Privat mellan Masato och supermugglaren

Nimueh nickade och sa.
- Ja det är väldigt fint här, så hur kom du h it i första hand?
Gillar du naturen?

-...Jag kan inte förklara direkt hur jag kom hit men ja,jag gillar naturen.

Jag tittade mot den lilla skogsdungen.Så prasslade det i en buske.
-Vad var det?

Nimueh såg på henne och sa.
- Det kan vara ett rovdjur.

Hon slängde sig upp på sin häst och sträckte ner handen och sa.
- Hoppa upp.

-Okej.
Jag hoppade upp på hästen och sa:
-Kan du styra den här?

Nimueh himlade lite med ögonen och sa.
- Sjävklart, håll i dig.

Hon gav hästen skänkeln och hästen kastade sig iväg i galopp och hon styrde hästen rakt mot människornas värld och såg sig omkring medan de red.

-Förresten,hur överlever du här i vildmarken?undrade jag.Det var svårt att hålla sig uppe eftersom det skumpade så mycket

Nimueh såg rakt fram och saktade in och sa.
- Vi alver har våra egna sätt.
Vi har hästarna och pil och båge och svärd.
Och vi har faktiskt hus vi bor i också

-Åh.
När vi svängde runt ett hörn ramlade jag nästan av men jag tog tag i sadeln och lyckades hålla mig kvar.

När vi var framme vi träden som gränsade till människornas värld så sa Nimueh.
- Berätta inget om denna plats för någon och om du vill återvända till vår värld.
Ring i denna klocka och återvänd till exakt samma plats.

-Okej.
Jag gick igenom träden och kom tillbaka till min trädgård.Jag gick in i huset.
-Varför tog det sån tid?Frågade mamma,men om jag berättade skulle hon aldrig tro mig.