[PRS] boknörd_ & WeasleyHufflepuff

Nema, Tyson och Percy försvann iväg mot Poseidons stuga, som låg ganska nära Zeus', men de var för inne i ett samtal för att märka mig. Eller, kanske inte direkt inne i ett samtal, de kanske bara var för trötta och chockade för att bry sig.
Jag torkade av skorna på en matta som inte ens fanns utanför dörren (det var en vana jag hade) och klev in i stugan än en gång. Jag hade inte haft tid att kolla närmare på detaljerna i stugan tidigare, men det var väl och vackert utsmyckat. Det borde inte ha varit förvånande, men alltså; tänk dig att du precis fått reda på vem din far är och så är han den mäktigaste guden av dem alla. Du blir välkommen till ett läger för liknande personer som du, blir behandlad som om du var allas bästis(med undantag från Ares barn), och sen - vips! - beter sig alla som om du är typ Barack Obamas dotter(inte för att jag vet hur människor är mot henne, men ändå). Det var ett stort och luftig vardagsrum och ett stort rum med en gyllene namnskylt på dörren. Med kursiv text stod det skrivet Hazel Katherine Brooks och handtaget(som också var gyllene) var prytt av snirkliga mönster. Jag öppnade dörren till rummet jag varit inne i förut och kollade noggrannare på alla saker; det fanns ett skrivbord, en stor himmelssäng(såklart), ett nattygsbord med en mörkblå duk och till min stora förtjusning - ett badrum. Alla mina kläder fanns i garderoben som jag redan rotat i och i hela stugan hängde en fräsch doft av frisk luft - en doft jag älskade. Jag drog in lukten en gång till innan jag än en gång bytte om - denna gång till min favoritpyjamas - som var fluffig, mörkblå och hade vita moln på sig. Jag gäspade och borstade slött tänderna, innan jag däckade.

Den natten drömde jag en konstig dröm.
Den handlade om en fängslad satyr i brudklänning. Han var inte fängslad i en cell, utan han var i en grotta på en vacker, öde ö.
"Älskling!" brölade en annan varelse.
"Ja?" pep satyren i ett försök att låta orädd och kvinnlig.
"När ska vi gifta oss?" frågade samma, gnälliga röst. Ett cyklop blev synligt i grottöppningen.
"Om... om no dagar, älskling!" pep satyren. Cyklopet såg besviken ut och stampade ut.
"Ska fixa lamm åt gulligullgumman!" brölade cyklopet.
Satyren vände sina vettskrämda, bruna ögon mot mig.
"Percy, snälla hjälp mig!"
Percy? Mitt namn var inte Percy...
Drömmen bleknade bort.

Trotts att det var sent på kvällen kunde det inte bli helt mörkt i stugan.
Det var byggt av en undervattensklippa, och var prytt med snäckskal och koraller på utsidan. Trotts den vackra utsidan, så var insidan vackrare. Ett stort fönster med utsikt över kanotsjön och en härlig tyst stämning.
Jag hade fått en säng som stod mitt emot fönstret, och i två andra sängar låg Percy och Tyson. Han var så lång att hans fötter inte låg i sängen utan utanför den. Percy vände sig flera gånger som om han drömde en obehaglig dröm. När han än en gång vred sig ramlade ett mjukisdjur nedför sängen. Allvarligt?! tänkte jag roat. Hade Percy en gosedjurs panda fortfarande? Jag fick använda nästan hela min viljestyrka för att inte börja skratta, och därmed väcka dem. Sen kom jag på en sak; Nämligen att jag själv hade haft en nallebjörn tills jag varit elva.
Havets kluckande hördes och en sval havsbris virvlade in genom fönstret som nu var öppet. Ögonlock kändes tunga som bly, och jag föll in i en plötslig dröm.

