Elvira02 & WeasleyHufflepuff

Varulven hoppade mot mig med klorna riktade på mig. Jag hängde inte med när klorna rev min arm. Jag skrek till av smärta och frustation. Varulven stod kvar men jag visste att han snart skulle atackera mig.
Jag höll inne smärtan och försökte att inte skrika. Jag sprang emot honom och anföll med ilska. Jag tog tag i pälsen och slängde iväg honom. Han landade med en duns på golvet. Jag var på väg mot dörren, men vände inte ryggen till honom förens jag var några meter ifrån honom och då började jag springa.

Vampyren flydde och jag sprang efter. Det gjorde ont att springa efter den hårda landningen på golvet när hon kastat iväg mig men jag kunde inte sluta springa. Jag skulle få tag i henne och jag skulle döda henne. Ilskan brann inom mig.
Vampyren sprang ut ur stora salen. Hon var snabb. Men jag skulle snart vara ikapp henne, hoppades jag.

Jag var på väg mot skogen. Den mörka skogen, där jag kunde släppa ut minnilska. Som om jag inte redan gjort det. tänkte jag ironiskt.
Jag hade inte trott at axeln skulle göra ont, men det gjorde den. Jag visste inte mycket om varulvar mer än att de var min fiende. Jag tittade över axeln och såg att varulven var bakom mig.Jag sprang så fort jag kunde, och det var snabbt.
Varulven hoppade på mig.

Precis när hon skulle kolla bakom sig för att se var jag var hoppade jag på vampyren. Jag satte klorna i ryggen på henne och hon ramlade omkull. Sedan försökte bita henne i nacken men hon var för snabb och var redan uppe på fötter igen. Hon började springa igen och jag följde tätt efter.

Det brände på ryggen. Varulvar verkade vara det ända som kunde skada oss. Och andra vampyrer, så klart.
Jag fortsatte springa, men inte lika fort som förut eftersom att det gjorde ont i ryggen och axeln. Varulven var tät efter. Jag hörde honom andas. Jag såg mig inte för, och sprang på en sten och ramlade omkull. Igen.
Jag vände mig skräckslaget mot varulven. Han skulle döda mig. Jag visste det. Och jag förtjänade det. Men jag ville inte dö. Jag vill inte vara ett monster.

Hon ramlade på en sten och blev kvar på marken. Jag såg min chans att döda henne. Det var det perfekta tillfället. Men jag kunde inte döda vampyren, min naturliga fiende. Det var något i hennes blick. Hon var så rädd och såg så oskyldig ut.
Jag stod bara helt stilla och tittade ner på henne.

Jag hade trott att så fort han hade chansen att döda mig så skulle han, men varulven stod bara och tittade på mig.
Jag ville att han skulle döda mig. Jag förtjänade inte att leva. Jag hade dödat flera oskylldiga människor, vilket tryckte ned mig som om jag låg under ett dussin stora stenar.
Jag kännde mig rädd, men försökte att inte visa det. Jag tittade in i varulvens stora ögon. De såg medlidsamma ut. Men han var på sin vakt.
När jag var så rädd, och så arg på mig själv, visste jag inte vad jag skulle göra. Jag ville springa så snabbt jag kunde ifrån varulven, men ändå ville jag inte. Jag fattade att jag skulle dö om jag inte gjorde någonting.
"Döda mig" sa jag sammanbitet, så lågt att bara han skulle höra det. Förvånande hade han inte rört sig ur fläcken när jag hade rammlat. Varför dödade han mig inte bara?

Jag fattade inte vad som hade hänt med mig. Varför dödade jag henne inte? Det brukar vara enkelt att döda en vampyr. Men det var något annorlunda med henne. Alla andra vampyrer brukar se så skoningslösa och vilda ut. Men just nu såg hon ut som om hon hade dåligt samvete och kanske till och med lite rädsla för mig. Fast än vampyren sa att jag skulle döda henne kändes det som om hon inte menade det. Jag kunde inte bara döda henne även om en instinkt sa åt mig att göra det. Jag gav upp för jag fattade att jag aldrig skulle kunna döda henne när hon hade den där blicken.
Jag förvandlade mig till människa igen.

Varför dödade han mig inte?! Den rasande och hämndfulla blicken han hade haft nyligen var borta nu, och han verkade inte vilja döda mig längre. Men jag visste att han var avvaktande, och höll ögonen på mig. Skulle jag göra minsta försök till att fly skulle han utan tvivel döda mig.
Varulven förvandlades tillbaka till mänsklig form. Jag tittade på honom. Jag fattade ingenting. Varulvar dödar vampyrer utan att tveka. Kanske inte alla. sa en irriterande röst i huvudet, men jag struntade i den. Han var en varulv. Och jag vampyr. En blodtörstig vampyr som sög blodet ur folk.

Hon flydde inte. Inte ens när jag hade förvandlat mig till min mänskliga form. Hon var bara stilla, precis som mig.
"Du är inte som andra vampyrer" sa jag. Hon tittade på mig.
"Du vill inte döda människor" fortsatte jag. "Inte egentligen, eller hur?"