The School [PRIVAT Memory & Zora]

Angelica log till
-hej
sa hon direkt till William och såg blixten direkt kolla på vem som kliade honom bakom örat och svansen dunsade i marken och Angelica flinar
-han gillar dig, men vi bör gå tänker inte få F
sa hon direkt och reser sigo ch Blixten for på ben med och man såg hunden var lös och det var lika med en välidgt dresserad hund. Angelica var i ett par svarta träningsbyxor och en t-shit i svag rosa så man såg smått tränignsbhn igenom och sen hade hon jackan runt midjan..



Lucas hade givit sig iväg rätt for,t han var dutkigt på detta och hade alltid varit det. När han kom en bit stannar han till lite och knipsade sin tredje och joggade vidre men stannar när han såg April virra runt och suckar
-vilsen?
frågade han lugnt och gick fram lugnt till henne bara och höjer på ögonbrynet, man såg direkt den där kaxiga lucas inte var där utan någon annan lucas. Men detta berodde på han hade inte trycket som han brukar.

William nickade och tog en titt på kartan idrottsläraren räckt honom. Han kunde inte låta bli att känna sig som en unge själv men det var bara roligt. Hellre sprang han omkring i skogen än satt och undervisade matematik. Han började jogga iväg mot första kontrollen som inte var särskilt svår att hitta. Förhoppningsvis skulle det stegvis bli svårare för just nu var det här rena barnleken enligt honom. "Vad heter han?" undrade han och nickade mot hunden som sprang en bit före Angelica.


Överraskat hoppade hon till när hon hörde en röst. Långsamt vände hon sig om och kände paniken byggas upp inom henne när hon såg att det var Lucas. Nej, nej och återigen nej. Vilken otur hon hade! Inte bara var hon tvungen att delta i orienteringen utan också måste hon stöta på plågoanden. April svarade inte på hans fråga utan vände sig istället om för att börja gå därifrån. Det spelade ingen roll om hon var på väg mot fel håll men hon kunde inte vara i hans sällskap. Han var ju ändå här för att bråka med henne.

Angelica stack rätt fort med William och såg på Blixten snabbt och lyssnade
-Blixten, enda som fattar sig på mig
sa hon och flinar till och såg hunden trava glatt framför dem men stannar och väntar snart och Angelica flianr när hon fattade varfrö, kontrollen honstannar lugnt
-och han vet vad en kontroll e
sa hon och srkattar till och tog tyst och klickar lugnt efter kolalt kartan hon med hade fått så det var rätt.
-Hurså? har du int ehund själv heller?
frågade hon nyfiket och gav Blixten en hundgodis
-duktig
viskar hon och hanen skällde till och reser sig.



Lucas såg på henne och såg henne gå
-du går åt fel håll april
sa han och stod lugnt kvar
-du ska inte dit du e ju ute och cyklar
sa han artigt och fkatiskt snällt nu och såg på henne lugnt och hade arman i kors. han hade et linne på sig så man såg hans vältränade armar och tatueringar. Han tänker lite
-vill du kan jag hjälpa dig
sa han bar anu

Han stelnade till över hennes fråga. Hade han inte själv en hund? "Nej, men jag har haft," svarade han tillslut och vred obekvämt på sig. Han var inte den känslomässiga typen men han hade haft ett väldigt starkt band till alla hundar han haft i sitt liv och det kändes helt enkelt inte bra för honom att prata om dem. För att skaka av sig det hela började han springa igen för att komma vidare mot nästa kontroll. När han markerat av den på kartan fortsatte han vidare mot kontroll nummer tre. Allt försökte han göra fort så de inte skulle stanna länge och han slapp svara på eventuella frågor.


För första gången som hon någonsin hört honom prata med någon lät han faktiskt snäll. April vände sig om igen och fäste blicken på honom. Hon utstrålade säkert en väldigt stark osäkerhet. På sin vakt var hon ju tvungen att vara, han låtsades säkert bara. Hans kompisar måste ju vara någonstans i närheten. Det var bara en tidsfråga innan de dök upp och gjorde Lucas sällskap. "Varför skulle du vilja hjälpa mig?" undrade hon tillslut. Det gick ju inte riktigt ihop med hur han dagligen betedde sig mot henne i skolan.

Angelixa lyssnade och smet efter när ha nstack och sa ignet, hon kollade snabbt runt och tänker lite grann
-kan du vara snäll sakta ner tempot lite annars kommer du snart få dra mig i en fot eller något
sa hon lgunt och såg på blixten som var helt överlycklig över någon ens sprang med honom.
-för tror inte du vill ha mig trött
sa hon nu lugnt till honom, hon tänker åter igen


Lucas såg på henne och tänker lite grann.
-För du ser väligt vilsen ut ärligt
sa han mjukt nu och såg på henne
-och nej marcus och liam sjukade sig så ingen här
sa han direkt och såg på henne
-vi kan hjälpas åt
sa han som förslag, han kollade på henne lugnt.