Jag stod inte där, det var som om jag bara skådade.
Med tanke på ett litet cirkelformat fönster med utsikt utöver ett grönblått hav, var jag på ett skepp. In genom hyttdörren trampade en lång, blond kille med ett läskigt stort ärr från ena ögonbrynet, till hans läpp, in.
Bakom honom klampade två stora killar, som antagligen var blondin- killens 'kumpaner'.
''Du där!'' Killen pekade på den ena av de kraftiga grabarna ''Agrios, eller vad det var. Vakta dörren'' Killen som antagligen hette Agrios, klampade mot den vit- målade dörren.
Killen gick fram mot en sarkofag, som jag inte hade lagt märke till, och mumlade någonting ohörbart. Sedan tittade han upp på Agrios, och den andra killen- vad hette han? ''Herren återskapas'' Muttrade han belåtet och den namn- lösa grabben kliade sig i huvudet så där som gorillor på film.
''Kronos blir bra snart?'' Sa han med en tjock och brölande röst.
Blondin- killen gav honom en mördande, blick och drömmen blev helt svart.
En stor, vacker grotta tornade upp sig. En satyr i... Var det en brudklänning? Den var brun av lera och en slöja hängde nerför huvudet, och skymde getmannens ansikte. Han satt och vävde på ett brudsläp, och ironiskt nog repade upp varje gång han hade gjort en bit.
Klampande steg hördes och en sten som blockerade ingången till grottan rullade undan.
En människo liknande varelse klampade in i grottan och tittade förtjust på getmannen. Den enda skilnaden var att den här varlsen, var lång som en dubbeldäckare och lika bred som fem vuxna människor tillsamman......
''VAKNA!''
Om jag kunde ha rynkat pannan i den här drömmen skulle jag ha gjort det. Vem hade skrikit?
''VAKNA!'' Brölade samma röst som förut och jag vaknade tvärt. Tyson hoppade upp och ner och försökte få mig och Percy att vakna. Tyvär hade han lyckats.

Jag vaknade av att solens strålar trängde in igenom gardinen. Gäspande drog jag på mig samma orangea t-shirt och ett par blå, högmidjade jeans och kastade en blick på min Daniel Wellington-klocka. Klockan var runt nio och det var ett under att jag sovit så länge. Jag brukade vakna runt kvart i sex, somna runt elva eller halv tolv och mitt sova-länge-rekord hade varit till sju. Fast i och för sig hade det varit en väldigt... händelserik dag igår, om man kunde formulera sig så.
"Good morning sunshine!" ropade jag när jag sköt gardinerna åt sidan. En halv sekund senare badade mitt rum i solljus och jag skyndade mig att bädda sängen. Jag klappade glatt händerna och började sjunga på Green Day's 21 guns.
"Do you know what's worth fighting for, when it's not worth dying for? Does it take your breath away and you feel yourself suffocating. Does the pain weigh out the pride? And you look for a place to hide, did someone break your heart inside. You're in ruins." Jag brukade alltid sjunga när jag var själv.
"Du.., sjunger fint", avbröt Annabeths röst mig. Jag stirrade på henne. Hon hade sitt rödblonda hår uppsatt i en slarvig hästsvans och hade på sig samma t-shirt som mig. Hon hade på sig ett par svarta jeans med ett hål i knäet. Det där med hål i byxorna var mode men jag hade fått en känsla av att Annabeth inte var den modeintresserade typen, så antagligen var hålet hemmagjort. I handen höll hon en blankett och på den låg en penna.
"Eh, tack?" mumlade jag generat och drog handen genom håret.
"Var det en Green Day-låt?" frågade hon försiktigt och stängde dörren efter sig. Jag nickade och hon log sorgset.
"Thalia gillar - gillade - dem också".
"Kände du henne?" frågade jag nyfiket. "Hur var hon? Hur såg hon ut?"
"Alltså..." Annabeth tvingade sig själv att le. "Jag..."
"Förlåt!" utbrast jag försiktigt. "Jag menade inte... Förresten, vad gör du här?"
Annabeth harklade sig och fick tillbaka sin vetande min.
"Stuginspektion. Du kan äta frukost." Hon stegade in i stugan och jag skyndade mig mot mässpaviljongen.

