Prs] Jullan Bullan & Memory

Glad över att han inte hittat skjortan drog hon tätt täcket om sig och väntade tålmodigt på att han skulle komma tillbaka. Hon kunde inte låta bli att undra vad han egentligen såg hos henne, ingen kille hade förut varit intresserad av henne eller hennes sällskap. Åtminstone inte vad hon var medveten om.

Adrian muttrade en hel ramsa med svordomar för sig själv. Han kunde inte tro sina öron. "Helvete heller att han kommer undan med det här," meddelade han Daniella. En ilsken glöd brann inom honom och han skulle dra ner fienden om det så var det sista han gjorde. Oavsett Daniellas protester.

Callum kom upp med en bricka med mat på till Madison. Han ställde ner det på nattduksbordet innan han kröp ner hos henne igen.
" frukosten är serverad" sa han.

Daniella kollade på på Adrian och tog ett steg tillbaka.
" min pappa kan döda dig Adrian och jag vill inte se dig dö" sa hon och nu kom tårarna. Det här var anledningen till att hon aldrig skaffade kille för dom lyssnade inte på henne. Hon vände ryggen mot Adrian och började gå därifrån med tårarna rinnandes ner för kinderna. Hon var trött på att killarna alltid skulle vara såna macho killar.

"Tack.." svarade hon smått frånvarande. Hon iakttog honom en stund innan hon satte sig upp i sängen och sträckte sig efter muggen med te. Hon smuttade på den varma drycken för att inte bränna sig. "Ska inte du ha?" Madison nickade mot en av smörgåsarna, hon förstod inte varför han inte åt vanlig mat. Åtminstone hade hon aldrig sett honom göra det.

Adrian suckade innan han följde efter henne. Han la handen på hennes axel och skakade lite på huvudet. "Du kan inte förvänta dig att jag bara ska stå som ett fån och låtsas som om ingenting, fastän din pappa misshandlar dig? Du får hata mig hur mycket du än vill men fan heller att jag inte tänker göra någonting." Envist korsade han armarna över bröstkorgen.

" jag åt nere i köket" sa callum och log mot Madison. Han hade inte berättat att han var vampyr för henne och det skulle han inte göra heller.

Daniella tog bort Adrians hand.
" jag tänker inte fälla en tår för dig när min pappa dödar dig" fräste hon och blängde ilsket på honom. Hon var trött på alla killar och killar som aldrig ville lyssna.
" du har rätt jag kommer hata dig" skrek hon och skyndade gråtandes därifrån.

"Okej.." Madison såg misstänksamt på honom men bestämde sig för att låta den saken vara. Hon kunde ju inget annat än lita på att han talade sanning. Hon tuggade på en smörgås för att stilla hungern i magen. "Just det, igår på morgonen stod det en lång man utanför min dörr. Han pratade med gäll röst och var riktigt röd i ansiktet, talade något om att du ska få dig." Hon gav Callum en undrande blick.

Adrian såg efter henne och drog frustrerat en hand över ansiktet. Han fick försöka prata med henne när hon lugnat ner sig: nu skulle hon skrika på honom vad han än sa om han inte lovade att han skulle hålla sig ifrån hennes pappa. Han vände på klacken och började gå mot utgången, han behövde lugna nerverna med en cigarett innan han sög varenda droppe blod ur något stackars offer.

" om den mannen dyker upp igen så får du aldrig prata med honom" sa callum och kollade på Madison med allvarlig blick. Han blev orolig att mannen skulle göra något mot Madison.

Daniella stod vid sitt skåp och grät. Hon hatade Adrian och tänkte inte prata med honom något mer alls idag, hon tänkte inte prata med honom på hela veckan. Hon torkade bort tårarna. Hon var trött på alla killar. Hon tog sin väska och gick ut mot parkeringen. Hon såg Adrian och suckade till.

"Varför inte? Känner ni varandra?" Hon förstod inte alls vad det var frågan om, speciellt inte varför Callum ville förbjuda henne från att prata med den här mannen. Någonting var på gång nu och hon ville få reda på vad.

Adrian såg i ögonvrån Daniella komma ut. Han tänkte fortfarande låta henne vara ifred, möjligtvis kontakta henne senare på eftermiddagen. Hon var för upprörd nu och behövde som sagt lugna ner sig innan han försökte prata med henne.

Daniella tog upp mobilen och ringde till sin bror. Hon bad honom att hämta henne och sjukanmäla henne ifrån skolan. Hon gick fram till Adrian.
" det är så slut mellan oss och jag vill inte ha något att göra med dig" sa hon och gick iväg dirket.

Callum kollade på henne.
" det är en lång historia" sa han och pussade henne på pannan.

Madison tänkte inte ge sig så lätt. "Jag har tid att lyssna," försökte hon i hopp om att han skulle berätta mer om den där mannen. Hon hade ju rätt att veta om hon behövde hålla sig ifrån honom.

Chockat såg Adrian efter henne en stund innan han skyndade sig ikapp. "Det där kan du väl ändå inte mena?" ifrågasatte han henne och såg ner på henne med en bekymrad rynka i pannan.

" jag lovar du kommer få veta en dag" sa callum och rörde till hennes kind. Han drog på sig en tröja och drog handen genom håret nu.

Daniella kollade på Adrian med en allvarlig blick.
" jo jag menar det jag vill inte ha något med dig och göra för jag är trött på att killar alltid ska spela hjältemodiga" sa hon. Hon vände honom ryggen och började gå därifrån. Hon vände sig om när hon kommit en bit bort.
" allt jag ville ha var en kille som lyssnade på mig och tog hand om mig inte någon som skulle spela hjältemodig, jag trodde du var annorlunda Adrian inte som alla andra men jag hade fel du är precis som alla andra" sa daniella.