Minnen från förr (PRS)

Tasha slängde då och då blickar på honom, han höll tyst och det var hon glad för. Han gjorde allt för att hålla sitt löfte, det hedrade honom. Det var inte precis det lättaste att komma åter till dessa kvarter, denna mardröm som ändå var hennes barndom.
Allt slog mot henne, ljuden, lukten och ja allt, allt som varit hennes liv tills hon fått brevet från Hogwarts. Då kom en liten ljusning i hennes liv, att även hon var häxa. Att det inte var någon av hennes fars berusade berättelser vid flaskan då han hata på hennes döda mor.
Vid hans fråga nickade hon.
"Jo, men inget som jag berättat för någon. Inget jag vill ska komma ut." hon såg med allvarlig blick på honom innan hon träder genom grindarna och sätter en nyckel i dörren. Inte för att det nästan behövs, dörren går nästan upp av sig själv.
Mycket kunde bero på hennes beteende i skolan, som detta. Att hon bodde såhär och knappt haft någon ordentlig skolgång innan.
De kom in i det enda beboliga rummet som fanns, två sängar, en spis och ett bord därom det låg massa flaskor. Inte mycket mer fanns, även om det syntes vilken säng som varit hennes. Väggarna var tapetserade med affischer från mugglarband men även rörliga från trollkarlsvärlden. På kudden låg en mycket sliten nalle som tillsynes varit hennes enda kära ägodel. Rummet i övrigt och andra möbler var det inte mycket bevänt med. Det syntes dock vilken sort hennes fader varit.

Omedvetet började Zachary räkna alla tomma flaskor som låg utspridda på golvet, Det måste ha funnits över hundra flaskor som var slänga huller och buller över hela golvet, eller ja, vad man nu skulle kalla det för. Han hade nog sett hur hon sett blek ut efter varje sommarlov, men kunde aldrig ha föreställt sig att något som detta var boven.
"Jag...", började han förläget. "Hade aldrig kunnat föreställa mig att det var det här du var tvungen att komma tillbaka till varje sommarlov..."
Han undvek att titta på henne, fokuserade blicken på det skitiga golvet istället. Självklart hade han aldrig kunnat föreställa sig att hon hade haft det såhär dåligt. Hon hade aldrig gett någon anledning till att tro något annat, aldrig sagt ett knyst vad han visste. Nu låg det ju också till så att han aldrig haft en varken produktiv eller trevlig konversation med henne tidigare. Den stora frågan var dock om han hade behandlat henne lika illa om han hade vetat? Den tanken skrämde honom då han genast hittade svaret till frågan inom sig. Jo självfallet hade han det, han hade ett känslospann ungefär lika stort som en stens. Nåja, det var så det brukade vara.
"Din far var alltså en alkoholist?" frågade han försiktigt för att komma på andra tankar.

Tasha ryckte på axlarna utan att se på honom.
"Det var inget jag ville skulle komma ut heller." mumlade hon innan hon såg på honom.
"Dessutom skulle det inte göra någon skillnad. Jag ville komma till Hogwarts som ett oskrivet blad, ingen som visste något om dig." hon tystnade och gick fram till nallen, tog upp den. Hon blundade drog sakta in lukten, den luktade rök och sprit, fukt och ja hennes barndom. Allt hade stannat så som hon lämnat det då vid faderns begravning. Hon tryckte tillbaka tårarna och nickade åt hans fråga.
"Ja, det till en början, sedan tyngre saker. Det tog död på honom, han dog i en överdos." mumlade hon fram med en röst som var nära till tårar. Hon visste inte varför hon dragit med honom, särskilt då hon visade sig så svag som nu.

Zachary tittade förfärat på henne och suckade djupt inom sig själv. Vad skulle han ta sig till nu då? Hur behandlade man egentligen gråtande tjejer? Det var någonting han aldrig tänkt på innan.
"Ehm, ja men det var väl bra på sitt sätt?" började han, otaktisk som han var. "Då gick det väl snabbt för honom, att du vet...somna in?"
Han vandrade fram till henne, undvek noga flaskorna som verkade finnas utspridda över precis hela golvet, och klappade henne tafatt på axeln med rynkade ögonbryn. Det var det bästa han lyckades åstadkomma, sorgligt nog. Han skrattade inombords åt det faktum att han inte visste någonting om hur man behandlade en levande människa. Kanske det han sagt var dumt? Kanske inte? I vilket fall skulle han väl få reda på det inom en snar framtid.

Hans ord som var så otaktiska gick henne som förbi. Det hela värmde att han försökte om än tafatt. Det märktes verkligen att han försökte, det gjorde det.
"Jo, det var det nog. Han slapp livet sitt som han förstört." hon sa inget mer på en lång stund men förvånades över klappen på axeln. Hon log snett mot honom genom tårarna.
"Kanske inte var så idiotiskt ändå att jag tog med dig." tillslut tog hon nallen i en hand och gick fram till byrån. Där under högar med obetalda räkningar och påsar med pulver hon inte ens ville veta vad det innehöll, där fanns det. Ett fotografi på modern, ett från skolan, hon precis som dottern hade gått i Ravenclaw. Ett ganska märkligt beslut då hon knappt kunde läsa. Tasha hade alltid känt sig dum och idiotisk bland sina klasskamrater. Dock hade ett gott huvud och hade lärt sig att memorera saker utantill då hon inte kunnat annat.
"Så." sa hon slutligen och började gå mot dörren.
"Nu tänker jag bränna ner det här stället." sa hon bestämt och då de lämnat kåken bakom sig gjorde hon det. En magisk eld som inte skulle sprida sig till de andra huset. Bara slicka ner hennes helvette till grunden.
Hon stannade och såg på det hela med glänsande ögon.
"Nu kommer ingen att finna roten till min barndom." hon log svagt och såg på honom.