Tydligen hade det varit någonting väldigt bråskande, för Tyson hoppade nervöst upp och ner och brölade åt mig och Percy att skynda på. Percy hade ringar runt ögonen och såg helt slut ut, men försökte ändå skynda sig.
''Lugna ner dig Bjässen'' Försökte han ''Vad är det?''
Inget direkt svar.
''Tyson, allvarligt du måste ha en anledning till att inte låta oss sova'' muttrade jag och fick kämpa för att hålla upp ögonen.
''Ponny-mannen...borta!'' Brölade/ pep Tyson och såg helt förfärad ut. Jag fattade inte någonting av det men antagligen gjorde Percy det för att han spärrade upp ögonen och såg med ens klarvaken ut.
''Är Keiron borta?!'' Nästan skrek han. Cyklopet nickade.
Nu blev det fart på mig med. ''Lägerledaren? men han kan ju inte bara ha försvunnit!'' Gapade jag. Tanken på att Mr D hade ansvar för lägret, fick mig att må illa.
jag slet på mig kläderna och drog med mig mitt kavallerisvärd. Troligtvis skulle jag inte behöva det men det var alltid bra att vara beräd.
Springande mor mässpaviljongen tänkte jag på en sak. Visste Hazel om det här? Men när jag fick syn på henne stå tillsammans med resten av halvgudarna förstod jag att hon troligtvis visste.
Mr D satt nöjt på en stol med benen upplagda på en pall. Satyrer matade honom med vindruvor. ilskan växte i mig. Kunde han verkligen bara sitta här?
''Vart är Keiron Dionysos?'' Morrade Percy, som hade kommit fram till oss nu.
Mr D hytte pekfingret mot honom och smackade ogillande , och retsamt ''Tänka sig, är det inte Peter Jhonson?'' Percy morrade till svars. ''Keiron har tagit... Semester kan man säga'' Nynnade vinguden nöjt.
''semester?'' Ett glädjelöst skratt kom från Clarisse. Hon såg nästan förkrossad ut. ''Tror du på allvar att vi är korkade eller?''
Mr D spände blicken i henne. ''Ja det tror jag faktiskt snorunge'' sa han gnälligt, och schasade iväg satyrerna.
Clarisse tog ett stadigare tag i sitt spjut.
Svordomar och protester kastades på Dionysos som såg ännu grinigare ut än vanligt.
''Tantalos, kommer ersätta honom för ett tag''

En sliten man med orange fängelsedräkt reste sig upp - troligtvis var det han som var Tantalos. Mr D gjorde ett tappert försök att se glad ut, men det liknade mer en grimas.
"Så, lägermedlemmar!" harklade sig Tantalos. "Jag - Tantalos - kommer vara er lägerledare tills - ah, vad hette han nu igen? - Klas -"
"Keiron!" avbröt jag. Jag hade precis insett att jag hatade att man sa sådana som jag tyckte oms namn fel nästan lika mycket som jag hatade när folk sa mitt namn fel. Tantalos kastade en mörk blick mot mig.
"Zeus dotter", fnös han. "Precis lika näsvis som din far."
Han blev avbruten av den minst oväntade personen denna gång.
"Tantalos, du pratar om min far med", fräste Mr D. "Trots att jag måste sitta här med dessa snorungar är han faktiskt rätt okej." Jag insåg att Mr D i princip var min halvbror och rynkade på näsan. Tantalos såg besvärad ut i en sekund, men fortsatte sedan som om inget hänt.
"Vi kommer återinföra kapplöpingar" Ares stuga hurrade, så det var nog någon slags stridslek "och vi kör imorgon. Ni får välja lag själva." Ett mummel utbröt över borden och jag ville nog helst vara i samma lag som antingen Tyson, eftersom att cyklop hade så stor hanverksskicklighet, Annabeth, eftersom att hon var en utmärkt strateg, och såklart Nema, eftersom att hon dels var en av mina bästa vänner och dels för att jag antog att någon slags hästdjur som skulle dra någon vagn eller något. Jag menar, det var ju en kapplöpning. Tantalos spände blicken i mig när vi skingrades och jag blängde tillbaka. Trots att han bara varit lägerledare i en morgon ogillade jag honom redan.
Jag skyndade ikapp till Nema.
"Alltså, jag drömde en konstig dröm inatt..." sade vi exakt samtidigt. Jag stirrade förvånat på henne och hon stirrade tillbaka.
"Drömde du om en satyr i brudklänning?" frågade Nema. Jag nickade. Hon bet sig i underläppen.
"Vi borde nog berätta för Percy och Annabeth", sade hon och jag nickade medhållande.

