mördande än Albys, då Newt vänder blicken mot de andra Gläntingarna.
Jag vänder sedan blicken mot Alby, som uttråkat blänger tillbaka. Det får mig att dölja en ljudlig fnysning genom att hosta i handflatan - seriöst, märkte han inte att jag inte är ett dugg rädd för honom eller? (om man bortser från faktan att han kan få mig dödad närsomhelst så)
Bara för att jag är tjej betyder det inte att jag är svag på något sätt, vilket typ ingen (utom Gally och förhoppningsvis också Jonte) i det här rummet har fattat.
"Vad är det?" frågar jag tillsist, ä alla suttit tysta och blängt på mig i någon minut. "Jag trodde att ni skulle förklara nåt och inte sitta och stirra? Era inkompetenta svin!" Det sista säger jag lite tystare, men det undgår ändå inte Newt (och jag som trodde att han inte hade nåt emot mig).
"Om du håller på såhär förvisar vi dig direkt", svarar han buttert.
Jag säger inget, men blänger på honom och jag och Jonathan utbyter en blick. På nåt sätt försöker jag fråga honom vad han tror ska hända, men han vänder skräckslaget bort blicken från mig, som om jag sagt det via telepati.