"Du vet, det är ingenting att skämmas över", sade Zachary tyst och tittade på henne. "Man skäms över saker man själv åstadkommit, inte över saker man inte kan rå för, det sa du ju själv."
Han vände blicken mot elden och stirrade stint in i den. På sätt och vis var de nog ändå ganska lika, utan att ha vetat om det. Varför hade de inte blivit vänner tidigare? Varför hade de aldrig tagit sig tiden att försöka förstå sig på varandra istället för att alltid dra varandra i håret och skrika på varandra? Nog hade han behövt en vän under sina år på Hogwarts, och hon hade troligen varit en bra sådan. Men han var ju inte ens mänsklig eller hur? Han lät blicken vandra över till henne. För sin egen del kunde han inte åstadkomma att le, men för hennes del gjorde han det ändå.
"Du kanske inte vill erkänna det men jag har faktiskt bra sidor också", sade han och stoppade ner händerna i fickorna på rocken. "Och även om jag inte vill erkänna det har även du bra sidor..." Han skrattade kort och tittade halvt road på henne.
"Jag tror inte att någon som någonsin känt vardera av oss kunde föreställa sig det här...Vi är ganska sorgliga egentligen, du och jag, men vad gör det?"

Tasha nickade långsamt åt hans ord, ja det hade hon sagt åt honom.
"Jag vet men jag skäms ändå, hela ens liv tror man att det är ens eget fel att ens förälder är som den är. Hade jag bara varit snällare skulle han inte dricka, inte slå." hon tystnade tyckte hon avslöjat tillräckligt. Allt kändes så bräckligt, hon kände sig bräcklig, men hon hade gjort sig av med ett av sina bekymmer. Snart hördes brandbilar tjuta och snabbt tog hon hans hade och transfererade sig bort till utkanten av en skog, där enliters grusväg gick förbi mitt ute i ingenstans.
"Jag har märkt att du har många bra sidor och säkert flera." hon log.
"Javisst är vi sorgliga, sorgliga som fan med hemligheter ingen vet om. Men nu? Var ska vi?" frågade hon och ordet hon lät väldigt fint. Hon hade haft väldigt många vänner på Hogwarts nåde i och utanför. Hon hade haft lätt till att skaffa vänner, men alla bekantskaper var bara ytliga. Detta kände hon var något annorlunda.

Zachary studerade henne under tystnad och ryckte tillslut på axlarna.
"Jag har ingen aning, det enda jag vet är att jag inte tänker återvända till London..."
Han tystnade och tittade sig omkring i där de stod i skogskanten och höjde ett ögonbryn. Personligen hade han antagit att det var till just ett ställe som detta de skulle söka sig till. Det var fridfullt, långt borta och ödsligt. Kanske lät det deprimerande, men det var just sådana ställen han sökte sig till. Inte för att han var en enstöring rent naturligt, utan mest för att han visste att han inte skulle råka stöta på någon att ta livet av mitt ute i ingenstans. Om han hade fått välja själv, skulle han aldrig ha varit den där ensamvargen som alltid satt själv och åt eller pluggade som en fanatiker i biblioteket utan att så mycket som ta notis om resten av världen. Det hade bara blivit så. Hans humör hade alltid varit extremt instabilt vilket hade resulterat i att nästan ingen ville veta av honom.
Han vände sig mot henne och gjorde en gest runt omkring sig.
"Vi ska hit, eller ja, till ett ställe som detta", sade han och drog lite på ena mungipan. "Men kom ihåg att det inte är mitt fel om du glömmer att låsa dörren." Han blinkade mot henne med ena ögat, i ett tappert, om ens ynkligtänka, försök att göra sig lustig

Tasha ser sig om som om det skulle dyka upp ett hus precis framför dem. Hon hade egentligen inte funderat på hur hon skulle skaffa hus. Vilken sorts hus? Skulle de få lura mugglare?
"Vilken slags hus vill du ha?" frågar hon då han var van vid herrgård och liknande. Med herrgård följde oftast alf och det var bra i att slippa hushållssysslorna. Men annars kanske det var bra att ha dem? Lära dem?
"Jag som tänkt låsa in dig i ett rum. Annars kanske du tar död på en hel by." en hel by och henne själv? Hur länge höll ens en förvandling? Flera dagar?
"Jag vet ärligt inte hur det är, vad du behöver då du förvandlas." log hon svagt och började gå efter vägen med den slitna nallen i en hand och fotografiet i det andra.

Zachary fuktade läpparna med tungan och tittade på henne med ett lätt förbryllat ansiktsuttryck.
"Tror du verkligen att jag bryr mig?" Frågade han och gav henne en tröttsam blick. "Efter alla dessa veckor av att ströva runt som en osalig ande skulle jag kunna bosätta mig i ett ruckel likväl som ett slott."
Han började vanka av och an med händerna knäppta bakom ryggen. Ibland undrade han varför hon ens övervägde att hjälpa honom med just det. Inte nog med att det var farligt för henne men han hade en tendens att bli en riktig odåga dagarna innan fullmåne.
Det tog ett tag för honom att komma till tals igen och när han talade lät det väldigt ansträngt, då det vanligtvis inte var något han talade om.
"Det varar ju inte speciellt länge", sade han dröjande. "Men jag måste säga att det inte är speciellt trevligt när man halvt har ihjäl sig själv...Ja inte bokstavligt men det är så det känns."
Han stirrade tomt framför sig ett litet tag innan han lade märke till att hon förflyttat sig.