''Så du menar att du såg en satyr i brudklänning som förtvivlat vävde på ett brudsläp?'' Annabeth gick fram och tillbaka inne i Poseidons stuga där jag och Hazel hade förklarat för Percy och henne om våran gemensamma dröm.
''Jag drömde liknande.'' Percy som hade varit frånvarande tyst tog nu till orda och Hazel vände sig frågande mot honom.
''Satyren sa ditt namn.'' Mumlade hon och jag rynkade pannan. Det hade hon inte berättat för mig. Istället för ta någon notis om mitt sura ansiktsuttryck började hon prata igen
''Känner ni satyren?''
Annabeth utbytte en blick med Percy.
''Ja det gör vi'' Sa hon bistert ''Grover Underwood. Han har varit borta från lägret hela sommaren. Oraklet har inte sagt mycket alls och vi vet inte vart han ha tagit vägen. Först Grover och nu Keiron'' Hon dolde en snyftning.
''I min dröm, såg jag honom i Manhattan. Han blev jagad av eh...Ett monster'' Han sneglade nervöst på Tyson, vilket fick mig att undra vad det exakt hade varit för monster. ''Han sprang in i en klänningsaffär och sen försvann drömmen'' Percy rynkade pannan.
''Öh... Alltså jag drömde nått konstigt också.'' Sa jag och tvekade lite, men Hazel tittade undrande på mig, så jag bestämde mig för att säga. ''Den var inte så himla händelserik. Men jag tror att den kan vara viktig. jag befann mig liksom i en båthytt på ett skepp. Då en lång kille med... Ett ärr över kinden kom in'' Jag gav dem en chans att smälta det. Percy såg ut att koka av hat och Annabeth såg extremt sorgsen ut. Hade jag sagt någonting dumt? ''Och två andra grabbar. Men de var typ... Större. Ena hette typ Agrios och den andra var antagligen namnlös eller för knäpp för att ha ett namn.
Ärr-kllen hade mumlat någonting ohörbart, över en sarkofag med massa olika mönster. Och sen nåt om någon Kronaos, eller typ Kronos'' Nu såg Annabeth bara chockad ut.
''Percy! Luke har tänkt återskapa Kronos!''
Vid de orden såg han helt förvirrad ut men sedan nickade han förstående. ''Ah''
''Ehy! Hallå vill någon berätta vem kronos- snubben är kanske?'' Jag viftade med händerna för att de skulle komma ihåg att jag och Hazel satt kvar där. ''Jag kan inte ro för att jag inte är bra på mytologi!'' Tillade jag generat när Hazel lyfte ett ögonbryn.
''Kronos är en titan. Var son till Uranus och Gaia- Himel och jord.'' Mumlade Hazel.

"Så, ärransiktet Luke försöker återuppföda en titan som heter Kronos?" sammanfattade Nema förvirrat. "Och? Bg deal, liksom?" Jag suckade och face-palmade.
"Alltså, under första titankruger besegrade olympierna Kronos. De hackade honom i småbitar och kastade honom i Tartaros. En plats i Underjorden", förklarade jag. "Eller?"
"Hur visste du det?" undrade Percy förvånat och jag ryckte på axlarna.
"Helt ärligt.. jag vet faktiskt inte."
Annabeth smackade med tungan och bytte samtalsämne.
"I alla fall... vi borde ju börja på vår kapplöpningsstridsvagn." Antagligen var Luke/ärransiket ett känsligt ämne för henne.
Annabeth och jag började diskutera stridsvagnens egenskaper, men det var inte så lätt eftersom att Tyson hela tiden höll på med min klocka och Percy hela tiden kom med gnälliga invändnignar. Jag märkte att det började ta på Annabeths tålamod, men hon fortsatte envist. Det var Nema som blev förbannad först av oss.
"Men gör bättre själv då!" tjöt hon ilsket när Percy gnällde om någon idé. Percy fnös.
"Jag tror faktiskt jag skulle göra det", snäste han. "Tyson, Hazel, kom." Han marscherade ut genom dörren. "Vi är i Zeus stuga."
"Vänta, va?! Jag gick aldrig med på att -" protesterade jag, men Percy gjorde sina absolut bästa hundvalpsögon och jag suckade.
"Visst, kom då", mumlade jag och nickade mot dörren.
"Vi kommer vara med i lag Athena!" ropade Nema förtjust. Jag log, och öppnade munnen för att önska dem lycka till, men Tyson ryckte tag i min handled (i en fasansfull sekund trodde jag att den skulle gå i led i hans fasta järngrepp) men han drog försiktigt ut mig.
"Kan jag låna din klocka?" brölade Tyson. Jag drog förvånat fram handleden.
"Varför?" frågade jag.
"Installera", mumlade Tyson. Jag gav honom mi klocka som var värd minst 5 000 (mamma hade sagt dess totala summa nån gång) men jag brydde mig inte ett skit om dens värde.