William såg ner på hunden som glatt skuttade bredvid honom. Han saktade ner på farten så han gick istället och drog en hand genom håret. "Förlåt mig, jag blev visst lite väl ivrig över att få orientera igen," ursäktade han sig med ett leende och drog handen genom sitt korpsvarta hår. Han stannade till för att böja sig ner mot kontrollen som var dåligt gömd på marken bredvid några stenar. "Bara nio kvar då," upplyste han henne med ett snett flin och tog en titt på kartan för att få en uppfattning om vilket håll de skulle mot nu.


De bittra orden "jag ser vilsen ut i skolan också men du gör ingenting där för att hjälpa mig" låg på tungan, men hon ville inte riskera att förstöra hans - för en gångs skull må hon tillägga - goda beteende så hon svalde och log prövande mot honom. "Okej, tack," nickade hon blygt. April vände sedan ner blicken till kartan. Hon var osäker på om hon ens höll i den rätt: det kunde ju vara så att hon såg på den upp och ner. I och för sig spelade det knappast någon roll i hur hon höll i kartan, hon kunde inte läsa av den ändå.

Angelica flianr lte
-det e lugnt, du har väl inte fått ha orinetering på flera år?
frågade hn lugnt och såg med på kartan
-höger
sa han bara då man märkte hon kudne kartan och var smart på det sättet.
-Har kröt det för mycket, gå om ett år e inte kuls
a hon kort och såg på Blixten som travade fter sin ägar esom gick lugnt emot höger.
-Föresten fick faktistk löst 3 tal hemma med min mamma när jag kom hem ifrån din lilla privat ja matte lektion
sa hon ärligt nu


Lucas såg på henne
-lita på mig okej
sa han och gick fram till henne
-ett håll den rätt
sa han och rättar försktigt kartan och satt hennes tumme ner e mitten av kartan.
-så vi e här
s han och pekar
-både har gått fel till kontroll 4 så vi måste vända och ta den sen fortsätta hit igen
sa ahn lugnt till hene och såg på henne lugnt, man såg han var inte samma kaxiga jävel mera utna vänner...

William skakade på huvudet. Han hade inte orienterat på flera år, varför visste han inte riktigt. Han borde definitivt ta upp det igen för att slippa ha för mycket fritid över. När Angelica berättade att hon löst tre tal hemma med sin mor sken han upp i ett stort leende. "Det var kul att höra!" utbrast han. Nu skulle han mer eller mindre vara på gott humör resten av dagen. Han kände sig nöjd med sig själv över att han lyckats förklara tillräckligt bra för att hon skulle lyckas räkna några tal. Nu fick hon i och för sig antagligen hjälp av sin mamma men det var ändå ett framsteg. "Du ska se att du snart kan lösa tal utan någon hjälp alls - bara du fortsätter dyka upp på mina privatlektioner," tillade han med ett litet flin.


April höll andan när han rörde vid hennes hand för att flytta tummen ner till mitten av kartan. En del av hennes reaktion berodde på att hon inte kunde slappna av i hans sällskap riktigt än, men också kände hon något förväntansfullt i magen. Nästan som fjärilar. Men det kunde inte vara fjärilar i magen: hon vägrade låta hennes mobbare ha en sådan påverkan på henne. "Jaha," svarade hon, fattade noll. Hon förstod inte hur hon skulle komma till kontroll fyra med hjälp av kartan. Men det var ju som sagt för att hon inte kunde läsa av en.

Angelica flnar till lite
-med mycket men och om sen komer typ pappa bara gör si och så.
sa hon lugnt och tänker lite
-jadå om jag inte e deppig för då vill jag sällan stanna i skolan, har depp perioder det kommer du märka när du jobbar ett tag till.
sa hon nu och tänker lite grann
-hände en liten sak för 1 år sen som fått mig att ha deprassion
sa hon lugnt och gick lgutn emd hoonm för att ta nästa kontroll, blixten studsar glatt bredvid dem men inte på stigne utan hög grset
-snälla nu kommer jag få plocka fästningar
a hon och hunden fösvann i grset och plöstligt kom studsande ur och skäller och svansen sveper.

Lucas kollade på hennelugnt
-du kan inte läsa kartna va?
fårgade han förstikgt nu och tänker
-men komma här
sa han nu och började lugnt förklara för henne hur han såg vart dem var.
-så kom
sa han nu artigt och gick emot fyran lugnt. han drog hande nigenom håret och gäspar lite grann.

Han nickade eftertänksamt till svar. Han tänkte inte fråga om orsaken som låg bakom hennes depression. Hon skulle knappast anförtro sig till honom när de inte ens kände varandra. Dessutom hade hon nämnt att hon skulle träffa kuratorn före hon kom till hans klassrum - så hon lättade väl på hjärtat och fick hjälp med att bearbeta depressionen där. "Nästa kontroll ligger en bra bit bort," upplyste han henne efter en titt på kartan. Han ökade utan att tänka på farten - trots att det här inte var en tävling tyckte han om att höra till dem som var klara med alla kontroller först.


"Nej, det kan jag inte," erkände hon för honom med ett blygt skratt. Det var ju liksom ingen hemlighet eller något som hon kunde dölja för honom. Hon lyssnade på när han förklarade men det gjorde henne tyvärr inte mycket klokare. Därför såg hon det klokast att inte bry sig alltför mycket om kartan utan istället följa efter Lucas. Han verkade ju veta vad han pratade om - som till skillnad från henne kunde orientera.