''Vilken idiot'' mumlade jag surt och syftade på Percy. Han och Mr D skulle kunna starta en gnäll- klubb.
''kan man lugnt säga'' Höll Annabeth med om, och skakade frustrerat på huvudet.
''Så, om du gör ritningen på vagnen så... eh vad ska jag göra?'' Sa jag osäkert.
''Du kan väl typ... Prata med hästarna eller nått?'' mumlade hon med sin uppmärksamhet på en ritning. Jag kokade av ilska. Prata med hästar eller nåt?
''Annabeth jag tänker inte vara en liten pusselbit i ditt spel'' Morrade jag och hon tittade upp på mig.
''Förlåt Tjejen.'' Pratade hon alltid så där? Eller försökte hon vara cool?
''Det kallas icke binär'' Svarade jag.
''Åh'' Hon fick ett frånvarande uttryck. ''Nema förlåt. Jag var bara...''
''Hejdå'' Snäste jag och klampade ut ur stuga tre. Ett dån hördes när jag slog igen dörren.
Flera blickar vändes mot mig. Då kom jag på att dem var min stuga Annabeth var i. Åh, gud vad pinsamt!
''Ursäkta, vart är stallet?'' Frågade jag en Apollon kille som förvånat tittade upp.
''Du är ny va? Eh, där borta'' Han pekade mot ett litet skjul längre bort. ''Fast det är bara Pegaser där'' tillade han leende.
''Visst, okej'' mumlade jag och lämnade killen bakom mig. Jag kände hans ögon i min rygg, men jag tog ingen notis om det och började springa mot stallet.
En ovanlig lukt mötte mig när jag klev in i skjulet. Mina ögon blev stora när jag såg att hästarna hade vingar.
''Lägg av att stirra tönt'' Fnös någon.
''Kallade du mig tönt..?'' Morrade jag men visste inte vem jag pratade med.
''ha! Kolla så den ser ut!'' Hånade någon
''Ja! Den ser förfärlig ut!'' Stämde någon annan in. Nu slog det mig; hästarna.
''Måste ni vara såna skitar?'' Slängde jag tillbaks, men jag kunde inte hålla bort förundran i rösten.
''Vilken oförskämdhet!'' Fnös en annan förnämat.
''Låt hen bara vara.'' En svart hingst/pegas stod längst in i stallet och stampade frustrerat med hovarna.
''Tack, men du alltså jag..'' Av ren vana tänkte jag säga att jag klarade mig bra utan hjälp, men kom på att det inte skulle låta trevligt. ''Tack''
''Vad för dig hit?'' Kom det från hingsten igen. Var han en ledare? Alla andra pegaser tystnade när han pratade.
''Jag..'' jag rynkade pannan. Jag hade inte kommit för Annabeths skull. ''...Villle antagligen typ bara träffas'' Det lät fånigt, men vad skulle jag säga?

"Nej, kolla här Percy", förklarade jag tålmodigt. Han var minst lika gnällig när Annabeth inte var med. Nu hade han nog skuldkänslor för att de hade bråkat. "Vi måste ha något som passar, inte bara den snyggaste." Percy suckade och drog handen genom sitt svarta hår.
"Du har rätt, men alltså..."
"Du är upprörd för att du har bråkat med Annabeth, du är bekymrad för Grovers och Keirons skull?" gissade jag. Percy nickade förvånat.
"Kan du läsa tankar eller något?" undrade han.
"Tankeläsare?" brölade Tyson.
Jag skrattade åt dem och skakade på huvudet.
"Nej, jag är ingen Legilimens", flinade jag. "Alltså, det är en sak i Harry Potter", förklarade jag åt deras förvirrade miner. Tyson var nästan alltid förvirrad (Percy var dock inte så mycket bättre). De var inte alls lika, så man kunde inte gissa att de var halvsyskon om man inte kunde se igenom "diset", som Annabeth berättat om och hade läst lite om Cyklop och Poseidon. Jag fortsatte skissa på vår stridsvagn, som vi hade bestämt att Tyson skulle bygga. Percy skulle träna pegaserna och sitta i kuskbocken medan jag och Tyson skulle sammarbeta med att hindra de andra. Tyson skulle knuffa och jag skulle... fäktas antog jag och troligtvis skrika order.
"Vagnen måste vara lätt för hästarna att dra, men den måste vara svår för motståndarna att välta", mumlade jag. Tyson tittade upp från sitt arbete med min klocka.
"Athena?" frågade han. "Eller Afrodite?"
"Tycker du att... jag är smart? Och söt?" frågade jag glatt. Tyson nickade förläget.
"Percy", sade han som om det förklarade allting. Jag gav Percy en oförstående blick, men han stirrade envist ner på sina skor. Det åskade till i rummet. Tyson ryckte till och i en sekund var jag rädd att han skulle börja gråta. Jag ville inte ha översvämning här.
"Det åskar alltid här", förklarade jag. Jag hade ingen aning om hur jag visste det, eftersom att jag tidigare inte lagt märke till det.
"Jag går till pegaserna", harklade sig Percy. "Ni kan väl... eh, börja bygga?" Innan jag ens hann svara hade han sprungit iväg.
"Tyson", suckade jag. "Kom. Vi går och bygger stridsvagnen."

Vid lunch hade Tyson och jag kommit halvvägs med vår stridsvagn. Mina händer var svarta av motoroljan och mitt hår stod åt alla håll. Mitt ansikte var sotigt och den orangea t-shirten hade gått sönder. Mina jeans hade fått varsitt hål i knäna som Andrew hade dödat mig för. Fast det var det verkligen värt, för stridsvagnen var verkligen fin och bra byggd. Eller, trots allt det vi hunnit bygga av den. När vi sedan sprang ner mot mässpaviljongen hade vi tvättat händerna och hunnit bli bra kompisar. Vi fick konstiga blickar från Afrodite-barnen.
"Alltså", fnös en av tjej med mörkbrunt hår. "Har ni badat i dynghögen? Eller just det, ni är ju dynghöar så ni måste ha tvättat er. "
"Drew!" snäste Silena. "Var lite sjysst iallafall!" Drew, som tjejen tydligen hette, himlade med ögonen.
"Sjysst? Det är inte det Afrodites barn ska vara!"
Jag gav Silena en tacksam blick; hon var väl inte så dum ändå.

''Nej! Ni kan glömma att jag ska ta bort ert skit! Det får ni faktiskt göra själva'' Hästarna hade inte blivit vänligare för att jag var kvar. Nu ville de att jag skulle städa deras spiltor också. Vilket jag inte skulle göra så länge de betedde sig som pegas varianter av Mr D.
''Men hur ska du då få oss att vara med i kapplöpningen då, lilltösen?'' Snäste en vit pegas.
''Vet ni, glöm det. Det blir ingen kapplöpning för mig.'' utbrast jag och skulle gå ut från stallet då jag gick in i någon.
''Ledsen'' mumlade jag.
''Så Annabeth skrämde bort dig trotts allt'' Flinade Percy med en vad var det jag sa- min.
''Annabeth skräms inte.'' Sa jag ''med undantag för hennes ego'' tillade jag och log, vilket var en konstig kombination.
''Var inte så hård mot henne Nema'' Percys ansikte hade blivit allvarlig, och han såg nästan medlidsam ut.
''Jaha. Eh, ok.'' Svarade jag förvånat. ''Vad gör du här? Säg inte att ni har kommit så långt!''
Han lyfte ett ögonbryn ''Du vet att det var ett tag sen vi började va?''
Jag muttrade något ohörbart till svars. Det var nog att jag inte kom överänns med min partner, utan att vi nu också låg i underläge.
Jag vände mig till den stora hingsten.
Vill du vara med på kapplöpningen? Tänkte jag och hoppades att hästen skulle förstå mig, vid tanke.
Inget svar ljöd på en stund. Sockervilkor. Och ingenting ska sitta för hårt. kom pegasen fram till och jag log tacksamt. Vi skulle vinna över Percy och Hazels gäng.
''Meh, jag tänkte ju fråga honom!'' Sa Percy gnälligt och syftade på pegasen. Jag lipade retsamt och satte av mot stuga tre.
Annabeth satt fortfarande och skissade på en stridsvagn men nu hade hon bytt säng till Percys.
''Jag hittade en frivillig pegas'' sa jag och slängde mig ner på min säng och lade en kudde på huvudet.
''Åh, tack'' mumlade hon.
Jag grymtade under kudden till svars. ''Vi ska mosa Team Percy. Men de har redan byggt sin stridsvagn.''
Vid de orden satte hon sig käpprakt upp i sängen.
''Men de gick ju för tjugo minuter sen!'' Utbrast hon och jag sneglade på henne under kudden. Hon tittade på en klocka hon haft på armen, och henes ögon blev stora som tefat. ''Goda gudarna! Sätt fart!''